Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaninugglan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
modellåret. I Frankrike anges kalibern i mm.,
i England, Förenta staterna och Ryssland i
tum. I England bibehålles dock ännu för lättare
pjäser det gamla vid den slätborrade materielen
förekommande bruket att benämna kanonen efter
kulans vikt i skålpund (℔). I Tyskland bruka
vapenfabrikanterna ofta i st. f. modellåret
ange eldrörets totala längd i kaliber, t. ex. 24
cm. k. L/50 (50 kal. lång). Kanonens lopp (fig. 2) är
numera alltid räffladt (f), d. v. s. det har
skrufformiga urtagningar, räfflor, hvilka ha
till ändamål att gifva projektilen en vridning
kring dess längdaxel, så att den under sin
bana genom luften alltid bibehåller spetsen
framåt. De mellan räfflorna kvarsittande delarna
af godset kallas bommar, och kalibern räknas
inom dessa. När projektilen införes i loppet
(”ansättes”), stannar dess gördel (i) mot
bommarna. Bakre delen af loppet (d) är slätborrad
och afsedd att inrymma laddningen eller
hylsan, hvari laddningen ligger; den benämnes
fördenskull laddningsrum eller, vid nyare pjäser,
hylsläge. För att kanonen lätt skall kunna
laddas, göres laddningsrummet alltid vidare
än den räfflade delen af loppet, och mellan
dem befinner sig därför en kort konisk del,
öfvergångskonen (e). Laddningsrummet tillslutes
baktill af stötbottnen (fig. 2 och 3, c), hvilken
på bakladdningskanoner är rörlig tillsammans
med mekanismen. Den urtagning, hvari mekanismen
(b) befinner sig, kallas mekanismläge, och bakom
detta befinner sig vid kilmekanismer laddhålet
(a), hvarigenom projektilen instoppas. Med
afseende på eldrörets yttre form (fig. 1) skiljes
mellan kammarstycket (A—B) med tappar (g) och
tappskifvor (h) samt långa fältet (B—C). Genom
kammarstyckets bakre del, kammaren, går vid
äldre pjäser med kilmekanism ett lutande fänghål
(fig. 2, g), vid skrufmekanismer går fänghålet
i kärnlinjens riktning genom stötbottnens
stjälk (fig. 3, g), och vid nyare pjäser med
slagaffyring saknas fänghål. På kammarstyckets
främre del sitter kornet, som dock vid nyare
pjäser med kikarsikte ofta
saknas. Bakladdningsmekanismerna
äro af vidt skilda slag. Dock kan man
särskilja två hufvudtyper, kilmekanismer och
skrufmekanismer. Vid de förra (fig. 2) utdrages
en kil (b) vinkelrätt mot kärnlinjen antingen
horisontellt ut åt sidan (horisontalkil; jfr
fig. 15) eller vertikalt nedåt (vertikalkil),
och på detta sätt blottas loppet. Vid
skrufmekanismerna (fig. 3) tillslutes loppet af
en skruf, kammarskrufven (b), som utskrufvas
rätt bakåt och därefter svänges åt sidan
(jfr fig. 16). Stor svårighet vållade det
till en början vid alla bakladdningsmekanismer
att erhålla god tätning, så att icke krutgas
utrusade mellan mekanismen och loppets bakre
del. För tätningens skull användas å äldre
pjäser särskilda tätringar, vid kilmekanismer
Broadwells tätring af stål eller koppar (fig. 2,
h), hvilken af krutgasens egen kraft utvidgas
och sålunda pressas hårdt ut mot loppets väggar
(tätringsläget) äfvensom bakåt mot stötbottnen,
samt vid skrufmekanismer de Banges tätring
(fig. 3, h), hvilken består af en bakom
stötbottnen liggande elastisk ring, som vid
skottlossningen pressas utåt mot loppets
väggar. Särskilda tätringar äro vid nyare
pjäser af mindre kaliber ej behöfliga, emedan
laddningen där inneslutes i en metallhylsa, som
åstadkommer säker tätning. Vid gröfre pjäser
(öfver 15 cm.) anses hylsor blifva för tunga
och dyrbara, hvarför de ännu ej där införts.
 |
| Fig. 2. Eldrörets bakre del i genomskärning. |
|
| Fig. 3. Skrufmekanism i genomskärning, sedd från sidan. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
