Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karensförsäkring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
carricare, af lat. carrus, fordon, eg. lass,
last, sedermera öfverlastning, öfverdrift),
en skämtsamt öfverdrifven bildframställning i
teckning, gravyr, målning eller skulptur. Ordet
användes äfven om litterära skildringar af
motsvarande art. Den konstnärliga karikatyren ser
sin väsentligaste uppgift i framhäfvandet af det
för en viss verklighet karakteristiska, det må
vara i yttre eller inre afseende. Då emellertid
det karakteristiska utgör det hufvudsakliga
innehållet i stora grupper af konstskapelser och
det löjliga man kan finna i en framställning är
beroende af hvarje betraktares personliga smak,
blir det svårt att exakt afgränsa karikatyrens
område annat än genom hänvisning till den
frambringande konstnärens afsikt, hvilken,
äfven denna, kan vara svår att fastställa på ett
bindande sätt. Af denna sista orsak och emedan
bilden, med eller utan text, verkar starkare som
agitationsmedel än endast ord, har karikatyren
varit ett flitigt anlitadt och ej föraktligt
vapen i konflikter af politisk, social och
religiös art. Karikatyrens historia blir därför
af belysande värde för ett intimare fattande af
mänsklighetens utvecklingsgång i det hela.
Karikatyrer ha funnits under så godt som alla
konstperioder, alltifrån det gamla Egyptens tid
till våra dagar och hos alla kulturfolk. Af den
antika grekiska och romerska karikatyrkonsten
äro endast helt få, ehuru märkliga rester
bevarade, sammanhängande företrädesvis med
teatern och myterna. Nämnas må en freskomålning
i Fragnano i Italien, skildrande Æneas och
hans familj i hundgestalter flyende ur Troja,
och en groft på muren tecknad smädebild
af en kristen, tillbedjande den korsfäste
med åsnehufvud. Under medeltidens såväl
tidigare som senare skeden möta vi ofta nog
karikatyrer inströdda mellan manuskriptens eller
kyrkornas högtidligt religiösa bildvärld. Det är
drastiska satirer öfver alla stånd och klasser,
ej sällan klädda i djursagans gestalt; det är
också rena lustigheter, uttryckande sinnet för
det naturliga för dess egen skull, en känsla,
som väl kunde kufvas, men aldrig kväfvas. Under
reformationstiden anlitas vrångbilden ifrigt
af både anhängare och motståndare till den nya
läran. Särskildt kändt är träsnittet ”påfveåsnan”
från 1523. Flera af den italienska renässansens
mästare ha tecknat karikatyrer. Lionardo da
Vincis groteska ansiktsstudier ha dock knappast
haft det löjliga till syfte, liksom de ej
heller framkalla ett muntrande intryck. De
äro snarare att anse som fysionomistiska
och formella experiment. Däremot är Tizians
i träsnitt återgifna teckning af
Laokoongruppen med apor i st. f. människor en
ren skämtbild. I Nederländerna frodades under
1500-talet en folkligt frisk karikatyrkonst,
företrädd framför andra af Peeter Brueghel d. ä.,
som i kopparstuckna teckningar framställde
”sparbössornas och kassakistornas strid”, ”det
feta och det magra köket”, ”de sju dödssynderna”
och i målning åskådliggjorde, hur det tillgår
i de late läckergommarnas rike. 1600-talets
yppersta mästare på karikatyrens område var
lothringaren Jacques Callot (1592—1635), som
etsade groteska puckelryggar och tiggare samt
figurer ur Commedia dell’ arte med virtuosmässig
linjeföring och energisk karakteristik. Om
denna i öfrigt så fulländade karikatyrkonst
lider af en viss objektiv kyla, så präglas
däremot 1700-talets
bästa verk inom området af ett skarpt satiriskt
syfte och en besk humor. Engelsmannen William
Hogarth (1697—1764) har i sina målningar och
kopparstick med en bjärt framträdande moralistton
skildrat det förvända och lastbara lifvet i sin
samtids England, en skökas och en rucklares
utveckling o. d. Om än det ofta förekommande
understrykandet af tendensen med äfven icke
fullt konstnärliga medel verkar tröttande
och osmakligt, fängslar Hogarth dock alltid
intresset genom den lefvande skildringsgåfva,
som ingenstädes förnekar sig, genom den humor,
som kastar sitt skimmer öfver det eljest
äcklande. Lika betecknande som Hogarth är för
det engelska 1700-talslynnet, lika fullödigt
representerar spanjoren Francisco Goya
(1746—1828) sitt land och sin tid. Hans serier i
akvatintaetsning Los caprichos (Infallen,
1793—98, utg. 1803) och Los proverbios
(utg. först 1855) ge fantastiska och slående
uttryck åt revolutionstidehvarfvets bittra hat
mot despoti och prästvälde, åt pessimistisk
romantik, som vämjes åt dumhet, småsinne
och korruption. Andra serier, behandlande
krigets förödelser och tjurfäktningsscener,
falla ej inom karikatyrens område. Goya
är som karikatyrkonstnär en mästare ej
blott i att ge hvarje enskild figur dess
starkt framhäfda egenart, utan jämväl i att
förläna framställningen i sin helhet en starkt
suggestiv hållning och en fulländad målerisk
skönhet. Han har också blifvit af den största
betydelse för den konstnärliga karikatyren
under 1800-talet, i all synnerhet i Frankrike,
medan Hogarth haft ett bestämmande inflytande
på senare tiders karikatyr i England. Med
1800-talet, demokratiens och publicitetens
århundrade, inträder för karikatyrkonsten
ett nytt tidehvarf. Dess område inskränkes
då ej mer till det grafiska flygbladet, utan
omfattar en vidlyftig periodisk press, spridd
i massupplagor bland alla samhällsklasser,
och dess inflytande i de politiska striderna
är ofta stort nog. I synnerhet gäller detta i
Frankrike, hvars många inre kriser alla speglas
i karikatyren. Den störste af de många utmärkte
konstnärer, som där ställt sin begåfning i
de politiska och sociala idéernas tjänst, är
utan gensägelse Honoré Daumier (1808—79), alla
tiders störste mästare på skämtbildens område. En
godlynt humor, en flammande harm, en behärskad
komik och en stor patetisk teckningskonst
förenas hos denne snillrike bekämpare på en
gång af småborgerlig trångbröstenhet och af
bonapartistiskt svindleri. Hans karikatyrer
utgåfvos dels i tidningarna ”La caricature” (den
första regelbundet utkommande skämttidningen,
började utkomma 1830) och ”Le Charivari” samt
i lösa blad. De äro utförda i litografi. Till
karikatyrens område kunna räknas också vissa
teckningar af den ypperlige litografen,
pseudonymen Paul Gavarni (1804—66; se denne).
Af senare karikatyrkonstnärer i Frankrike torde
i synnerhet böra nämnas Jean Louis Forain
(f. 1852), pseudonymen Caran d’Ache (f. 1858;
se Poiré) och Alexandre Théophile Steinlen
(f. 1859). Den förstnämnde gisslar med iskall
träffsäkerhet falheten och korruptionen i det
moderna samhället, den andre eger utom galla
också en godlynt humor, den sistnämnde är en
mångsidig skildrare af det samtida Paris, med
särskild sympati dröjande vid arbetarnas lif. Den
engelska karikatyren under 1800-talet inledes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
