- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
805-806

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kansas city ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kansleriat-Kansli

806

talet i någon mån af en v i c e k a n s l e r
1. h o f-kansler (Erik Sparre), tills äfven denne
drog sig tillbaka från hofvet som ståthållare på
Västerås slott. Icke mera betydande blef den nye
kansler, som hertig Karl med ständernas samtycke
tillsatte vid 1602 års riksdag, Svante Bielke,
ehuru han från början hade plats bland rikets
råd; ej heller han kom att leda kansliet,
utan brukades endast i särskilda uppdrag af
växlande art. Han dog 1609, och ingen utnämndes
i hans ställe, förrän Gustaf Adolf vid sin
tronbestigning förordnade Axel Oxenstierna till
"sin och riksens kansler". Först med honom
fick värdigheten sin karaktär af verkligt
statsämbete, med full tjänstgöring och med
betydande ställning.

Kanslerens uppgift att förestå kansliet blef
nu först förverkligad. Axel Oxenstierna tog
genast ledningen af dess sekreterare och
skrifvare, organiserade deras arbete (flera
kansliordningar) och uppsatte själf en oerhörd
mängd viktigare handlingar. Genom denna sin
verksamhet, men också genom sin personliga
betydenhet och ställning till konungen blef
han dennes främste rådgifvare och förtrogne och
användes till de mest omfattande och skiftande
värf, men dessa kunna därmed icke sägas vara
förbundna med själfva kanslersämbetet. Hvad
som ansågs höra till detta, framgår tydligast
i kansliordningen af 1626, den första fullt
systematiskt utarbetade. Enligt denna har
kansleren uppsikt öfver hela kanslipersonalens
arbete, med skyldighet att själf uppsätta viktiga
aktstycken, samt öfver rikets arkiv, som är
förbundet med kansliet. Men jämte den formella
expeditionen hänvisades i denna kansliordning
också den reella handläggningen af vissa viktiga
ärenden till kansliet (se Kansli), och på så
sätt blef kansleren äfven chef för dessa grenar
af själfva den praktiska riksstyrelsen, främst
utrikesärenden, privilegiefrågor, frågor rörande
ständermöten och vissa delar af den löpande
landsregeringen, hvaribland skolväsendet och
alla barmhärtighetsverk. Kansliordningen afser
sålunda en viss förskjutning af hela kansliets
ställning och därmed äfven af kanslerens, från
den förutvarande allmänna uppgiften att formellt
expediera alla in- och utgående skrifvelser
till en mera begränsad, men reell handläggning
af vissa förvaltningsgrenar. Samma princip
genomgår också bestämmelserna om rikskansleren
och kansliet i 1634 års regeringsform. Den blef
aldrig genomförd, emedan Axel Oxenstiernas
öfverlägsna personlighet efter Gustaf Adolfs
död tog ledningen af regeringen i dess helhet;
han f asthöll då vid kansliets gamla, allmänt
expedierande ställning, som gaf honom möjlighet
att följa alla regeringens grenar. Å andra sidan
blef ej heller denna rikskanslerens ledande
myndighet på något sätt fastslagen. I rang
intog han endast fjärde platsen bland de fem
höga riksämbetsmännen.

När Axel Oxenstierna dog (1654) och hans
son Erik efterträdde honom som rikskansler,
reducerades ämbetets betydenhet afsevärdt; Erik
Oxenstierna blef en betrodd rådgifvare för Karl
Gustaf och följde denne som främste diplomatiske
medhjälpare i polska kriget, men hans ställning
är icke jämförlig med faderns. Efter hans död
(1656) lät Karl Gustaf ämbetet stå obesatt, och
iörst på sin dödsbädd utnämnde han (1660) en ny
rikskansler, Magnus Gabriel De la Gardie. En ny

kansliordning, af 1661, karakteriserade
rikskanslerens ämbete i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med tidigare
instruktioner. Dess betydenhet framträdde
åter något starkare under Karl XI :s
förmyndarstyrelse, men en sådan ledande
plats som Axel Oxenstierna vann De la Gardie
ingalunda. Efter Karl XI :s myndighetsförklaring
fick han till en början stort inflytande,
synbarligen af mera personlig art. Det upphörde
med de stora krigen (från 1675), och med De la
Gardies person sköts också hans ämbete undan. År
1680, då riksdrotsen Per Brahe dog, utnämndes De
la Gardie till hans efterträdare. Eikskansler
tillsattes däremot icke vidare; ämbetet som
sådant försvann, och dess fasta åligganden,
särskildt handläggningen af utrikes ärenden,
öfvergingo till en "kanslipresident". Mer än
ett århundrade senare, 1792, återupplifvades
rikskanslerens värdighet, i det att hertig
Karl som Gustaf IV Adolfs förmyndare därtill
utnämnde frih. F. Sparre. Det var endast en
arkaiserande titel (jfr D r o t s); faktiskt
var Sparre egentligen utrikesminister. Då han
trädde tillbaka 1799, fick titeln åter försvinna.

Titeln kansler kom, som ofvan nämndes, att
ingå i namnet på den ämbetsman, som blef
rikskanslerens närmastö man i kansliet,
nämligen h of kansleren (se d. o.). Den
har också öfverflyttats till åtskilliga
poster utom den allmänna riksstyrelsen. Se
Ordenskansler och Universitet s-k a n s l e r._
N. E-n.

Kansleriat (jfr Kansler), en kanslers ämbete;
tiden för dess utöfning.

Ka’nslersgillet, ett ämbetsverk, till
hvilket en del af de ärenden, som förut
handlagts af Kanslikollegium, öfverflyttades,
då Kanslikollegium 1801 upplöstes. Enligt
Kanslersgillets instr. af 27 okt. 1801 hade
detta öfverinseendet och ledningen af allmänna
uppfostringsverket. Denna organisation egde dock
ej bestånd längre än till 1809, då, i sammanhang
med kansliets ombildning, Kanslersgillet
upphörde. J. H.*

Ka’nslerssekreterare. Se Universitetskansler.

Kansli (lat. cancellaria, ty. kanzlei,
fr. chancelle-rie, eng. chancery) blef under
medeltiden det sammanfattande namnet på
de tjänstemän, som skötte expeditionen hos
konungar och furstar, emottogo inkommande
handlingar samt uppsatte och affärdade de
utgående. Namnet har uppenbarligen samma
ursprung som kansler (se d. o.) och betecknade
väl först den lokal, där ifrågavarande tjänstemän
arbetade, men sedan kollektivt dem själfva som
ämbets-myndighet. Kansliet blef öfverallt ett
viktigt organ för den uppväxande regeringsmakten,
och de främste kanslitjänstemännen voro ofta
nog furstens rådgifvare på samma gång som hans
organ för den formella expeditionen, men i den
mån nya ämbeten och ämbetsverk uppstodo för
särskilda områden af regeringen, modifierades
kansliets ställning på olika sätt. I vissa länder
förgrenades ur kansliet särskilda ämbetsverk
(court of chancery i England); i regel uppdelade
sig kansliet på fristående expeditioner, hvilkas
chefer i England och Frankrike under namnet
statssekreterare (eng. secretaries of slatfy
fr. secrétaires tfétat) småningom också blefvo
rådgifvande ministrar.

I Sverige hade konungar och riksföreståndare
under medeltiden en kansler (se d. o.) eller
sekreterare, men man känner så godt som intet
om dessas underordnade medhjälpare. Först

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:30:11 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free