Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanslibyrå ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om hand (se Kansli). Kanslipresidenter ha varit:
B. Oxenstierna 1680—1702, N. Gyldenstolpe
1705—09, A. Horn 1710—19, G. Cronhielm
1719, A. Horn (för 2:a gången) 1720—38,
K. Gyllenborg 1739—46, K. G. Tessin 1747—52,
A. J. von Höpken 1752—61, Kl. Ekeblad 1761—65,
K. G. Löwenhielm 1765—68, Kl. Ekeblad (för
2:a gången) 1769—71, J. von Düben april—22
aug. 1772, U. Scheffer 1772—83 och G. F. Creutz
1783—85. Kanslipresidentsämbetet förvaltades,
d. v. s. de ministeriella ärendena skulle,
som det hette, handläggas af J. G. Oxenstierna
gemensamt med E. De Geer 1786—87, därefter en
tid af Oxenstierna ensam, 1788—89 af honom och
K. W. von Düben gemensamt och sedermera, till 8
nov. 1790, af den sistnämnde, men beskickningarna
insände sina berättelser direkte till konungen,
som också själf gaf dem sina befallningar i
förekommande fall. 1790—92 lämnades ämbetet
obesatt, upphäfdes 1792, men var åter besatt
1801—mars 1809, af Fr. von Ehrenheim, och
maj—juni s. å., af L. von Engeström.
Kansliråd, en titel för vissa ledamöter i det
gamla Kanslikollegium och i Kanslistyrelsen,
hvilken senare upplöstes 1833 (se Kansli). Titeln
återupptogs vid den ombildning, som K. M:ts
kansli undergick 1878 (instr. af 7 juni
s. å.). Kansliråden, hvilkas antal inom de
olika departementen växlar, förestå hvar sin
byrå (i Utrikesdepartementet afdelning);
dem åligger bl. a. att till föredragning inför
K. M:t och Regeringsrätten bereda inkommande
ärenden samt i dem afgifva förslag till
beslut; att öfverse uppsatta koncept; att
med uppmärksamhet följa sådana frågor, som
falla inom byråns verksamhetsområde, samt i
dem utarbeta förslag och utlåtanden. Kansliråd
inom Ecklesiastikdepartementet, som handlägger
ärenden ang. folkundervisningen, åligger därjämte
att efter departementschefens förordnande
verkställa inspektionsresor till vederbörande
läroanstalter. I Sjöförsvarsdepartementet finnas
inga kansliråd anställda; ärenden, som i andra
departement tillhöra kansliråd, handläggas där
af en bland kanslisekreterarna, hvilken därför
uppbär särskildt arfvode.
J. H. (S. B—h.)
Kanslirätt, jur., den särskilda domstol, som
under lång tid egde att afdöma tjänstefel,
begångna af de till K. M:ts kansli hörande
ämbets- och tjänstemän. Redan 1626 års
kansliordning tillerkände rikskansleren
och rikskansliråden befogenhet att ålägga
kansliets tjänstemän vissa straff, och
genom 1661 års kansliordning fastslogs, att
Kanslikollegium skulle ha egen jurisdiktion
öfver kanslipersonalen rörande tjänstefel. För
detta ändamål organiserades inom kansliet en
särskild kanslirätt. Enl. k. instruktion för
Justitiestatsdepartementet 3 juli 1840 bestod
denna af justitiekansleren som ordf. samt
expeditionscheferna, revisionssekreterarna
och kabinettssekreteraren som ledamöter;
sekreterare och aktor tillsattes af K. M:t vid
ledighet. Kanslirättens befogenhet att döma öfver
tjänstefel af postverkets personal upphörde på
grund af k. kung. 9 nov. 1836. Kanslirätten
indrogs genom k. kung. 11 jan. 1870; de mål,
som förut lydt under kanslirätten, lades dels
under Högsta domstolen, dels under Svea hofrätt.
K. H. B. (S. B.)
Kanslisekreterare, tjänstemän inom
statsdepartementen (utom i Utrikesdepartementet,
där motsvarande tjänsteman bär titeln ”Förste
sekreterare”), anställda som biträden åt
expeditionschefen eller de
särskilde byråcheferna (kansliråden). Benämningen
infördes vid den 1878 verkställda ombildningen
af K. M:ts kansli och motsvarar närmast den
förra titeln protokollssekreterare. Det åligger
kanslisekreterare att utom löpande departementala
ärendens handläggning föra protokoll inför
K. M:t i statsrådet, i tillförordnad regering
och i Regeringsrätten. En af kanslisekreterarna i
Sjöförsvarsdepartementet har att fullgöra sådana
åligganden, som i andra departement tillhöra
kansliråd. Ang. de särskilda åligganden,
som tillkomma vissa kanslisekreterare i
Ecklesiastikdepartementet, se d. o.
J. H. (S. B—h.)
Kanslist (om ordets härledning se Kansler),
skrifvare, lägre tjänsteman i ett kansli.
Kanslistil, Juridisk stil, språkv., det
ceremoniellt vidlyftiga och stelt formelfyllda
framställningssätt, som i allmänhet kännetecknar
ämbetsskrifvelser. Denna stil har i Sverige
haft synnerligen stark inverkan på flera olika
arter af skriftlig framställning och därigenom
bidragit att vidmakthålla och vidga klyftan
mellan de allmänt gängse talspråksstilarna och
motsvarande skriftliga stilarter. På grund af
den starka uppblandningen med utländska ord i
1500- och 1600-talens svenska kanslistil har
denna äfven medverkat att utbreda dylika i vårt
språk. Jfr Kurialstil.
R—n B.
Kanslistyrelsen. Se Kansli.
Kansu, provins i nordvästra Kina, omgifven
i ö. af Schensi, i s. af Sz’tschwan, i
v. af Kuku-Nor-området och Öst-Turkestan,
i n. af Mongoliet, från hvilket den skiljes
genom den stora muren. 351,400 kvkm. 10,5
mill. inv. (30 pers. på 1 kvkm.). Norra
delen hör till det nordkinesiska taffellandet,
hvars berggrund nästan uteslutande är bildad af
stenkolsformationen, men täckt af löss; västra
och södra delarna genomdragas af kedjor från
Kwenlun. Hwangho flyter igenom norra delen och
upptar Tauho m. fl. bifloder. Med undantag af
den torra nordvästra delen och de högre bergen
är K. täckt af vackra skogar, betesmarker och
åkrar. Provinsen är ovanligt rik på guld-,
silfver-, koppar- och järnmalm. De rika
stenkolslagren ha ännu icke fått någon större
betydelse. Befolkningen består hufvudsakligen
af tanguter (af tibetansk stam), mongoler,
invandrade kineser (mest i städerna) och dalder,
en liten mongoloid stam, samt dunganer. Islam
räknar de fleste bekännarna, därnäst buddismen;
de kristnes antal är omkr. 2,400. Industrien
omfattar tillverkning af ylletyger, mattor och
pappersvaror. I K. mötas många handelsvägar
från angränsande länder; den viktigaste är den
på europeiskt vis byggda vägen från Singan till
hufvudstaden Lan-tschou, hvilken är hufvudvägen
till det inre Asien.
J. F. N.
Kansuh el-Ghury, mamluksultan. Se Egypten,
sp. 1487.
Kant. 1. (Kantlinje), mat., miner.,
kallas i allmänhet afskärningslinjen mellan
två ytor. Kunna de båda ytorna ur analytisk
synpunkt betraktas som delar af en och samma yta,
kallas kanten rebroussementskant. Vanligen
förstår man dock med kant den räta linje,
som å en af plana ytor begränsad kropp
utgör afskärningen emellan två närliggande
gränsytor. Se vidare Brytande kant.
2. Sjöv. Se Kantsätta.
1. (I. F.)
Kant, Immanuel, tysk filosof, en af alla tiders
störste tänkare, f. 22 april 1724 i Königsberg,
d. där 12 febr. 1804. I hemmet rönte han
pietistiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
