- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
891-892

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karadza dag ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Serbien, d. 26 jan. 1864 i Wien. Hans namn
är ett af de märkligaste i den nyare tidens
litteratur. Född i ringa stånd, lärde sig
K. redan som gosse, oaktadt alla hinder, läsa
och skrifva, deltog som yngling i det första
serbiska upproret, besökte därefter skolan
i Karlovats och blef 1807 sekreterare hos
senaten i Belgrad. En sjukdom gjorde honom för
lifstiden lam i ena foten och hänvisade honom
till lugn och studier. 1813, sedan turkarna
åter kufvat serberna, begaf sig K. från en
lärarpost i Belgrad till Wien och tillbragte
större delen af sitt återstående lif i tvungen
eller frivillig landsflykt i Österrike. En kort
tid (1831) var han ordförande i magistraten i
Belgrad och lärde då känna system och personer
i regeringen. Genom en skrifvelse till furst
Milosj, hvad han rådde denne till ett mindre
despotiskt styrelsesätt, stängde han för sig
återvägen till fäderneslandet. I Serbien förbjöd
man hans böcker och ortografi. Man ansåg hans
bibelöfversättning och den af honom i språket
införda bokstafven j för latinskt kätteri
(serberna tillhöra den grekiska kyrkan). Först
1868 medgafs utan inskränkning bruket af K:s
språk och rättskrifning. Hans mest betydande
litterära motståndare voro Davidovitj och
Hadjitj; på hans sida däremot stod den berömde
filologen Danicic.

illustration placeholder


1814 utgaf K. sitt första arbete, en
samling folkvisor under titeln En liten
folklig slaveno-serbisk sångbok, och under
femtio år använde han sin rika begåfning och
outtröttliga flit för de efter långvarigt,
själsmördande förtryck frigjorde serbernas
bildning på nationell grund. Oaktadt Obradovitjs
vägbrytande föredöme var "slaveno-serbiskan"
(en med ryska och serbiska uppblandad kyrkslavisk
dialekt, som folket ej förstod) ännu den serbiska
litteraturens språk; genom K. har folkspråket,
nyserbiskan, vunnit ett länge omtvistadt, men
slutligen obestridt envälde. Redan 1814 utkom K:s
grammatik: Pismenitsa srbskoga iezika po govoru
prostoga naroda
, och 1818 hans serbiska ordbok,
Srpski rjetjnik (med latinsk och tysk öfv. samt
rika historisk-etnologiska upplysningar och
företrädd af en ny bearbetning af grammatiken; ny
tillökad uppl. 1852). För nyserbiskan uppgjorde
K., med öfvergifvande af den dittills härskande
gamla cyrilliska skriften (se Alfabet och
Kyrillos), ett nytt alfabet på grundvalen
af det ryska; han uteslöt en del bokstäfver
och tillade andra efter språkets behof. Den
rättskrifning, som serbiskan fått genom K.,
är i enkelhet och noggranhet jämförlig med de
bästa i Europa. Bakom K. stod visserligen som
rådgifvare den grundlärde slavisten Kopitar, men
Vuk var i alla fall den, som utförde verket. I
bredd med dessa rent språkliga arbeten gå K:s
samlingar till kännedom om folkets litteratur
och lefnadssätt. Under upprepade resor i Serbien,
Slavonien, Kroatien, Dalmatien, Montenegro och
Ungern lärde K. känna sitt folk så som ingen
annan. Folkvisorna, Srpske narodne
pjesme
, utkommo i flera, ständigt ökade,
upplagor och hade i den sista, vid hvilken
K. själf lade hand, vuxit till 6 bd. Redan
från början tilldrogo de sig, under inverkan
af den nyromantiska skolan inom vitterheten,
uppmärksamhet och beundran långt utanför
sitt hemland och föranledde i Europas öfriga
länder motsvarande samlingar. Såväl genom
sin rikedom som genom den omsorg, hvarmed
insamlingen och utgifningen skett, intaga K:s
arbeten ett framstående rum. Senare följde
samlingar af serbiska ordspråk, Srpske
narodne poslovitse
(1836; ny uppl. 1849),
Montenegro und die montenegriner (på tyska
1837, sedermera äfven på serbiska), serbiska
folksagor, Srpske narodne pripovijetke (1853;
öfv. till tyska af K:s dotter Vilhelmina K.,
1854). Först efter K:s död utkommo hans bok
om serbiska folkets lif och seder (1867) samt
Deutsch-serbisches wörterbuch (1872). Genom
dessa arbeten fick den unga litteraturen en
bredt lagd, folklig och inhemsk, på historia
och tradition hvilande grundval. Bland K:s
öfriga skrifter förtjäna att särskildt anföras
hans öfversättning af nya testamentet (1847),
kalendern Danitsa (Morgonstjärnan, 5 hftn
1826–34), innehållande åtskilliga historiska
och språkliga uppsatser, samt Primjeri
srpsko-slavenskoga jezika
(Fornserbisk
läsebok, 1857). Anmärkas må dessutom, att
Rankes arbete om serbiska revolutionen hvilar
hufvudsakligen på upplysningar af K. En samlad
upplaga af K:s skrifter är under utgifning
(genom P. Djordjevitj och L. Stojanovitj) på
serbiska statens bekostnad; hittills utgifna
Srpske narodne pjesme (1–6, 1891–99), Srpske
narodne pripovijelke, zagonetke i poslovitse

(1–2, 1897–98), Gramatcki i polemicki
sjusi
(1–3, 1894–96), Srpski rjecnik (3:e
tillökade uppl., 1898), Skupljeni istorijski
i etnografski spisi
(I, 1898), Perepiska
(Korrespondens, 1–2, 1907–08). K:s stoft
flyttades 1897 på statens bekostnad högtidligt
från Wien till Belgrad (minnesskrift,
"Spomenitsa", af A. Gavrilovitj, 1898).
                Lll.

Karadza dag l. Srnena gora, bergskedja i
Öst-Rumelien, parallell med Balkan och skild
därifrån af den för sin härliga natur berömda
Kazanlükdalen, som genomflytes af Maricas
biflod Tundza. K:s högsta topp når 1,440 m.
                J. F. N.

Karaff l. Karaffin (fr. carafe, it. caraffa,
af arab. garafa, hämta upp, ösa), en nedtill
vid och uppåt halsen starkt afsmalnande glas-
eller "kristall"-flaska till servering af vin,
vatten o. s. v. (Moderna vinkaraffer finnas
afbildade å pl. VI till art. Glasfabrikation.)

Karafuto, japanska benämningen på ön Sachalin
(se d. o.).

Karagasser, ett litet folkslag i Sibirien,
vid öfre Jenisej, på norra sidan af Sajanska
bergen. En grammatik öfver deras språk, en
tatarisk munart, jämte ordförteckning författades
af M. A. Castrén (utg. af A. Schiefner, 1857).

Kara-Georg (turk., "Svarte Georg") l. Crny
[tjernij] – mindre riktigt CzernyGeorg
(serb. "Svarte Georg"), eg. Georg Petrovitj,
serbisk frihetshjälte, föddes på 1760-talet
(enligt en uppgift 21 dec. g. st.) 1762, i byn
Visevac nära Kragujevac, där fadern var bonde,
och dog 25 juli (n. st.) 1817 i närheten af
Semendria. Efter att ha deltagit i oroligheterna
1787 flydde han till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:39 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free