Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 921-922 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kardiograf ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de pariga blodkärl, som hos fiskarna föra blodet
från hufvud (främre kardinalvener) och bål (bakre
kardinalvener) till hjärtat. Hos människan liksom
hos alla andra högre ryggradsdjur återfinnas
samma kärl på fosterstadiet, medan de hos
den fullmogna individen till största delen
tillbakabildats och ersatts af andra blodådror.
L—e.

Kardiograf (af grek. kardia, hjärta,
och grafein, skrifva), med., apparat,
som registrerar hjärtstöten (se Hjärtat,
sp. 863) och hvars kurva benämnes kardiogram,
hjärtstötskurva. Apparaten (se fig.)
utgöres af en pelott (p å fig.), som anbringas
å det ställe af bröstkorgen, där hjärtstöten
iakttages. Pelotten är förbunden med en
gummimembran, som är utspänd öfver en metalldosa,
hvilken i sin ordning medelst en gummislang är
förbunden med en skrifkapsel. Pelottens rörelse
öfverföres medelst den i apparaten inneslutna
luften på skrifkapselns membran. Jfr Pulslära.
J. E. J—n.

Mareys kardiograf. (1/2.)

Kardiogram (se Kardiograf),
hjärtstötskurva. Å fig. är den öfre kurvan en
pulskurva från halspulsådern och den undre
en hjärtstötskurva. Båda äro skrifna samtidigt.

Pulskurva och hjärtstötskurva, skrifna samtidigt. (Förminsk.)

Kardioid, mat. Om en cirkel rullar utan glidning
på en annan fast cirkel med lika stor radie
och om man på den rörliga cirkelns periferi
tager en punkt, så beskrifver denna punkt en
kroklinje, som kallas kardioid. Kardioiden är ett
specialfall af epicykloiden och har erhållit sitt
namn på grund af det hjärtformiga utseendet (af
grek. kardia, hjärta och eidos, utseende). Den
kan för öfrigt äfven anses som ett speciellt slag
af Pascals snäcka (se d. o.) samt eger i optiskt
hänseende den egenskapen att vara katakaustika
(brännlinje) till de strålar, som, utgående från
en punkt på en cirkelperiferi, reflekteras mot
samma periferi.
(I. F.)

Kardiorexi (af grek. kardia, hjärta, och rexis,
bristning), med., hjärtbristning, hjärtruptur
(ruptura cordis). Genom åtskilliga sjukliga
förändringar (fettdegeneration, infarktbildningar,
svulster m. m.) bli hjärtats väggar skörare
än normalt. I sällsynta fall händer det
under sådana förhållanden, att ögonblicklig
död inträffar därigenom, att hjärtväggen
brister. Den närmast framkallande orsaken
är vanligen någon ansträngning, som ökat
blodtrycket i hjärtat, såsom krystning,
lyftning, uppstigande för trappor o. d.
F. B. (G. F—r.)

Kardis (lett. Kärdi), gods i Lais socken,
Dorpatska kretsen, i norra Livland, nära gränsen
mot Estland. Där afslöts 21 juni 1661 mellan
Sverige och Ryssland en fred, som hufvudsakligen
var en stadfästelse af freden i Stolbova.

Karditis (af grek. kardia, hjärta) l.
Pankardit (af grek. pas, all), med., en
inflammatorisk förändring i hjärtat, som
intresserar hjärtväggens alla lager. Hos
oss användes termen hufvudsakligen i
sammanställningarna perikardit, inflammation af
hjärtats yttre beklädande hinna (pericardium),
endokardit, inflammation af den inre hinnan
(endocardium), och myokardit, inflammation
i hjärtmuskeln. Se Vidare Hjärtsjukdomar.
F. B. (G. Fr.)

Karditsa. 1. Grekisk nomos (förvaltningsområde),
omfattande sydvästra delen af Tessalien. 2,647 kvkm.
92,941 inv. (1907). — 2. Hufvudstad i ofvannämnda nomos,
vid en biflod till Salambria och vid järnvägen
Belestinos—Kalampaka. Omkr. 10,000 inv. Viktigt
handelscentrum för en stor del af den västra
tessaliska slätten.
J. F. N.

Kardläder. Se Kardning.

Kardning, text., en behandling, som ull,
bomull och åtskilliga andra spånadsämnen
måste undergå, innan de kunna spinnas till
garn. Kardningen afser dels att så fullständigt
som möjligt särskilja de hoptofvade eller
orediga spånadsfibrerna från hvarandra och i
någon mån parallellisera dessa, dels att af
de sålunda utbredda fibrerna bilda så jämna
och homogena tågor (slubbgarn, se sp. 924,
slivers, se sp. 927) som möjligt; dessa ombildas
genom efterföljande sträckning och snoning i
spinnmaskinen till hållbart garn. Kardningen,
som sker antingen för hand eller med maskin,
består däri, att materialet bearbetas mellan
två ytor, som äro tätt besatta med fina tänder
(kardnock). Nocktänderna, af
järn- eller ståltråd, äro böjda två och två och
från baksidan instuckna genom ett band af läder
eller af mångdubbelt, med kautschuk hoplimmadt
bomullstyg, som utgör bottnen till det s. k.
kardläder, hvarmed de kardande ytorna äro
beklädda. Handkardor ha små, platta ytor och
föras medelst handtag (jfr äfven stockkarda
i art. Hargreaves). Vid maskinkardning äro
kardytorna mycket större, hvarjämte åtminstone
den ena alltid är cylindrisk, under det
att den andra kan vara antingen plan eller
cylindrisk. Fig. 1 utgör en schematisk bild af
en ullkardmaskin af enkelt slag. Ullen, som för
hand eller af en automatisk anordning utbredes
på den ändlösa matarduken, D, införes mellan ett
par med sågtandsformig s. k. bandnock beklädda
valsar (entré- l. matarvalsar), från hvilka den
stora, med vanlig kardnock beklädda cylindern, C,
griper flockarna. Mycket nära intill cylindern
äro åtskilliga valsar, A och V (arbetsvalsar
och vändarvalsar eller korteligen ”arbetare”
och ”vändare”), lagrade. Fig. 2 tjänar till
förtydligande af dessa valsars verkningssätt,
som är följande. Ulltappar, som af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>