Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanonjoll ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dekretalsamlingar gjorde kyrkan bl. a. anspråk
på att sträcka sin domsrätt till alla de saker,
i hvilka en andlig var tilltalad eller eljest
något kyrkligt eller religiöst intresse var
inblandadt. Och om än kyrkan här och hvar
måste tåla någon nedsättning i dessa sina
anspråk, var det dock i ofvan angifna omfång,
som kyrkan allmänneligen utöfvade sin domsrätt
under medeltiden. Däraf blef en följd, att
den kanoniska rätten kom att innehålla en
mängd civil-, straff- och processrättsliga
bestämmelser. På den maktställning, som kyrkan
eftersträfvade och för någon tid äfven innehade,
beror åter hvad den kanoniska rätten innehåller i
stats- och folkrättsligt hänseende. Sitt material
har den kanoniska rätten till ojämförligt största
delen hämtat från den romerska rätten, hvilken
i de germanska länderna, där hvar och en dömdes
efter sin stams lag, ursprungligen betraktades
som de andliges personliga rätt. Men därförutom
upptogos i den kanoniska rätten äfven från annat
håll rättssatser, från såväl mosaisk som germansk
lag. Och till ej ringa del har den kanoniska
rätten förarbetat dessa olika rättsmoment. Detta
har då skett dels i afsikt att lämpa dem efter de
för handen varande tidsförhållandena, dels ock
under inflytande af de grundsatser, på hvilka
den kristna läran hvilade. Såväl i det ena som
i det andra afseendet har den kanoniska rätten
härvid varit utvecklingen mera till gagn än till
skada. Detta gäller i öfrigt om den kanoniska
rätten i allmänhet. Det inflytande den utöfvat
har äfven varit synnerligen stort. I Tyskland
blef den kanoniska rätten från slutet af 15:e
och början af 16:e årh. jämte den romerska rätten
antagen som gällande rätt, hvarvid den kanoniska
rätten, såsom den yngre, ansågs böra vid olikhet
med den romerska ega företräde. Och annorstädes
ha de andlige, hvilka under medeltiden voro
bildningens egentliga målsmän och i allmänhet
hade samfundens styrelse och utveckling om
händer, beredt den kanoniska rättens institut
inträde i de borgerliga lagarna. Det har
härvid varit den kanoniska rätten till fördel,
att den hade egenskapen att i sig upptaga
och införlifva rent germanska institut och
därför icke var för de germanska folken så
helt och hållet främmande. Till stor del har
det ock varit genom den kanoniska rätten,
som romerska rättsprinciper banat sig väg
in i de germanska folkens rättssystem och
sålunda blifvit grundläggande för den moderna
rättsutvecklingen. Särskildt torde detta vara
att antaga om de spår af romersk rättsåskådning,
om hvilka redan Sveriges gamla landskapslagar
bära vittne. Utom det att den kanoniska rätten,
sådan den utbildat sig på grundvalen af ”Corpus
juris canonici”, fortfarande är den katolska
kyrkans lag, ehuru delvis satt ur kraft genom
särskilda från de olika statsmyndigheterna
utgångna lagar, har den alltså i egenskap af
fordomtima rättskälla betydelse för alla de
kristna folken. Särskildt må i detta sammanhang
erinras, att den genom de s. k. naturrättslärarna
blifvit grundläggande för hela den moderna
folkrätten. Äfven i Sverige gällde den kanoniska
rätten fordom som en lag i kyrkliga ärenden, och
man har en särskild påminnelse därom genom det
vid Skeninge kyrkomöte 1248 biskoparna meddelade
åläggandet att ega och flitigt studera Gregorius
IX:s redan då publicerade dekretalsamling. Våra
äldre rättsböcker återgifva i öfrigt flerstädes
den kanoniska rättens innehåll. Med
reformationen och särskildt 1571 års kyrkoordning
förlorade den kanoniska rätten för vårt land
formellt sin bindande kraft. Dess bestämmelser
upptogos och följdes likväl, till den del
som de ej stodo i oförenlig motsats till det
protestantiska uppfattningssättet, och påträffas,
än i oförändrad och än i bearbetad form, jämväl
i den gällande rätten. Till ej ringa del ha
emellertid numera stadgandena öfverflyttats till
den borgerliga lagen. Jfr L. M. Bååth, ”Bidrag
till den kanoniska rättens historia i Sverige”
(akad. afh. 1905).
A. W.
Kanonjoll, sjöv. Se Kanonbåt.
Kanonjär. Se Kanonjärkompanierna.
Kanonjärkompanierna. Sedan alla de
s. k. sjöartillerikompanierna blifvit
förlagda till Karlskrona, bildades 1832 i
Stockholm en kanonjärkår, bestående af två
kompanier, hvartdera med 50 kanonjärer och 25
underkanonjärer. Manskapet inom denna kår var
likställdt med flottans matroser. Då flottan 1866
delades i två kårer, kommo kanonjärkompanierna
att tillhöra skärgårdsartilleriet; och då
flottans båda kårer 1873 sammanslogos,
förändrades kanonjärkompanierna till
matroskompanier.
L. H.*
Kanonkasematt, befästningsk. Se Kasematt.
Kanonkommendör, sjöv., den man
(pjäsbefälhafvare), som har närmaste befälet
öfver en kanon och dess betjäning. Han riktar
och affyrar vanligen själf kanonen. Till sitt
närmaste biträde har han ofta en sekundkommendör.
L. H.*
Kanonkula, artill. Se Projektil.
Kanonkutter, sjöv. Se Kanonbåt.
Kanonkärra, sjöv., en starkt byggd kärra
med höga hjul, till hvilkas axel en kanon (af
”medelsvårlek”, d. v. s. af 10—20 cm. kaliber)
upphängslas med kättingar för transport. För
svåra pjäsers transport användes kanonvagn (se d. o.).
H. W—l.
Kanonlåda, sjöv., den ursprungliga, gamla
skeppslavetten, hvarpå kanonen låg, då den
var i bruk. Den hade utseende ungefär af en
låda utan botten och var försedd med fyra hjul
eller rullar samt kallades af denna anledning
äfven fyrarullalåda (se d. o., med fig.,
och Lavett).
L. H.*
Kanonmaterial, artill. Det för tillverkning af
moderna vapen använda materialet måste fylla
mycket höga fordringar, hvilka i hufvudsak framgå
af följande: elasticiteten måste vara så stor,
att permanent formförändring ej inträder genom
de normala påkänningarna vid skottlossningen;
hållfastheten måste vara stor och ligga
afsevärdt högre än elasticitetsgränsen, för
att vid abnormt höga påkänningar — uppkomna
t. ex. genom sprängning af en projektil i
loppet — kanonen ej skall sprängas sönder,
utan verkningarna inskränkas till på sin höjd en
permanent formförändring; tänjbarheten bör vara
stor, ty härigenom vinnes en viss garanti mot
söndersprängning af eldröret vid abnormt höga
påkänningar samt mindre våldsamma verkningar,
om en söndersprängning trots allt skulle ega
rum; hårdhet är nödvändig, för att materialet
skall kunna motstå inverkan af slag, stötar
och projektilernas nötning; kemisk stabilitet
erfordras, för att materialet skall kunna motstå
luftens och krutgasens kemiska inverkan; hög
smältpunkt är nödvändig med hänsyn till den höga
temperatur, som vid krutets förbränning alstras
i loppet. Af de anförda egenskaperna stå några
i ett visst samband med hvarandra, hvarför vid
ett material en höjning af en egenskap måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
