- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
893-894

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karadza dag ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Österrike, hvarvid han nedsköt sin fader, som ej
ville följa med öfver gränsen, för att ej lämna
honom i turkarnas händer. Han återvände med
den serbiska frikåren under Österrikes krig med
Turkiet 1788–91, var en tid hajduk, begaf sig
efter freden i Sistova åter till Österrike, men
kom sedermera tillbaka och vann som svinhandlare
i Topola förmögenhet och en ansedd ställning
i trakten. Vid utbrottet af resningen mot
janitscharerna i febr. 1804 korades han till
höfding, och hans ledarställning blef allt
starkare befäst och vidare erkänd, sedan rörelsen
öfvergått till en öppen fejd mot sultanen. Genom
segern vid Misar i aug. 1806 afvisade han
turkarnas anfall, och i dec. s. å. gjorde han
sig till herre öfver Belgrad. 1809 började han
utbreda resningen utanför Serbiens gränser,
men en ny turkisk invasion tvang honom att
återvända; med hjälp från Ryssland, som efter
freden i Tilsit hade fria händer mot Turkiet
och hvars effektiva beskydd han efter någon
vacklan föredrog framför Österrikes mera ovissa
sympatier, lyckades han 1810 åter för en tid
rädda den nyvunna friheten. Men då turkarna,
sedan Ryssland, upptaget af kriget mot Napoleon,
genom freden i Bukarest 1812 lämnat Serbien
åt dess öde med en obestämd själfstyrelse,
1813 åter angrepo med öfverlägsna och segerrika
stridskrafter, tappade K.-G. modet och flydde i
okt. s. å. till Österrike; sedermera begaf han
sig till Bessarabien. Intalad af hetairisterna,
som ville begagna honom som verktyg i sitt
arbete för en allmän resning mot turkarna,
återvände han 1817 till Serbien för att där åter
tända upprorslågan, men blef, efter hvad det –
ehuru ej obestridt – påstås på befallning af
Milosj Obrenovitj, lönnmördad; hans hufvud
sändes till turkarna. K.-G. skildras som en
barbarisk kraftnatur, i regel sluten inom sig
själf, men obehärskad under vredens eller vinets
inflytande, i striden öfverdådigt tapper och
utrustad med eldande ledaregenskaper, icke heller
alldeles utan sinne för en ordnad förvaltning,
men i öfrigt, själf ej ens skrifkunnig,
saknande civilisatoriska intressen. Jfr
Ranke, "Die serbische revolution" (1829), och
Saint-René Taillandier, "La Serbie" (1872).
                H. B–n.

Karageorgevitj (Karagjorgjevitj), serbisk
regentätt, härstammande från Kara-Georg (se
d. o.). Släktens äldre gren, Kara-Georgs son
Alexis (f. 1801, d. 1830) och dennes ättlingar,
har ej spelat någon politisk roll; en af Alexis’
sonsöner Bozjidar (f. 1861, d. (1909?) i Paris),
gjorde sig i stället känd som skriftställare
och konstnär. – Den yngre grenen har däremot
täflat med släkten Obrenovitj om Serbiens
krona: Kara-Georgs son Alexander (se nedan)
var furste 1842–58, och hans son Peter (se
d. o.) förvärfvade efter konung Alexander I:s
mord 1903 den serbiska tronen. Af hans båda
söner med prinsessan Zorka, furst Nikolaus’ af
Montenegro dotter (f. 1864, d. 1890), gjorde
sig kronprins Georg (f. 1887) under krisen
1908–09 omöjlig genom sina excesser och afsade
sig slutligen tronföljden, som i stället
öfvergick till hans yngre broder Alexander
(f. 1888).

Alexander K., furste af Serbien,
Kara-Georgs son, f. 11 okt. 1806 i Topola,
d. 15 maj 1885 i Temesvár, utbildades i rysk
krigstjänst, men återvände till Serbien under
Mikael Obrenovitjs regering och tjänstgjorde
under honom som adjutant. Efter dennes
störtande 1842 kallades han med
turkarnas goda minne till furste, och det
nyval, som det med förändringen missnöjda
Ryssland framtvang i juni 1843, utföll till
hans förmån. Serbiens utveckling fortgick
under hans regering jämförelsevis lugnt,
men hans kyliga och tröga temperament gjorde
honom ej omtyckt af folket, hvars nationella
stämning växte under inverkan af de samtida
världshändelserna. Den neutrala hållning,
som han i anslutning till Österrike intog
under Krimkriget, ökade hans impopularitet,
ehuru Paris-freden 1856 utvidgade Serbiens
friheter och gaf dem stormakternas samfällda
garanti. Inom själfva senaten anstiftades en
sammansvärjning mot honom, som dock upptäcktes i
tid 1857, och då han 1858 nödgades att slutligen
sammankalla nationalförsamlingen, vände sig
denna genast mot honom. Den afsatte honom 23
dec. 1858 och utsåg åter Milosj Obrenovitj
till furste, och A., som tog sin tillflykt
till turkarna i Belgrads fästning, men hvarken
hos dem eller Österrike fick stöd, abdikerade
3 jan. 1859. Han lefde sedan omväxlande i
Österrike-Ungern och Valakiet. Mikael Obrenovitjs
mord 1868 var anstiftadt af hans anhängare;
beskyllningarna mot honom själf för delaktighet
däri anses dock ej ha blifvit bevisade under
de rättegångar, som fördes mot honom både i
Serbien, där han dömdes till 20 års fängelse in
contumaciam, och inför ungersk domstol. Jfr
Ranke, "Serbien und die Türkei" (1879).
                H. B–n

Karagheen [-gin], bot. Se Caragheen.

Karagin, detsamma som caragheen (se d. o.).

Karagin, rysk ö ö. om norra
Kamtjatka, vid inloppet till
Karaginskajaviken. 1,582 kvkm. Obebodd.
                J. F. N.

Karagjorgjevitj. Se Karageorgevitj.

Karagwe (Karagué), landskap i tyska Öst-Afrika,
på västra stranden af Victoria Njansa, i n. och
v. begränsadt af Kagera, består af ett ända till
1,600–1,800 m. högt parklandskap. Befolkningen,
omkr. 30,000 pers., består hufvudsakligen af
wanyambo, som behärskas af ett fåtal wahuma. Den
betydligaste orten är Weranjanje.                 J. F. K.

Karahafvet. Se Kariska hafvet.

Kara Halfdansdotter, nord. myt., omtalas i den
poetiska Eddan och säges vara den återfödda
Sigrun, Hognes dotter, liksom hennes make,
Helge Haddingjaskate, var Sigruns man Helge
Hundingsbane återfödd; och som källa åberopas
en nu förlorad dikt Káruljód (Karasången),
hvars innehåll i förvanskad form omtalas i
Hrómundarsaga Grípssonar (se d. o.) och uti de
mot denna saga svarande rimor, hvilka benämnas
Griplur. Se Helge.                 B–e.

Kara-Hisar ("svarta fästet"), mindre riktigt
Kara-Hissar, namn på flera städer i Asiatiska
Turkiet. 1. Afium-K.-H., stad i
vilajetet Khodavendikiar. Se Afium-kara-hisar. –
2. Eski-K.-H., 22 km. n. ö. om ofvannämnda
stad på samma plats som forntidens Docimium
l. Synnada, bekant för sin marmor (hvit,
med röda fläckar och ådror). – 3. Sehebbin-K.-H.
l. K.-H.-Scharki ("västra K.-H."), stad
i vilajetet Sivas, vid en biflod till Germili
(forntidens Lykos). Omkr. 12,000 inv., hvaraf
omkr. 3.000 armenier och 1,600 greker. Stadens
grekiska metropolit bär titeln ärkebiskop
af Nikopolis, den af Pompejus anlagda staden
(nuv. Enderes, 24 km. v. s. v.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0475.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free