- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
809-810

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kansas city ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

809

Kansli

810

dition och föredragning åter öfverlämnades
åt sex expeditioner, mellan hvilka alla
regeringsärenden fördelades. I spetsen för
hvarje expedition ställdes ett ombudsråd (för
den första expeditionen, revisionsexpeditionen,
dock en högste ombudsman), och dessa ombudsråd
förenade alltså hos sig föredragning
och rådgifvarkall. Kansliord-ningen
sattes i hufvudsak i verkställighet efter
konungens återkomst till Sverige (1715),
och riksrådet (senaten) inskränktes till
revisionssakerna. Därmed var det expedierande
kansliet otvetydigt om-bildadt till ett system
af föredragande och rådgif-vande departement
ofvanför alla ämbetsverken.

1713 års ordning föll med Karl XII:s död. I
den hvälfning, som nu inträdde, var ett af
grunddragen riksrådets rekonstituering som
regeringsmaktens egentliga bärare, och därmed
var Karl XII:s depar-tementalstyrelse knappast
förenlig. Det första förslaget till regeringsform
upptog visserligen så mycket af denna ordning,
att de tre statssekreterare, som skulle stå i
spetsen för kansliets expeditioner, fingo plats
i riksrådet, men förslaget blef i denna punkt
afvisadt. Kansliet återfördes i princip till
sin ställning före ombildningen genom Karl XII
(kansliordningar af 1719 och 1720); det blef dels
förvaltande (utrikes ärenden, postväsen, skolor,
akademier, arkiv, bibliotek), dels föredragande
och expedierande, men under riksrådet
som regerings-kollegium. Plats i riksrådet
tillerkändes endast kanslipresidenten och hans
närmaste man, r i k s k a n-sl i rå d e t. "De
expeditioner, hvilka inför Kongl. Maj:t föredraga
och utfärda alle inkommande ären-der", blefvo
fyra, en revisionsexpedition, för justitiemål,
samt tre s t a t s e x p e d i-tioner, för
utrikes ärenden, för krigsväsendet och för
"civilväsendet". För revisionsexpeditionen
före-drogo revisionssekreterare, medan en
justitiekansler skulle ha allmän uppsikt
öfver justitieärendenas skötsel; chefer och
föredragande för de tre statsexpeditionerna
blefvo tre statssekreterare. Närmaste
man i kollegiet efter kanslipresidenten och
rikskanslirådet blef h o f-k a n s l e r e n, och
därjämte skulle finnas fyra (lägre) kansliråd,
hufvudsakligen för kollegiets förvaltande
uppgifter, samt sekreterare af olika slag,
c e n s o r l i b r o r u m o. s. v. Under
hela frihetstiden kvarstod kansliet i denna
ställning. Dess betydenhet i riksstyrelsen
åstadkom, att kanslipresidenten blef den afgjordt
främste inom rådet, men öfriga kanslitjänstemän
framträdde föga.

Med 1772 års statshvälfning börjar åter en
utveckling i samma riktning som under det senare
1600-talet. Gustaf III:s kansliordning af 1773
organiserade visserligen kansliet efter ungefär
samma grunder som de föregående, blott med
utbrytning af en ny, fjärde statsexpedition,
handels- och finansexpeditionen, till
hvilken 1789 kom yttermera en femte,
ecklesiastikexpeditionen (de indrogos båda
1792). Eiksrådet skulle också alltjämt
förblifva den rådgifvande korporationen och
cheferna för kansliets expeditioner instrueras
i kansliordningen i hufvudsak som förut. Men
faktiskt var rådets ställning nu undergräfd,
konungen föredrog att handlägga regeringsärendena
i sitt kabinett eller sin konselj, dit jämte
rådsherrar också kallades andra ämbetsmän efter
konungens val, och i dessa församlingar gjorde
sig statssekre-

terarna gällande vida mer än i frihetstidens
råds-kollegium. Bland Gustaf III:s
mest inflytelserika män finner man flera
statssekreterare eller andra kanslitjänstemän:
J. Liljencrants, E. Schröder-heim,
K. A. Wachtmeister (justitiekansler),
K. G. Nordin m. fl. Under förra delen af
Gustaf 111:3 regering framträder starkt
kanslipresidenten U. Scheffer, mindre hans
efterträdare, G. F. Creutz. Kansliets ledande
ämbetsmän återvinna den råd-gifvarställning,
som deras föregångare vunnit före frihetstiden,
och utveckla denna ännu längre; de blifva ofta
faktiska ministrar, och expeditionerna antaga
då karaktären af departement. När riksrådet med
1789 upphäfdes, låg vägen öppen för en fixering
af denna nya ordning.

En sådan kom icke till stånd. Den högsta
förvaltningen undergick under de följande
tjugu åren en mängd omdaningar, men nådde icke
stadga. Det gamla Kanslikollegium upphäfdes
1801; Nedre justitie revisionen blef ett
själfständigt ämbetsverk, föredragande hos
den nya Högsta domstolen, och som K. M :
t s k a n s l i räknades numera endast de tre
statsexpeditionerna. Utrikes ärenden behandlades
sedan 1791 af ett särskildt Kabinett för utrikes
brefväxlingen med en ka-binettssekreterare
som chef. En rikskansler fanns åter 1792-99,
en kanslipresident alltifrån 1801, men bådadera
voro dåmera egentligen utrikesministrar.

Eevolutionen 1809 ledde ändtligen till
en fastare organisation, men ej heller då
genomfördes de principer, som så tydligt
arbetat sig fram. Regeringsformen bestämde
antalet expeditioner i kansliet till fyra:
krigs-, civil-, handels- och finans- "
samt ecklesiastikexpeditionerna, hvar och
en med en statssekreterare i spetsen, och
dessa statssekreterare fingo plats i det nu
inrättade statsrådet, men hvar och en af dem
endast i de fall, då där behandlades ärenden,
som hörde till "hans befattning". Kabinettet
för utrikes brefväxlingen bibehölls; i spetsen
för de där handlagda utrikesärendena ställdes
en ut rikesstat s-minister och en hofkansler,
båda medlemmar af statsrådet. Till kansliet
återfördes Nedre justitierevisionen, under
justitiekansleren som chef. Hela denna
ordning led af stora svagheter. De fyra
statssekreterarnas ställning i statsrådet
blef faktiskt för svag för att motsvara den
betydenhet de borde ega som föredragande, och
å andra sidan saknade statsråden tillbörlig
känning med ärendenas beredning, som låg under
statssekreterarna. Det hela var ett slags
kompromiss mellan den gustavianska tidens idéer
om ärendenas föredragning af ministrar från
kansliet och den äldre traditionen om ett från
föredragningen skildt rådskollegium. Återgången
till äldre traditioner framträdde också genom
den Kanslistyrelse, som 1809 upprättades; den
bestod af utrikesstatsministera som ordförande,
hofkansleren, de fyra statssekreterarna,
vissa kansliråd, öfverpostdirektören,
kabinettssekreteraren och sekreteraren vid
Riksarkivet.

1809 års organisation visade sig snart
ohållbar. Redan 1833 upphäfdes Kanslistyrelsen,
och utrikesministern ensam blef chef för K. M
: t s kansli; 1840 följde en fullständig om
bildning af både statsrådet och kansliet. Då
genomfördes till slut definitivt förbindelsen
mellan föredragning och rådgifvar-

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:06 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free