- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
795-796

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanonjoll ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kanontorn, hvari kanonen ej sidoriktas oberoende
af tornet, sluter porten, hvars form är
en stående oval, sidovägen helt nära intill
kanonen. Kasemattportar förete vanligen formen af
en långsträckt, liggande rektangel. Portöppningen
kan vanligen tillslutas med omkring kanonens
”långa fält” anbragta klotsar eller portluckor,
på äldre fartyg benämnda halfportar.
C. K. S.

Kanonsalut. Se Salut.

Kanonservis, artill. Se Servis.

Kanonskonert, sjöv. Se Kanonbåt.

Kanonslup, sjöv. Se Kanonbåt.

Kanonslups-bataljon, sjöv. Se Bataljon 2.

Kanonspak, krigsv. Se Handspak.

Kanonspat, miner., i långa pelare utbildad kalkspat.
A. Hng.

Kanontillverkning, artill. Kanoner tillverkades
ursprungligen af trä, därefter af hopsvetsade
järnstänger, hvilka omslötos af smidda
järnband. Så snart metallgjutningen blef
mera känd, gjordes de af brons och därefter
af gjutjärn. I synnerhet inom Sverige vann
tillverkningen af gjutjärnskanoner någon framgång
till följd af landets tillgång på utmärkta
råämnen, och export af dylika pjäser (ofta
kallade stycken) egde rum. Gjutjärnskanonerna
framställdes i äldre tider i ett stycke
genom gjutning; de ökade fordringarna
nödvändiggjorde senare, att de försågos
med band af smidesjärn och stål. Ej ens de
stålbandade gjutjärnskanonerna kunde emellertid
i längden fylla de allt större fordringar,
som uppställdes, och man öfvergick då till att
framställa kanonerna i deras helhet af stål (se
Kanonmaterial). Den nutida kanonen är uppbyggd
af flera stållager och består af ett inre kärnrör
och ofvanpå detta en eller flera mantlar. Ämnena
framställas antingen af tätt osmidt martinstål
(den i Sverige vanligen använda metoden)
eller degelgjutstål, tillsatta med nickel och
eventuellt äfven krom (se Kanonmaterial).

Tätt osmidt martinstål. Ämnena till kärnrör och
mantlar gjutas i form af massiva cylindrar;
gjutning öfver kärna skulle teoretiskt sedt
medföra många fördelar, men har i praktiken ej
krönts med framgång, hufvudsakligen beroende på,
att otätheter uppkomma i götets inre; sådana
otätheter förefinnas naturligtvis äfven i de
massiva ämnena, men aflägsnas ur dessa genom den
i det följande omnämnda grofborrningen. De med
formmassa inklädda gjutflaskorna ställas ofvanpå
hvarandra i för ändamålet afsedda brunnar och
bilda sålunda en cylindrisk kanal med obetydligt
större diameter, än den kärnröret (manteln) skall
erhålla. Längden är dock afsevärdt större än
den slutliga (stundom ända till 50 proc.), enär
man åt götet måste ge ett så stort sjunkhufvud,
att blåsbildning i själfva götet i möjligaste
mån förhindras; götets bästa del är alltid den
längst ned belägna. Vid gjutning af kärnrörsämnen
anordnas med hänsyn härtill alltid så, att den
del, som skall inrymma laddningsrummet, kommer
längst ned. I och för gjutningen tappas stålet
ur martinugnen i en gjutskänk, hvilken föres
till och öfver gjutformen; skänkens innehåll
gjutes därefter direkt ned i formen, hvars botten
består af tegelsten; gjutningen kräfver blott
några minuter, men afsvalnandet vid stora göt
flera dygn.

Degelgjutstål. För ämnets framställning användes
en gjutform, som har afsevärdt större inre
diameter än den blifvande kanondelens yttre
diameter, men i stället är reducerad i fråga om längden. Stålet
smältes i deglar; hvarje degel rymmer endast
omkr. 40 kg. stål, hvarför en stor mängd deglar
erfordras (hos Krupp framställes af degelgjutstål
göt om ända till 85 tons vikt, och härvid
kunna de erforderliga deglarna sålunda räknas i
tusental). Det erhållna götet måste för ernåendet
af tillräcklig täthet underkastas smidning, genom
hvilken befintliga otätheter sammanpressas; för
ändamålet uppvärmes götet i gasugn (vällugn), och
smidningen utföres i hydraulisk press, hvarigenom
ändamålet bättre vinnes än genom användande
af förut brukliga ånghammare; under och genom
smidningen ges åt ämnet den önskade formen. För
att öka tätheten användes äfven en metod att
omedelbart efter gjutningen utsätta götet för
tryck, antingen medan det ännu är smältande
eller blott glödande. Detta tillvägagångssätt
gör dock ej smidningen öfverflödig.

Ämnenas vidare behandling är i allt
väsentligt lika, vare sig tätt martinstål
eller degelgjutstål användes, och den följande
redogörelsen är sålunda gemensam för båda
fallen. I stort sedt är behandlingen af
ämnen för kärnrör och mantlar enahanda. Den
första bearbetningen består i afstickandet
af sjunkhufvudet och i längdled öfverflödigt
gods, hvarvid dock gods sparas för profstänger
och erforderlig arbetsmån; arbetet utföres
i svarf. Nästa operation är grofsvarfning, vid
hvilken äfven svarfvas lagergångar för ämnets
styrande under borrningen, vid hvilken dess ena
ända måste vara fri. Efter grofsvarfningen
följer grofborrningen, under hvilken ämnet
roterar och borrstålet frammatas utan att vridas;
vid grofva borrhål utskäres hålet med kärna,
hvarigenom borrets skär afsevärdt reduceras;
vid långa ämnen borras ofta samtidigt från
dess båda ändar. Efter grofborrningen
underkastas ämnet den för stålgjutgods
vanliga glödgningen för bortskaffandet af
inre spänningar i godset och för förändring af
godsets struktur. Glödgningen efterföljes af
härdningen, genom hvilken godset i hufvudsak
erhåller sina slutliga egenskaper; härdningen
består i en uppvärmning till omkr. 800° C. med
därefter följande afkylning genom neddoppning
i lämpligt bad, vanligen oljebad. Efter
härdningen anlöpes ämnet, d. v. s. detsamma
uppvärmes ånyo till en temperatur lägre än
härdningstemperaturen och afkyles därefter på
ett efter förhållandena lämpadt sätt; genom
anlöpningen fördelas vid härdningen uppkomna
spänningar i godset samt ökas tänjbarheten. I
och med anlöpningen har materialet fått sin
fullständiga behandling och skall efter densamma
fylla de uppställda fordringarna; för utrönande
af detta uttagas därför profstänger, hvilka
underkastas fastställda prof. Uppfyllas ej de
uppställda fordringarna, underkastas ämnet efter
de erhållna resultaten lämpad ombehandling i
fråga om härdning och anlöpning. Härefter följer
fortsatt mekanisk bearbetning; den mantel,
som skall sitta närmast utanpå kärnröret,
slätborras och uppmätes ytterst noggrant (på
0,01 mm. när); kärnröret förborras, och dess
yttre mot manteln svarande del svarfvas noggrant
till en diameter, som med det beräknade serraget
(sträckningsmåttet) öfverskjuter mantelns inre
diameter. Mantlingen utföres därefter vanligen
sålunda, att manteln ställes lodrätt i härför
lämpad ugn och uppvärmes till en temperatur,
som ej får öfverstiga anlöpningstemperaturen;
då manteln utvidgat sig tillräckligt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free