Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kansas city ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och delvis afsättningsort för Nebraska
och Missouri; 1905 sysselsatte industrien
11,000 arbetare med en produktion till 200
mill. dollars värde. Staden har öfver 200 kyrkor,
hvaraf 5 svenska, 35 hospital och lasarett (1
svenskt). Sedan 1871 har i K. utgifvits en svensk
tidning (med växlande namn). — 2. Största staden
i staten Kansas, till större delen på den låga,
norra stranden af Kansas river, egentligen blott
en fabriksförstad till den föregående. 81,052
inv. (1909), hvaraf omkr. 2,000 svenskar. 2
svenska församlingar. Metodisthögskola. Stora
slakterier, ljus- och tvålfabriker samt
maskinverkstäder. Stora kreatursstallar
(stock yards). Staden har omkr. 100 fabriker
med 10,000 arbetare och 96 mill. dollars
tillverkningsvärde. Platsen hette till
1886 Wyandotte, sammanslogs då
med flera småplatser och fick namnet K.
J. F. N. O. A. L—r.
Kansas-Nebraska-billen [kä’nṡəs nibräskə-],
ett af den nordamerikanske statsmannen
Stephen A. Douglas (se d. o.) framlagdt och
1854 i kongressen genomdrifvet lagförslag
om organiserandet af territorierna Kansas
och Nebraska, hvilket, genom att i strid mot
bestämmelserna i Missourikompromissen af 1820
om dessa trakters framtida frihet från slafveri
hålla slaffrågan i dem öppen och oafgjord, i
hög grad skärpte den konflikt, som sju år senare
kom till våldsamt utbrott i det nordamerikanska
inbördeskriget.
V. S—g.
Kansas river [kä’nṡəs ri’və], flod i
nordamerikanska staten Kansas, uppstår genom
föreningen af den 660 km. långa Republican
fork och den nästan lika långa Smoky hill
fork, hvilka mötas vid Port Riley (Junction
city). K. flyter därefter 212 km. och faller
ut i Missouri vid Kansas city. Under sommar och
höst är den nästan torr, men kan vid högvatten
genom sina öfversvämningar göra stora skador
(1903 beräknades dessa vid Topeka och Kansas
city stiga till ett värde af 25 mill. doll.).
J. F. N.
Kansjindjinga. Se Kanchanjanga.
Kansk, kretsstad i sibiriska guv. Jenisejsk,
vid floden Kan och vid den sibiriska
järnvägen. 7,504 inv. (1897). Jordbruk,
garfverier och pälshandel.
J. F. N.
Kansler (lat. cancellarius, ty. kanzler,
fr. chancelier, eng. chancellor), innehafvare
af ett ämbete, hvars namn går tillbaka till den
senromerska tiden, då cancellarius betecknade en
tjänsteman närmast hos högre provinsämbetsmän,
hvilken stod vid skranket (cancelli) och mottog
muntliga eller skriftliga framställningar samt
öfverbragte dem till sin chef. I den äldre
medeltidens germanriken omtalas cancellarii
bland konungarnas medhjälpare för expeditionen
af bref och aktstycken, och småningom började
titeln användas för chefen för denna expedition,
kansliet (se d. o.). Äfven världsliga och andliga
stormän kunde på liknande sätt ha kanslerer,
som ombesörjde deras brefväxling. Kanslererna
blefvo genom sin uppgift att handlägga ut- och
ingående skrifvelser också själfskrifna
rådgifvare hos sina herrar och hörde ofta
till deras främsta män. Furstarnas kanslerer
voro tidigt fasta ämbetsmän, och småningom
blefvo deras ämbeten ett slags stats- eller
riksinstitutioner, mer eller mindre skilda från
furstens person. En sådan rikskansler,
ärkekansler (lat. archicancellarius, ty. erzkanzler)
e. d. förekommer t. ex. i Tyskland, i Frankrike
och i England. Till kanslerer togos länge
öfverallt män inom kyrkan, emedan sådana ensamma
besutto den bildning, som ämbetet kräfde,
hos betydande furstar ofta biskopar, och när ämbetet
öfvergick till riksinstitution, inträffade
i vissa länder, att det bands vid någon
bestämd kyrklig värdighet. Så blef i Tyskland
ärkebiskopen af Mainz som sådan rikskansler
för tyska riket. I sådana fall kunde fursten
anställa en särskild kansler hos sig vid hofvet
(i Tyskland: hofkanzler), och på så sätt blef
ämbetet, i likhet med andra höga medeltida
poster, dubbleradt: dels ett feodaliseradt
”riks”-ämbete, dels en tjänstepost i furstens
omgifning. Den senare blef småningom den faktiskt
verksamme. I nyare tid ha kanslersämbetena
undergått många jämkningar och försvunnit för
moderna ministerposter; dock finnes ännu i
England en lord chancellor, sedan länge chef
för rättsväsendet och talman i öfverhuset,
och i det nya tyska riket är en rikskansler
(reichskanzler) kejsarens främste rådgifvare
med synnerligen omfattande uppgifter.
I Sverige omtalas en konungens kansler i början
af 1200-talet (en något osäker tradition förmäler
om en kansler redan under Knut Erikssons tid,
slutet af 1100-talet), och ämbetet förekommer
sedan tämligen regelbundet, ibland beklädt
af en biskop, oftare af en lägre klerk. Mot
medeltidens slut bindes det på samma sätt
som i Tyskland vid en biskopsstol; biskopen
i Strängnäs blir rikskansler. Jämte honom
uppträder då också i Sverige en annan kansler
hos regenten, vid denna tid riksföreståndaren,
och denne riksföreståndarens enskilde kansler
sköter hans brefväxling, medan rikskansleren
tycks ha mottagit och expedierat statshandlingar
å rådets vägnar samt äfven ha haft i förvar
rikets registratur (lat. registrum regni)
och rikets sigill. För riksföreståndarens
medhjälpare förekommer också titeln sekreterare
(lat. secretarius).
Rikskanslerens värdighet utslocknade med
riksrådets medeltida själfständighet. Gustaf
Vasa hade, visserligen liksom riksföreståndarna
till en början kanslerer, men de voro hans
personliga tjänare och ombyttes ofta. Hans
förnämste rådgifvare, Laurentius Andreæ,
förde däremot titeln secretarius och intog
en särskild, högre ställning. Den siste af
Gustaf Vasas kanslerer af den äldre typen var
Olaus Petri, som afgick 1533. Sedan förekommer
icke titeln förrän 1538, då den gafs åt den
beryktade von Pyhy (se d. o.), och genom
dennes upphöjelse till konungens främste
förtroendeman blef kanslersposten åter ett högt
ämbete, men med Pyhys fall 1543 försvann den på
nytt och återkom ej vidare under Gustaf Vasas
tid. Först Erik XIV grundlade egentligen den
nya tidens kanslersämbete, i det han, sannolikt
strax efter tronbestigningen, till kansler
kallade adelsmannen Nils Gyllenstierna. Denne —
ibland kallad öfverste kansler — fick behålla
sin värdighet också under Johan III:s tid
och benämndes dåmera riksens kansler, efter
mönster från medeltiden. Hans ställning påminde
i åtskilligt om de medeltida rikskanslerernas;
i princip ansågs han som högste chef för
konungens expeditionspersonal, hans kansli, men
faktiskt tjänstgjorde han endast undantagsvis
som sådan. Under Erik XIV:s tid användes han
flitigt i särskilda, ofta diplomatiska uppdrag;
under Johans åter blef han en hufvudsakligen
titulär stordignitär, som mest lefde på sina
gods eller i det ståthållardöme, som konungen
anförtrott honom (Småland). Hans uppgift i den
löpande förvaltningen fylldes på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
