Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kapetinger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| Fig. 1. |
|
| Fig. 2. |
utbreda sig i sammanhängande skikt med en
tjocklek af endast 5 μμ, och enligt antagandet
skulle verkningsradien vara högst hälften
häraf. Emellertid gaf ett försök af G. Quincke
ang. vattnets kapillära stighöjd mellan två
parallella försilfrade glasskifvor vid handen,
att stighöjden märkbart minskades med växande
tjocklek hos silfverlagret, ända tills detta var
omkr. 50 μμ tjockt, och han slöt däraf, att
glasets molekylära attraktion verkade på vattnet
tvärs genom silfret ännu på detta afstånd. Ifall
adhesionen är starkare än kohesionen, eger
fuktning rum, och vätskan söker utbreda sig
på den fasta kroppen; i motsatta fallet, då
kohesionen öfverväger, fuktar vätskan icke, utan
söker minska kontaktsytan. Kohesionskrafterna
verka icke på samma sätt öfverallt i vätskan,
ty en molekyl, som befinner sig nära ytan på
ett afstånd därifrån mindre än verkningsradien,
drages med större kraft inåt mot vätskan än
i riktning utåt. I följd häraf får ytlagret
delvis andra egenskaper än öfriga partier, och
vätskan förhåller sig fullkomligt så, som om
ytan utgjordes af en elastisk hinna med ständig
sträfvan att sammandraga sig (ytspänningen). På
tillvaron af denna hud beror bl. a., att en
med fett öfverdragen nål kan flyta på vatten
och att vissa insekter fullkomligt torrskodda
kunna förflytta sig på en vattenyta. En droppe,
som hänger ned från ändan af ett rör, kan
jämföras med en vattenfylld kautschuksäck;
när den påfyllda vattenmassan blir för tung,
brister hinnan upptill, och droppen faller. Om
en vätskemassa undandrages tyngdens inverkan
därigenom, att den bringas in i en annan vätska
af samma täthet, med hvilken den icke blandar
sig, så antager den i följd af ytspänningen
klotform, eftersom sfären är den minsta yta,
som begränsar en gifven volym. Den belgiske
fysikern J. Plateau gjorde detta försök
(Plateaus försök) med olivolja, som flöt
i en blandning af vatten och sprit. Genom
att bringa oljeklotet i rotation- medelst en
genom detsamma stucken axel, erhöll han en del
vackra analogier till himlakropparnas mekanik. I
följd af centrifugalkraften afplattades kulan
vid polerna, och vid stor rotationshastighet
förmådde icke ytspänningen hålla oljan samman,
utan en ring afskilde sig från hufvudmassan
samt fortsatte att rotera kring dennas ekvator. —
Ytspänningen blir särskildt i ögonen fallande,
då man har att göra med vätskor i form af
tunna hinnor, sådana som lätt kunna erhållas
af såplut. Doppar man ned en af metalltråd
förfärdigad rektangel, hvars ena sida kan glida
på de två närgränsande (jfr fig. 1), så finner
man, att såplamellen med rätt afsevärd kraft
sträfvar att draga sig samman och förflytta
tråden i pilens riktning. Hvarje centimeter
af tråden drages med en kraft = 2 α dyn, där α
betecknar såplutens kapillärkonstant; faktorn 2
kommer med, därför att lamellen har två gränsytor
(sidor) och i hvardera verkar ytspänningen α
per längdenhet. Hvarje kvadratcentimeter af en
vätskeyta besitter i följd af ytspänningen en
potentiell energi, hvars numeriska värde i erg är
lika med kapillärkonstanten (då denna uttryckes i
dyn per cm.). Luften i en såpbubbla befinner sig
under öfvertryck, hvilket tydligt märkes på dess
hastiga utpressning, om bubblan fortfarande
sitter kvar vid blåspipan; man kan äfven
erhålla undertryck, om man genom sugning bringar
såphinnan att bukta sig inåt en lämpligt formad
pipa. Tryckändringen är omvändt proportionell
mot bubblans radie. Vid vätskedroppar och äfven
i kapillärrör är förhållandet fullt analogt. Fig. 2
afser att illustrera vätskans uppsugning,
resp. nedtryckning i kapillärrör; b visar
det fall, då vätskan icke fuktar rörväggen,
den buktiga vätskeytan, menisken (af
grek. meniskos, halfmånformig), är konvex och
åstadkommer därigenom ett tryck på vätskan,
som hindrar denna att stiga till samma nivå
som utanför röret. I α är menisken konkav,
hvilket har till följd en tryckförminskning,
som suger upp vätskan. Menisken bildar, där
den träffar rörväggen, med denna en vinkel,
den s. k. gränsvinkeln; denna är,
när vätskan fuktar rörväggen, spetsig och
vanligen mycket nära noll, i motsatt fall
trubbig, såsom mellan glas och kvicksilfver,
där den är ungefär 130°. Den totala lyftkraften
på vätskan i kapillärröret fås tydligen genom
att multiplicera längden af meniskens gränslinje
med ytspänningen, som där bildar gränsvinkeln
Θ med rörväggen. Häraf följer, att stighöjden
h i ett cylindriskt kapillärrör med radien r,
som nedsättes i en vätska med kapillärkonstanten
α och specifika vikten s, blir: h =2 α/g r s cos Θ;
Θ betecknar gränsvinkeln och g accelerationen
vid fritt fall. Härur fås med begagnande af
värdena på α i nedanstående tabell stighöjden i
ett glasrör af 1/2 mm. radie för vatten (Θ = 0)
h = 31 mm. och för kvicksilfver (Θ = 130°) h =
— 10 mm., minustecknet anger, att det är fråga om
depression. Äfven mellan två skifvor, som nära
intill hvarandra stickas ned i en vätska, stiger
denna upp eller tryckes ned af samma orsak
som i hårrör. Två fasta kroppar, som på ringa
afstånd äro delvis nedsänkta i en vätska, utöfva
i följd af kapillariteten en skenbar attraktion
eller repulsion på hvarandra. Repulsion uppstår,
när vätskan fuktar den ena kroppen, men icke
den andra, i annat fall blir det attraktion. —
Kapillariteten inverkar, såsom först visades af
lord Kelvin, på vätskans ångtryck, så att detta
öfver en konvex vätskeyta blir större och öfver
en konkav lägre än normalt och detta desto mera,
ju starkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0450.html
