Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kandidatexamen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del af Satakunnanselkä, längs hvars höga och
smala kam allmänna landsvägen mellan städerna
Tavastehus och Tammerfors är ledd, erbjuder sig
åt ömse sidor en vidsträckt, hänförande utsikt
öfver Längelmävesis och Roines vida vatten,
hvilka äro förbundna genom en kanal, Kaivanto,
som genomskär åsen på dess smalaste ställe.
O. I. (A. G. F.)
Kangaslampi, imperiellt pastorat af 3:e kl.,
Nyslotts domprosteri och stift, Finland, hör till
Rantasalmi härad och domsaga i S:t Michels
län. Landarealen 266 kvkm. Befolkningen,
finsktalande, 2,643 inv. (1908).
A. G. F.
Kangasniemi, imperiellt pastorat af
1:a kl., S:t Michels kontrakt, Nyslotts
stift, Finland, S:t Michels län, härad och
domsaga. Landareal 1,001 kvkm. Befolkningen,
finsktalande, 11,286 pers. (1908).
A. G. F.
Kangean (Kangiang), ögrupp i
nederländska Indien, ö. om Madoera,
n. om Bali. 691 kvkm. 12,000 inv. Gruppen
består af hufvudön K., öarna Paliat och
Pandjang samt en stor mängd små holmar.
J. F. N.
Kanghri, stad. Se Kiangri.
Kangiang. Se Kangean.
Kangra [kā’ngrə], distrikt i divisionen Jalandhar
i brittisk-indiska prov. Punjab, n. om Sutlejs
utflöde ur Himalaya. 25,098 kvkm. 768,124
inv. (1901), till största delen hinduer. Landet
är rikt på ypperlig järnmalm samt har äfven
guld, silfver, koppar, bly och brunkol, salt
och svafvelkällor. Det har stora teplantager
längs foten af Chumba-kedjan från Dharmsala
och Kangra österut till gränsen. Hufvudstad är
Dharmsala (se d. o.). Den forna hufvudstaden
K. eller Nagarkot har omkr. 5,000 inv.
J. F. N.
Kanholmen, holme i Stockholms skärgård,
i nordvästra delen af Kanholmsfjärden,
hvilken utbreder sig mellan Vindö i
v., Harö i ö. och Runmarö i s. och på
hvilken ofta hållits kappseglingar.
A. G.*
Kanik, Kanonicus (af grek. kanon, regel),
medlem af ett dom- eller kollegiatkapitel,
domherre. Se Domkapitel.
Kanikehemman, kam., aflöningsjord,
urspr. anslagen åt kaniker, men sedermera
anvisad annat kyrkligt behof.
Kbg.
Kanin, halfö i norra Ryssland, mellan Hvita
hafvet och Tjeskajaviken. 10,500 kvkm. Dess
nordligaste udde är Kanin nos. Det
är ett lågt tundraområde, med en mångfald
sjöar och bäckar. Vegetationen är torftig,
träd finnas ej. De ende invånarna äro
kringflyttande samojeder, men under sommaren
besökas kusterna af ryssar, som där jaga sälar.
J. F. N.
Kaninen, Lepus cuniculus, Oryctolagus
cuniculus, zool., den i Europa förekommande
representanten för de kaninartade hardjuren (se
Hardjur). Kaninen skiljer sig till det yttre
från haren därigenom, att öronen äro kortare
än hufvudet och sakna svart i spetsen, samt
därigenom, att bakbenen äro korta i jämförelse
med hararnas. Kroppsfärgen är hos den vilda
kaninen ofvan grå med dragning i gråbrunt
eller rostfärgadt, nacken är roströd, strupen,
bröstet och buken hvita. Bland de tama raserna
finnas flera olika färgvarieteter, hvarom vidare
nedan. I lefnadssättet skilja sig kaninerna från
hararna genom sin vana att gräfva gångar i
jorden. I dessa gångar anlägga de sina
bon. Kaninen är synnerligen fruktsam. Honan
föder efter 30 dygns dräktighet 4—8, någon
gång ända till 12 ungar. Dessa äro i motsats
till harens vid födelsen nakna och blinda samt
föga utvecklade. De vårdas med stor ömhet
af modern, under det fadern ofta visar sig
fientlig mot dem. Som modern parar sig redan
en vecka efter ungarnas födelse, kommer hon
att yngla hvar femte vecka från tidigt på
våren till sena hösten. Vildkaninen uppnår
en längd af 40—45 cm. och en vikt af 2—2,5
kg. Kaninens ursprungliga hemland tyckes vara
sydvästra Europa och norra Afrika, men den blef
redan tidigt domesticerad och har som husdjur
spridts öfver nästan hela jorden. Den har härvid
mångenstädes förvildats; äfven ha vilda kaniner
på flera ställen af afsiktligt utplanterats som
villebråd. På ön Porto-Santo vid Madeira ha
kaninerna genom isoleringen utbildats till
en särskild art, som ej fortplantar sig med
stamformen. (Se Descendensteori, sp. 201.) —
Förvildade eller inplanterade vilda kaniner
blifva ofta en fullständig landsplåga genom sin
oerhörda förökning. Redan antikens författare
klaga häröfver. Sålunda omtala Strabon och
Plinius kaninernas ödeläggelser på Baleariska
öarna, och Varro berättar, att under romarnas
tid en stad i Spanien blef förstörd därigenom,
att kaninerna underminerade husen. I vår tid
ha kaninernas förödelser i Australien och
på Nya Zeeland låtit tala om sig. I södra och
mellersta Europa jagas vildkaninen med frett,
ett slags vesseldjur, som användes att drifva ut
kaninerna ur deras gångar, hvarefter de skjutas
af de vid ingångshålen utposterade skyttarna. I
vårt land finnas vilda eller förvildade kaniner
på flera ställen. Bäst torde de gått till
på Hallands Väderö, där de så starkt
förökat sig, att en decimering af stammen med
tjänliga medel nu planeras. — Den tama kaninen
öfverträffar i storlek betydligt den vilda
stamformen. Den förekommer i en mängd olika raser
och varieteter. Bland de viktigaste kunna nämnas
Angora- l. silkeskanin, långhårig, till färgen
vanligen hvit, men äfven svart, gul eller grå (se
Angorakanin). Silfverkanin hör till de mindre
raserna, i det den i storlek föga öfverträffar
den vilda; hufvudet är rundadt, och öronen sitta
vid basen tätt tillsammans. Färgen är grå, ofta
med silfverartadt skimmer; äfven gula, bruna
och blåaktiga färger förekomma. Skinnet användes
till pälsverk. Rysk kanin står nära föregående,
men är helt hvit, med nos, öron, fötternas
undersida och svansen svarta. Den användes
af buntmakare för hermelinimitation. Engelsk
skäckig kanin har långsträckt hufvud och korta
upprättstående öron; den är fläckig i svart
och hvitt. Vädurskanin (fr. lapin bélier), af
växlande färg, med långa hängande öron, uppnår
en vikt af 5—6 kg. och är berömd för sitt goda
kött. Den hålles hufvudsakligen i Frankrike och
England. Se vidare Kaninskötseln. — Med tyska
haren lämnar kaninen bastarder, kända under
namn af leporider. De blifva större än
kaniner, likna rätt mycket harar och äro berömda
för sitt smakliga kött samt visa nästan större
fruktsamhet än kaninen.
G. G.
Kaninskötseln för produktion af kött och skinn
som hufvudändamål är af sent dato i Sverige,
men intresset för densamma är dock särdeles
lifligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
