- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
781-782

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

djup och 25 m. bredd; en 15 cm. granatkartesch
innehåller 1,300–1,500 kulor o. s. v. Granaten
har dock i de flesta fall bibehållits vid
ofvannämnda kanoner, emedan de äfven kunna
få till uppgift att förstöra i fältkriget
förekommande skyddsmedel, byggnader o. d.,
eller att bekämpa modernt sköldklädt
artilleri, mot hvilket granatkartescheld
är af ringa verkan. Äfven fästningskanoner
verka hufvudsakligen med granatkartescheld,
emedan deras uppgift är att hålla den
belägrandes trupper på afstånd eller att
afslå stormningar. Belägringskanoner skola
däremot hufvudsakligen bekämpa de i en fästning
förekommande skyddsmedlen, hvarför granateld för
dem blir det viktigaste eldslaget. Vid granateld
(se Granat) fordras, synnerligast då skyddsmedel
skola förstöras, direkt träff och krevad i
målet, s. k. fullträff, och större kraf ställes
fördenskull på noggrannhet vid eldregleringen. De
pansarbrytande kust- och fartygskanonerna
verka uteslutande medelst granateld, och stor
genomträngningsförmåga blir därvid deras mest
eftersträvansvärda egenskap. Kastpjäserna,
som, vare sig de användas i fält- eller
fästningskriget, hufvudsakligen ha till uppgift
att förstöra befästningar eller trupper, som
äro skyddade af sådana, verka i regel medelst
granateld, men äro dock i allmänhet utrustade
äfven med granatkartescher. Vid samtliga
pjäser kan granatelden, hvilken i allmänhet är
s. k. nedslagseld, d. v. s. karakteriseras af
krevad först vid nedslaget, utsträckas, så långt
pjäsens skottvidd når; granatkarteschelden, som
däremot för att komma till sin rätt förutsätter
krevad i luften, luftkrevadeld, kan utsträckas,
endast så långt projektilens brandrör (se
d. o.) kan temperas, och detta afstånd är
vanligen kortare än skottvidden. Sålunda har
en modern fältkanon i regel en skottvidd af
6,500–7,000 m., men största temperingsafståndet
är endast 5,500–6,000 m.; vid moderna 10,5
cm. positionskanoner äfvensom vid de flesta
gröfre fästningskanoner äro motsvarande
siffror 10,000–12,000 m. och 8,500–9,500 m.;
vid bergskanoner äro båda afstånden 3,500–4,000
m. Ang. eldhastigheten se nedan (Historik);
ang. verkan med kartescher se Kartesch.

Historik. Som företrädare till kanonerna kan
man betrakta forntidens krigsmaskiner. Dessa
grundade sig antingen på fjäderkraft eller på den
vridningskraft, som utvecklas af hårdt hopvridna
senor eller tåg. Till det förra slaget hörde de
s. k. ballisterna (se Ballist), till det senare
de s. k. katapulterna (se Katapult). Ofvannämnda
krigsmaskiner, hvilkas ålder ej kan bestämmas,
ledde säkerligen sitt ursprung från Österlandet
samt utvecklades vidare af greker och romare. De
senare egde jättemaskiner, med hvilka 300
kg. tunga stenar kunde slungas ända till 800
m. Benämningarna ballister och katapulter
voro i forntiden ej noga begränsade, utan
användes jämte flera andra, såsom skorpioner
(pilskjutande) och onagrer (stenkastande),
delvis om hvarandra. Från romarna spridde sig
bruket af krigsmaskiner under medeltiden till
de germanska och romanska folken samt bibehöll
sig där, tills eldvapen kommo i bruk. I norden
bibehöll det sig troligen längst. Sålunda förekom
ännu på 1500-talet vid belägringar ett slags
stenkastande krigsmaskiner, s. k. blidor. – Tiden
för eldvapnens första användande är ej känd. Man
har velat påstå, att redan 618 f. Kr. kinesiska
skrifter omnämna bruket af eldvapen, men
uppgiften kan bero på, att från de gamla
krigsmaskinerna slungats kärl med brännbara
ämnen, som vid antändningen gåfvo en skarp
knall. Man vet åtminstone, att kineserna på
900-talet e. Kr. använde ett slags raketer både
till fyrverkeri och till krigsbruk, och det synes
sålunda säkert, att krutet uppfunnits långt före
kanonen. Bruket af denna infördes sannolikt genom
araberna till Italien och Spanien. Enligt ett
manuskript från 1313, som ännu förvaras i Gent,
skulle dock en tysk munk först ha uppfunnit
kanonen; enligt tyska uppgifter skulle denne ha
varit Berthold Schwarz, som lefde i Freiburg
i Baden omkr. 1300–50. Emellertid vet man, att
redan 1326 i Florens förfärdigades metallkanoner,
som sköto smidesjärnkulor och första gången
användes vid belägringen af Cividale i Italien
1331. Kort därefter användes kanoner af Tyska
ordens riddare i Preussen 1338, af engelsmännen
vid Crécy 1346 m. fl. När kanoner först infördes
i Sverige, vet man ej, men antagligen skedde
det i slutet af 1300-talet. Under Engelbrekts
befrielsekrig omnämnas byssor (kanoner) som
kända vapen. De äldsta kvarvarande räkenskaperna
för Stockholms stad visa, att staden 1431
egde kanoner och krut samt på stat anställda
byssemästare och byssegjutare. – De äldsta
kanonerna kallades bombarder (it. bombarda)
och hade tämligen kort lopp. Bombarder blef
snart i de romanska länderna benämningen på de
gröfsta kanonerna (fig. 4); något mindre voro de
s. k. veuglaires (sv. föglare). Kanonernas vikt
antog på 1400-talet oerhörda dimensioner. Sålunda
omnämnas kanoner på 15,000 kg. vikt och skjutande
ända till 380 kg. tunga stenkulor. Sultan
Muhammed II lät 1453 gjuta en kanon, som för
sin transport kräfde 60 oxar, hvarjämte 200 man
måste gå på sidorna af vagnen för att hålla
pjäsen i jämvikt. Kulorna voro af sten eller
smidt järn, och kanonerna laddades antingen
från mynningen eller medelst en lös kammare
(se Kammarstycke). Kanonerna hade
redan omkr. 1480 i Frankrike erhållit tappar och
försågos snart med underlag, hvilande på medar
eller hjul. Kanoner med större kaliber försvunno
alltmer till följd af sin svårhandterlighet, och
man sökte öka verkan genom bättre konstruktion af
eldrör och lavett samt genom bättre blandning
af krutet. På 1500-talet började man ordna
kanonerna i olika grupper, och ett bestämdt
förhållande mellan laddningens och kulans vikter
(laddningsförhållande) fastställdes. I detta
arbete inlade Karl V stor förtjänst, i det han
befallde, att inom hans rike pjäserna skulle
vara af endast 7 kalibrar samt gjutas enligt
nedanstående bestämmelser:
Benämning Kulvikt kg. Kaliber cm. Eldrörets längd kal.
1. Kartaun 40 lb. 17 18 21
2. Halfkartaun 24 lb. 10,2 15,6 22
3. Slanga 12 lb. 5,1 12,2 35
4. Kort slanga 12 lb. 5,1 12,2 26
5. Halfslanga 6 1/2 lb. 2,8 9,9 37
6. Falk 6 1/2 lb. 2,8 9,9 30
7. Falkonett 3 lb. 1,3 7,7 36


De längre pjäserna utgjordes sålunda vid denna
tid af slangor (fr. coulevrines) med relativt
grof kaliber samt falkar och falkonetter
(fr. faucons,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free