Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapkolonien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dugande guvernören sir Benjamin D’Urban
(se d. o.) att utvidga koloniens gränser
från Keiskamma- till Kei-floden för att
få en strategisk gräns och trygghet mot
kafferinfallen. Påverkad af missionärerna
och af filantropisk förkärlek för svarta
folk, dekreterade emellertid (1836) engelske
kolonialministern lord Glenelg (se Grant,
sp. 135—136), att kaffrerna skulle återfå det
land han ansåg med orätt ha fråntagits dem,
hvarjämte guvernören D’Urban återkallades. Boerna
förlorade nu alldeles hoppet om skydd af
regeringen mot kaffrerna, och dess politik
i slafverifrågan ökade missnöjet, hvilket
tog sig uttryck i det s. k. ”stora uttåget”
(the great trek, 1836 och närmast följande år)
från de nästan ruinerade gränsdistrikten. (I
dessa styrde då som vice-guvernör sir Andries
Stockenstrom, hvilken tillhörde en gren af den
svenska släkten Stockenström.) Om de utvandrade
boernas öde se vidare Natal, Oranjefristaten
och Transvaal. Kapkoloniens regering sökte
under den närmast följande tiden trygga gränserna
genom vänskapsfördrag med kringboende höfdingar
(t. ex. Andries Waterboer och Adam Kok bland
bastardfolket griquas, Moselekatse bland
matabelefolket, Moshesh bland basutofolket
och Faku bland kaffrerna i Pondoland). I
samband med de utvandrade boernas strider
med sulukaffrerna i Natal hade detta land 1842
ockuperats af engelsmännen och 1844 införlifvats
med K., men blef 1847 en själfständig brittisk
koloni. Nya kafferkrig föranledde guvernören
sir Harry Smith (se d. o.) att ånyo framflytta
kolonigränsen österut till Kei-floden, där 1847
den militäriskt förvaltade gränsprovinsen British
Kaffraria upprättades, och Smith ingrep följande
år i Oranjeboernas strider med basutofolket,
besegrade boerna vid Boomplaats (29 aug. 1848)
och proklamerade brittisk öfverhöghet öfver deras
land, men tillhölls af hemlandets regering att ej
inblanda sig i utanför kolonigränserna rådande
förhållanden samt återkallades (1852), samtidigt
med att regeringen på vissa villkor (genom
Sand-River-konventionen af 17 jan. 1852) erkände
de bortom floden Vaal (i Transvaal) bosatte
boernas oberoende. Samma non-interventionspolitik
ledde äfven till Bloemfontein-konventionen
af 23 febr. 1854, hvarigenom Oranjeboernas
oberoende erkändes. I K. hade året förut
grunden lagts till framtida själfstyrelse
genom inrättande af ett kolonialt parlament,
tills vidare med begränsad befogenhet. Ett
försök att göra K. till deportationsort,
sedan Australien vägrat emottaga deporterade
straffångar, gjordes 1849 af engelska regeringen,
men strandade på befolkningens häftiga motvilja
och guvernören Smiths djärfva åtgärd att hindra
de till Simon’s bay öfversände deporterades
landsättning. En följande statsklok guvernör,
sir George Grey (1854—61; se Grey 12), sökte
skapa lugnare förhållanden vid kaffergränsen
och lyckades i viss mån bland Fingostammarna
införa ordnadt åkerbruk och högre civilisation,
men en religiös folkrörelse bland Kosastammarna
framkallade 1856—57 ett nytt häftigt kafferkrig,
som i sin ordning följdes af en fullständig
omorganisation af British Kaffrarias förvaltning;
det införlifvades slutligen (1865) med K.,
och de s. k. Transkei-distrikten ställdes under
brittisk förvaltning (de ha sedermera ett efter
annat annekterats, det sista af dem, Pondoland,
1894). Greys vidsynta sträfvanden att åvägabringa
en federativ sydafrikansk sammanslutning under brittisk flagg
uppmuntrades ej från hemlandet och fingo
därför ingen framgång; för K:s materiella
ntveckling var hans guvernörstid af stor
betydelse. Upptäckten af diamantfält vid
gränsen till Oranjefristaten (1867) ledde 1871
till dessa områdens införlifvande med K.; där
uppväxte raskt diamantgrufstaden Kimberley;
Basutoland blef 1868 brittiskt territorium och
införlifvades 1871 med K., men 1884 öfvertogs
dess förvaltning direkt af brittiska kronan; om
de administrativa växlingarna i Betsjuanaland
se d. o.; dess sydliga del inkorporerades
1895 i K. — 1872 erhöll K. fullständig
parlamentarisk själfstyrelse. Dess politiska
lif kännetecknades under de närmast följande
åren af den holländska bondebefolkningens
(”Kapboernas”) alltmer stegrade politiska
inflytande (se Afrikander Bond och
Hofmeyr). Guvernören sir Bartle Frere
(1877—80, se d. o.) återupptog Smiths och Greys
sydafrikanska federationsplaner och drabbades af
samma öde som dessa, att motarbetas hemifrån
och slutligen hemkallas i onåd. Det nionde och
sista större kafferkriget 1877 följdes af det
än mer vidtutseende sulukriget mot Cetewayo
(1878—79), hvilket för alltid gjorde slut på
faran för K:s och andra sydafrikanska koloniers
trygghet från detta håll. K:s inre politik har
kännetecknats af partistriden mellan de brittiskt
sinnade ”progressisterna” och det holländska
landtmannapartiet, hvars kärna varit Afrikander
Bond. Progressisternas geniale ledare Cecil
Rhodes (se d. o.) var premiärminister 1890—96
och lyckades tidvis åvägabringa godt samförstånd
med boerledarna, men störtades till följd af sin
inblandning i Transvaals inre angelägenheter
(Jameson’s raid, se Jameson, L. S.). Hans
efterträdare, progressisten sir Gordon Sprigg,
fick 1898 vika för en afrikanderministär under
W. P. Schreiner, hvilken vid boerkrigets
utbrott (okt. 1899) gjorde ett fruktlöst försök att
låta kolonien förbli neutral, men sedan iakttog
sträng lojalitet mot den brittiska kronan, äfven
då upprepade invasioner af boertrupper tidvis
hotade att framkalla ett uppror af Kapboerna
till stamfrändernas förmån. Detta afvärjdes
förnämligast genom sir Alfred (sedermera lord)
Milners fasta och energiska uppträdande
(guvernör 1897—1901, ”high commissioner” för
Syd-Afrika till 1905). Schreiner aflöstes
1900 af Sprigg, och boerkrigets återverkan på
partistriderna i K. var en tid synnerligen
häftig. Sedan progressistpartiet vid 1904
års val erhållit en, om ock svag, majoritet,
blef d:r Jameson premiärminister (febr. s. å.),
men besegrades vid valen 1908 och efterträddes
(mars s. å.) af afrikanderledaren J. X.
Merriman. Under dennes ministertid har K. (genom
samverkan mellan de båda partierna) anslutit sig
till den nya sydafrikanska unionen (1909) och
utgör från unionsförfattningens ikraftträdande
31 maj 1910 en af dennas fyra federerade
provinser. Rasmotsatsen mellan de brittiska och
de holländska folkelementen har de senare åren
betydligt aftagit, hvartill väsentligt bidragit
den moderata utjämningspolitik, som förts af
regeringens ”high commissioner” för Syd-Afrika,
earlen af Selborne (1905—10) och koloniguvernören
(1901—10) sir Walter Hely-Hutchinson. Litt.:
Theal, ”History of South Africa 1486—1872” (5 bd,
1889—1904), ”South Africa” (4 uppl. 1899; tysk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
