Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanslibyrå ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmängiltig och nödvändig vetenskap blifva omöjlig och
t. ex. Newtons naturvetenskapliga teorier utan
egentligt kunskapsvärde. Denna konsekvens kunde
nu K. omöjligen vara med om. Lika litet som han
någonsin tviflat på matematikens giltighet som
apodiktisk vetenskap, lika litet kunde han på
allvar sätta i fråga mekanikens vetenskapliga
värde. Men då måste orsaksbegreppet ha en annan
grund än den af Hume antagna. Till denna hade
K. redan i den nämnda habilitationsskriften af
1770 funnit uppslaget, i det han där lyckats
visa, huru matematiken är möjlig genom rummet och
tiden såsom nödvändiga former för vår sinnliga
åskådningsförmåga. Huru kunna vi t. ex. ega
visshet om de geometriska axiomens giltighet? Jo,
de grunda sig på de allmänna karaktärerna hos den
för vår sinnliga åskådningsförmåga nödvändiga
rumsuppfattningen. Vi äro nu en gång för alla
så inrättade, att vi icke kunna tänka oss den
yttre verkligheten annat än i rummets form,
och detta rum har fyra dimensioner och därmed
de karaktärer, som i sin största allmänhet
uttryckas i de geometriska axiomen. För vår
åskådliga uppfattning gälla därför dessa axiom
och den på dem grundade geometrien. På samma
sätt härledes aritmetikens möjlighet ur tiden
såsom en nödvändig form för såväl de yttre som de
inre åskådningarna. De matematiska vetenskaperna
hämta då icke sin giltighet från erfarenheten;
ty rummet och tiden äro icke abstraktioner
ur de enskilda åskådningarna, utan de ligga
som ”aprioriska former” tvärtom till grund
för dem och utgöra villkor för erfarenhetens
möjlighet. Men om matematikens giltighet beror
på rums- och tidsformernas nödvändighet för
vår åskådningsförmåga, så gälla dess satser
också blott om verkligheten, sådan den af oss
uppfattas. Om vi skola fasthålla skillnaden
mellan inbillning och verklighet och sålunda
ej antaga, att allt blott är ett tomt sken,
så måste visserligen bakom tingen sådana de te
sig för oss (fenomenen) finnas ”ting i sig”
(”Ding an sich”). Men hvad tingen äro i och
för sig, därom kunna vi platt ingen kunskap
få. Tillämpas nu en analog tankegång på
förståndet och naturvetenskapen, så uppstår
för K. den frågan: finnas hos förståndet
några aprioriska former, som motsvara hvad hos
sinnligheten utgöres af rummet och tiden? Är
månne orsaksbegreppet (kausaliteten) en sådan
apriorisk förståndsform eller, såsom K. kallar
det, ”kategori”? Det var på den frågan, som
K. genom en skarpsinnig analys af förståndet
och af naturvetenskapernas apodiktiska element
ledde sig till ett jakande svar. Kausaliteten
spelar samma roll för förståndet som rummet
och tiden för åskådningsförmågan. Vårt förstånd
kan därför icke fatta en verklighet, annat än
för så vidt den är bunden af orsakslagen. Denna
är därför, lika väl som rummet och tiden, ett
villkor för erfarenhetens möjlighet, apriorisk
i samma betydelse som dessa och gäller för
verkligheten, sådan den enligt vårt förstånds
natur måste af oss uppfattas. Men huruvida den
gäller om tingen i sig, därom kunna vi intet
veta. Kausaliteten är emellertid blott en af
förståndskategorierna. Genom analys af förståndet
som omdömesförmåga sökte K. ådagalägga, att det
finnes 12 olika kategorier motsvarande de lika
många omdömesarterna. Likasom de geometriska
axiomen uttrycka det aprioriska rummets allmänna
egenskaper, ligga kategorierna till grund för
lika många ”det rena förståndets grundsatser”. En af dessa grundsatser
är kausalitetslagen. Härmed hade K. försvarat
matematikens och naturvetenskapernas möjlighet
som strängt vetande; men på samma gång hade
han väsentligt förändrat den vetenskapliga
sanningens betydelse, enär han inskränkt den
till att endast gälla verkligheten sådan den
måste te sig för oss, men däremot beröfvät
den betydelse af kunskap om verkligheten
själf. Naturlagarna ha enligt hans åsikt
sin grund i vår kunskapsförmåga, icke
i tingen i sig. ”Förståndet hämtar icke
sina lagar från näturen, utan förståndet
föreskrifver naturen dess lagar”. Denna
subjektiva vändning i kunskapsteorien
jämförde K. själf med den omhvälfning i
det astronomiska uppfattningssättet, som
Coppernicus infört. Därjämte innebar den
Kantiska teorien en principiell omgestaltning
inom kunskapsteorien äfven i det hänseendet,
att han fann den förmedlande ståndpunkten mellan
sensualismen och intellektualismen genom att
för erfarenheten fordra ett från sensationerna
erhållet innehåll, men på samma gång af
förståndet gifna former. ”Åskådningen utan
begrepp är blind, begreppen utan åskådningar
äro tomma”. Själf karakteriserade K. det
principiellt nya i sin ståndpunkt framför allt
därmed, att den var ”kritisk”, i motsats mot all
föregående filosofi som ”dogmatisk”. Af denna
sistnämnda brist lider nämligen enligt K. all
filosofi, som ger sig in på att filosofera,
utan att först genom en undersökning af vår
egen kunskapsförmåga ha förvissats, om och hur
och inom hvilka gränser ett filosoferande är
möjligt. Detta fel hade enligt hans åsikt alla
föregåenda filosofer begått. Men hur ställde
det sig enligt denna åsikt med möjligheten af en
kunskap om en osinnlig verklighet? Kategorierna
ega enligt hans åsikt giltighet endast inom den
sinnliga erfarenheten, hvars nödvändiga former de
äro; men i och med detsamma äro vi oberättigade
att använda dem om den osinnliga verkligheten,
såsom skett i den dogmatiska metafysiken. Därvid
blifva förnuftsidéerna blott ett ”transcendentalt
sken” och metafysiken själf en skenvetenskap. Vi
kunna enligt K. intet veta om den osinnliga
verkligheten, men därför kunna vi inom vetandet
lika litet neka som jaka densammas realitet,
hvarför det står oss fritt att tro därpå,
om praktiska grunder finnas för ett sådant
antagande. Och äfven inom det teoretiska vetandet
behålla idéerna såsom begrepp om en obetingad
verklighet en ”regulativ betydelse”, i det
att de förbjuda oss att på någon punkt inom
verkligheten antaga en absolut början eller
ett absolut slut, i stället manande oss att
bakom hvarje företeelse vid vår forskning gå
allt djupare för att söka enheten. Särskildt
rörande viljans frihet försvarade han den
angifna trosmöjligheten på det sättet,
att han visserligen erkände kausallagens
obetingade giltighet för allt, som är i tiden,
men bakom den af kausaliteten bundna empiriska
karaktären antog han en ”intelligibel karaktär”,
som kunde vara sin egen grund. Att en osinnlig
verklighet finnes och därmed en frihetens värld,
det sökte K. ådagalägga genom sin etik, som
han framställt i Grundlegung zur metaphysik der
sitten (1785; sv. öfv. af D. Boëthius, 1797, och
G. Leffler, ”Grundvalen för sedernas metafysik”,
1908), Kritik der praktischen vernunft (1788)
och Metaphysik der sitten (1797). Det finnes
nämligen enligt K. ett enda faktum, som lämnar
oss en inblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
