Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kaninugglan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kanne-Kannstatt
våta varor, i Bajern = 1,069 L, i Sachsen =
0,9356 1. o. s. v., i Oidenburg dessutom ett
spannmålsmått = 1,425 L; i Tyska riket äfven
1868-84 en bi-benämning på liter; i Sachsen
från 1851 tillika l smörvikt = l kg. Jfr K a n,
K a n d e och Kanna.
Kanne, H. J. Se Henricus Johannis N o r v e g
u s.
Kannegiesser [-giser], Karl Friedrich Ludwig,
tysk skriftställare, f. 1781, d. 1861 i Berlin,
gjorde sig ett namn som öfversättare från såväl
klassiska som moderna språk (äfven svenska) och
särskildt för sin tolkning af Dantes "Commedia
divina" (1809-21), till hvilken han jämväl skref
en kommentar.
Kannelerad (ty. kannelirt, fr. cannelé, af
canne, rör), bygnk., försedd med tättsittande,
rännliknande fåror eller fördjupningar af
vertikal hufvudriktning (k a n n e l u r e r),
rafflad. Svagt rafflade kolonner förekomma,
ehuru såsom undantag, redan å graf-fasader
vid Beni-Hassan i mellersta Egypten från
3:e årtusendet f. Kr. (s. k. protodoriska
kolonner). Äfven den gamla persiska arkitekturen
har att uppvisa rafflade kolonner (ruinerna vid
Persepolis). Sin regelbundnaste och mest typiska
utbildning har kanneleringen erhållit inom den
grekiska byggnadskonsten. Den användes där,
om ock med någon olikhet i behandlingen, både
för den doriska, den Joniska och den korintiska
ordningens kolonnskaft (jfr Byggnadskonsten,
pl. V, och Kolonnordning). Kanneleringens
estetiska uppgift, åtminstone hvad do doriska
kolonnerna angår, torde ha varit att genom
de starkt framträdande vertikala skugg- och
glansdager-linjerna draga uppmärksamheten från
den horisontala fogindelningen, d. v. s. gifva
kolonnen utseende af monolit. Då kolonnen
utfördes af bästa material, såsom pentelisk
marmor (Parthenon), nedlades mycken omsorg och
yrkesskicklighet på att, genom samman-slipning af
"kolonntrummorna", som de olika blocken kallas,
göra de horisontala fogarna så osynliga som
möjligt. Hos romarna förekommer kannele-ring ej
blott å kolonner och halfkolonner, utan jämväl
å pilastrar och fyrsidiga pelare. Stundom
är endast öfre delen af en kolonn rafflad,
den nedre däremot slät, eller äro räfflorna
nedtill fyllda med inlagda rundstafvar. Jämväl
räffling i spiral förekommer under den senare
kejsartiden, dock endast å smärre föremål,
sarkofagkolonetter o. d. Med den romerska
användningen af kanneleringen öfverensstämmer
i det stora hela renässansens. Under den
romanska medeltiden förekommer kan-nelering af
mångahanda slag: jämte de här nämnda arterna
äfven i långsträckta våglinjer samt i sicksack.
Upk. (I.G.C.)
Kannelkol, miner. Se Cannel-coal.
Kannelur (fr. cannelure). Se Kannelerad.
Kannenbäckerland ("Krukmakarlandet") är en
folklig benämning på en trakt på västra
sluttningen af Westerwald i preussiska
reg.-omr. Wiesbaden. Dess vidsträckta,
7-10 m. mäktiga lerlager ha gifvit
upphof till en storartad tillverkning af
lergods, mineralvattenkrus, eldfast tegel,
vattenledningsrör m. m., hvarjämte lera i stor
mängd sändes till utlandets porslinsfabriker.
(J. F. N.)
Kannibal (sp. caniba’1, förvrängning af karib,
se Kari ber), människoätare; grym, vildsint
människa.
Kannibalism (se Kannibal) 1. An t rop o-
f a g I, människoätande, har, efter allt att
döma, varit universellt bruk och förekommer än
i dag här och hvar. Dock bör man nog upptaga en
och annan resenärs hårresande skildringar af och
funderingar öfver anledningarna till detsamma
med en viss försiktighet. Den väsentliga grunden
till kannibalismen bör sökas däri, att i verkligt
primitiv uppfattning icke finnes den åtskillnad,
som vi göra, emellan människor, djur och växter,
ja ej ens emellan lefvande och döda naturföremål
(jfr Animism, sp. 1038). För en sådan uppfattning
bli människojakt och män-niskoätande i själfva
verket ej egendomligare än annan mera lifsfarlig
jakt. Då i våra sagor talas om människoätare,
är det analogt med det välkända uttrycket "det
var en gång då alla djuren kunde tala". Detta
är den allmänna grunden, som ligger bakom,
äfven om kannibalism historiskt måste härledas
ur religion eller magi, hunger eller smak för
läckerheter. Ty i sitt faktiska framträdande är
kannibalism ej så likformig, att den kan föras
tillbaka till endast en af dessa orsaker. Man
får därför ej förneka, att behofvet af köttföda
kunnat förorsaka densamma, och detta ej endast i
fall, då t. ex. skeppsbrutna för att rädda sina
lif måst tillgripa denna åtgärd. Människoätandet
tog t. ex. sådan fart under hungersnöden
i Egypten i 13:e årh., att man, sedan denna
upphört, måste med stränga straff söka råda bot
därför. Likaså lär människoätandet egentligen ha
börjat på Nya Zeeland, sedan moa-fågeln blifvit
utrotad där. I Australien och på Sö-derhafsöarna
anser man också, att behofvet af köttföda är
grunden till denna företeelse. På Fidjiöarna
betraktas människokött som en sådan läckerhet,
att man t. o. m. odlar bestämda örter, som
uteslutande ätas till människokött för att göra
det ännu delikatare. I Afrika och Syd-Amerika,
där ännu människoätare påträffas, torde väl
denna sida kunna påvisas, men hufvudsakliga
anledningen torde där vara att söka i en
magisk uppfattning. Man tror sig nämligen
kunna komma åt en människas styrka och kraft
genom att förtära henne eller vissa delar af
henne. Detta är en uppfattning, som också
förekommer litet hvarstädes, särskildt då
det gäller främlingar, s. k. exokannibalism
(af grek. exo9 utanför). Endokannibalism (af
grek. endon, invärtes), d. v. s. uppätandet
af egna stamfränder, förekommer som straff
för vissa förbrytelser hos det ganska högt
stående batafolket på Sumatra. I sammanhang
härmed torde kannibalismen också ha sin
rot i vanligt hämndbegär, hat o. d. (se
Dödskult). Det klassiska exemplet på
människoätande som religiös kult erbjuder
det gamla Mexico. Man skulle knappast kunna
sätta tro till skildringarna härifrån,
om man ej hade den ofvan angifna allmänna
förklaringsgrunden som första orsak. Äfven i
det förhistoriska Europa har arkeologien med
nästan fullständig visshet påvisat kannibalism
genom fynd såväl i Sverige som i Danmark,
England, Belgien, Frankrike, Italien etc.
E. Rid.
Kannikeberget. Se Bergenhus.
Ka’nnstatt (Cannstatt L Canstadt), förr
stad i wiirtt em bergska Neckarkretsen, i en
fruktbar och vacker trakt på båda sidorna om
Neckar, 215 m. ö. h., sedan 1904 förenad med
Stuttgart. 26,497 inv. (1900). K. hade i nyare
tid uppblomstrat till en liflig handels- och
fabriksstad samt kur- och badort. Där finnas
många mineralkällor, som innehålla kok-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
