- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
899-900

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karadza dag ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

charakteristikon), betecknande egenskap,
egendomlighet, kännemärke, särdrag. –
Karakteristisk, kännetecknande, utmärkande,
röjande arten hos en person eller ett ting;
vittnande om utpräglad, rikt bestämd och lätt
igenkännlig egendomlighet; (i motsats mot
adj. ideal) skarpt individualiserande, rik på
verklighetstrogna smådrag (t. o. m. från det
fulas område). Så är t. ex. den nederländska
målarskolan karakteristisk i motsats till
den italienska samt Shaksperes och Ibsens
dramer karakteristiska till skillnad
från Schillers och Öhlenschlägers.
                E. F–t.

Karaktärsbyggning (se Karaktär) kallas
ofta hufvudbyggnaden på en väl bebyggd
landtgård; manbyggning (fr. corps de
logis
). Jfr Ekonomibyggnader.

Karaktärsdans (se Karaktär), dans, som
särskildt är eller varit i bruk hos en viss
nation eller människoklass; dans, som är af
sedd att uttrycksfullt åskådliggöra en vana,
ett själstillstånd eller lynnet hos en tidsålder,
ett folk eller en klass.

Karaktärsdrama (se Karaktär), ett skådespel, i
hvilket hufvudintresset icke ligger så mycket
på framställande af en handling, med dess
bevekelsegrunder och följder, som på en såvidt
möjligt fullständig skildring af hufvudpersonens
karaktär, med ständig hänsyn till en hos honom
förhärskande böjelse, passion eller vana, så
att han blir representant för någon typisk
grundriktning i människosinnet. Handlingen
i ett dylikt drama blir ofta något utdragen
genom dröjandet vid nya sidor i hjältens
skaplynne. Exempel på karaktärsstycken äro
Shaksperes "Richard III" och "Timon of Athens",
Molières "Le misanthrope" och "Le malade
imaginaire", Holbergs "Erasmus Montanus" och
"Den stundeslöse".

Karaktärsfullmakt (se Karaktär), fullmakt å
karaktär (namn, heder och värdighet) af ämbete
eller tjänst, med hvars innehafvande ej följer
lön på stat eller tjänstgöringsskyldighet. Sådan
fullmakt belägges med särskild stämpel, nämligen
för den, som är eller varit i allmän tjänst,
med stämpel till belopp af 20 kr. för hvarje
fulla 100 kr. af den ord. lön, som åtföljer dylik
eller därmed jämförlig beställning, men för annan
person till belopp af 70 kr. likaledes för hvarje
fulla 100 kr. af sådan lön. Stämpelbeloppet
å vanlig fullmakt å ämbete eller tjänst utgör
däremot blott 3 kr. för hvarje fulla 100 kr.
                Rld.

Karaktärsmask (se Karaktär), förklädnad, som
framställer en viss personlighet (ur lifvet,
dikten, historien) eller är hämtad från ett visst
stånds eller en annan tidsålders dräkt. Motsats:
fantasikostym.

Karaktärsroll (se Karaktär), i ett drama en
sådan roll, i hvilken den framställda personens
inre, individuella väsen får ett mångsidigt,
genomfördt uttryck. Situationerna i stycket tjäna
då hufvudsakligen till att från alla riktningar
belysa hufvudfiguren. Denna är af skalden
tecknad utförligt och noggrant, hvilket ej
hindrar, att skådespelaren får en svår uppgift,
då han skall sammansmälta de karakteristiska
dragen och tillägga nya smådrag för att afrunda
figuren. Som exempel på karaktärsroller må
nämnas Shaksperes Hamlet och Falstaff, Molières
Tartuffe och Harpagon, Goethes Faust och Tasso,
Ibsens Brand och En folkefiende. –
Karaktärsskådespelare, framställare af
karaktärsroller.

Karakul. 1. En liten stad i Buchara, vid
Transkaspiska järnvägen och vid nedersta
delen af floden Serafschan, som där utsinar
i sanden. Staden är berömd genom en form af
fettsvansfåret, hvars nyfödda lamm lämna ett
värderadt pälsverk, som kommer i handeln
under det falska namnet astrakanskinn. –
2. Två sjöar i Turkestan, på Pamir. Den ena,
Stora K., 23 km. lång och omkr. 21 km. bred
(förr mycket större), ligger i Fergana under
39° n. br., s. om Trans-Alai-kedjan på en höjd
af omkr. 4,000 m. och omgifves af höga berg,
genom hvilka n. om sjön leder Kizil-artpasset,
4,438 m. – Lilla K. ligger i nordöstra Pamir,
n. v. om Mustag-atapasset på en höjd af 3,870
m. Genom densamma rinner en ström K., längre
ned kallad Ges, till Kysyl-su (Jarkand).
                Wbg.

Karakum ("svart sand"), en sandöken
i ryska Turkestan, s. v. om
Amu-darja (se Asien, sp. 163).
                J. F. N.

Karaman (turk. Karaman-Ili), Karamanien,
landskap i södra delen af Mindre Asien,
omfattar högslätten kring Konia eller de gamla
landskapen Isaurien, Lykaonien och en del af
Kappadocien, mellan Tauros och Kizil-Irmak. I
norra delen ligga saltsjön Tuz-Tschölü och
vidsträckta saltstäpper, i västra delen flera
sjöar, de största Akscher-göl, Kirili-göl och
Egerdir-göl. Namnet betecknade ursprungligen
ett turkiskt rike, Karaman, som grundlades
n. om Tauros (Kappadocien och Frygien, med
Ikonium till hufvudstad) efter det seldschukiska
rikets i Ikonium fall (omkr. 1300), och med
hvilket för en kort tid äfven kustlandet
var förenadt. Sedan detta rike efter ett
våldsamt krig 1462–72 störtats af de osmanske
turkarna, hvilkas farligaste motståndare i
Mindre Asien de karamanske furstarna voro i
halftannat århundrade, fortfor landet att
vara ett paschalikat med staden Karaman
(forntidens Laranda), n. om Tauros, vid Gyndere
su, som hufvudort. Detta omfattade dock endast
det inre af landet n. om bergskedjan Tauros och
ej någon del af kusten.                 (J. F. N.)

Karamanien. Se Karaman.

Karambolera. Se Biljard, sp. 381.

Karamell (fr. caramel, af
sp. caramelo}. 1. Brändt socker, en genom
smältning af socker vid högre värmegrad
(190–220° C.) erhållen, mörkbrun, egendomligt,
men icke obehagligt luktande honungstjock massa,
hvilken vid afsvalning stelnar och blir hård,
svartbrun och glänsande samt genom värme åter kan
blifva tjockflytande. Äfven den hårdnade massan
kallas karamell. Genom sockrets smältning vid
hög värme har dess kristallisationsförmåga gått
förlorad. Karamellen drager lätt fuktighet till
sig samt är löslig i vatten och sprit. Sockret
har genom bränningen fått en brytning i
sötman. Denna massa nyttjas ensamt eller
med mångahanda tillsatser i bakverk, såser
och maträtter. I tekniken brukas karamell af
stärkelsesocker, fast eller i vattenlösning,
som "sockerkulör", till färgning af ättika, öl,
fruktvin, likör m. m. – 2. Sockerbagerialster,
hvars hufvudbeståndsdel är smält socker, försatt
med kryddor, frukt essenser o. d.

Kara Mustafa ("Svarte Mustafa"), turkisk
stor-vesir, blef storvesir under Muhammed IV
1676. Efter att ha utan framgång fört krig mot
Ryssland 1677–81, ryckte han 1683, för att
befästa Tökölys

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free