Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karensförsäkring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
James Gillray (1757—1815) och Thomas Rowlandson
(1756—1827), båda utmärkta genom sitt sinne
för det drastiska, hvilken egenskap äfven blir
kännetecknande för deras närmaste efterföljare,
George Cruikshank (1792—1878). Däremot bär den
engelska karikatyren under drottning Viktorias
tid snarast prägeln af torr humor och trygg
verklighetsiakttagelse. Tidningen ”Punch” (som
uppsattes 1841) intager under hela perioden en
dominerande ställning. Bland medarbetarstaben
äro att anföra John Leech (1817—64) och Charles
Keene (1823—91), samt den modernt drastiske Phil
May (1864—1903).
I Tyskland har under 1800-talet karikatyren haft
sitt högkvarter i de två Münchenskämttidningarna
”Fliegende blätter” och ”Simplicissimus”. Den
förra, uppsatt 1844 af Kaspar Braun, var
att börja med frisinnadt politisk, men öfvergick
efter något mer än ett årtionde till den neutralt
humoristiska hållning den ännu intar. Många
af Tysklands bästa karikatyrtecknare ha i
”Fliegende blätter” offentliggjort sina
bilder. Så Karl Spitzweg, Moritz von Schwind,
Wilhelm Busch (1832—1908) och
Adolf Oberländer (f. 1845). De två siste
äro typiska och ypperliga representanter för
gemytligt tyskt skämtlynne. Busch utbildade en
originell, rask och förenklad teckningsstil,
stegrande de än satiriska, än fridsamma bildernas
verkan. Oberländer är en af de mångsidigaste och
idérikaste af alla skämttecknare. I synnerhet
förtjäna hans parodiska härmningar af barnens
teckningskonst och hans godmodiga bilder ur
djurlifvet att uppmärksammas. ”Simplicissimus”
(namnet efter en skälmroman från trettioåriga
krigets tid), uppsatt 1896, kännetecknas af
en utprägladt radikal färg och en modernt
konstnärlig hållning. Flertalet af dess
illustrationer äro tryckta i flera färger. Bland
tecknarna äro Thomas Theodor Heine, E. Thöny, Bruno
Paul, R. Wilke, norrmannen O. Gulbransson och bulgaren
Pascin. Hvar och en
af dessa har sin speciella stil, alla veta att
behandla karikatyren, ej blott så, att den roar
och gisslar, utan äfven så, att den vinner en
dekorativ skönhet. De äro i sistnämnda hänseende
rätt mycket påverkade af Japan, i hvilket land
skämtteckningen har gamla och förnämliga anor.
Af de skandinaviska länderna är det egentligen
Sverige, som har att uppvisa en egenartad skola
af karikatyrister. Vi ha då ej att tänka på
Sergels och K. A. Ehrensvärds bekanta groteska
ritningar, på deras efterföljare i nyantik stil,
Per Nordquist, eller på den tafatte Hjalmar
Mörner. Det är Albert Engström (f. 1869), som
först af alla funnit en personlig och värdefull
stil för en individuellt färgad, men samtidigt
äktsvensk skämtbild. Styrkan i hans konst är
ett framhållande af det väsentliga hos hvarje
karaktär, afpassandet af teckningssättet efter
motivet och den förträffliga dekorativa verkan
af hvarje blad. Jämte Engström må af svenska
skämttecknare framhållas Knut Stangenberg
(f. 1871), Oskar Anderson (1877—1906),
Anders Forsberg (f. 1871), Hilding Nyman
(f. 1870), Torsten Schonberg (f. 1882) och
A. M. Adlercreutz (P-son, f. 1868). Flertalet
af dessa har väl lärt mycket af
Engström, ehuru de vetat nyttja lärdomarna
hvar och en efter sin art. En äldre generation
och en äldre skola tillhör däremot den mera
torrt och enformigt, ehuru med god blick för
porträttkaraktärer tecknande Edv. Forsström
(f. 1854).
Af stort konsthistoriskt och psykologiskt
intresse är att iakttaga de metoder, med hvilka
karikatyrens mästare under olika tider och i
olika länder arbetat, hvilka drag de särskildt
funnit tacksamma att öfverdrifva. Man finner
då, att en mera naiv konst alltid älskat
öfverdrifva näsans form, kroppens och ansiktets
fetma och magerhet m. fl. i ögonen fallande,
rent utvärtes egendomligheter, medan en djupare
uppfattning och en högre konstnärlighet kräft
framhäfvandet af finare och mera betydelsefulla
skiftningar i de karikerades väsen. Karikatyren
är väl att skilja från det vidare begreppet
skämtbild. Litt.: Th. Wright, ”A history of
caricature and grotesque in literature and
art” (2.a uppl. 1875), Champfleury, ”Histoire
générale de la caricature” (1865—85), E. Fuchs,
”Die karikatur der europäischen völker vom
altertum bis zur neuzeit” (2:a uppl. 1902) och
Carl G. Laurin, ”Skämtbilden och dess historia
i konsten” (1908).
A. L. R.
Karikatyrist (se Karikatyr), skämttecknare.
Karikera (jfr Karikatyr), framställa någon eller
något i karikatyr, vrångteckna; förlöjliga,
komiskt öfverdrifva.
Karim, persisk härskare. Se Persien (Historia).
Karimataöarna, nederländsk ögrupp s. v. om
Borneo, skild från öarna Banka och Billiton
genom Karimatasundet, bestå af en större och
ett hundratal mindre öar, med en sammanlagd
areal af 222 kvkm. och omkr. 500 inv. Hufvudön
har ett berg af 1,030 m. höjd och utmärker sig
för stor landskapsskönhet liksom äfven öarna
Panembangan och Serutu. Öarnas produkter äro
järn, tenn, antimon, ätbara svalbon, rotting,
trepang, agar-agar och välluktande träslag.
J. F. N.
Karin, fornarmenisk stad. Se Erzerum, sp. 852.
Karin, förkortad namnform af Katarina (se d. o.).
Karinais, kapell under S:t Mårtens
imperiella pastorat, Finland, skall framdeles
bilda egen kyrkoförsamling. Landareal 83
kvkm. Befolkningen, finsktalande, 1,542
pers. (1908).
A. G. F.
Karin Månsdotter. Se Katarina, svenska
drottningar 5.
Karins, S:t (fi. Kaarina l. Nummi), socken
invid Åbo stad, Piikkis härad och domsaga, Åbo
och Björneborgs län, Finland. Landareal, med Kakskerta
kapell, 102 kvkm. Befolkningen i
K. är finsktalande, 4,645 personer, i kapellet
563 pers. (1908). Bland egendomar i K. äro
att märka Lemo, bekant från 1808 års krig,
och Lill-Heikkila kungsgård. K. utgör med
kapellet ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Åbo
ärkestift, Domprosteriet.
A. G. F.
Karinthin A. G. Werner, miner., ett
mörkt hornblände ur eklogiter i Kärnten.
A. Hng.
Kariol, farm. Se Kummin.
Karis (fi. Karja), socken af Raseborgs härad och
domsaga, Nylands län, Finland. Landareal, med
Svartå bruksförsamling och Snappertuna kapell,
354 kvkm. Befolkningen öfvervägande svensk i
K. med Svartå 4,271, i Snappertuna mest svensk,
2,511 pers. (1908). Inom kapellförsamlingen
ligga ruinerna af Raseborgs slott. K. utgör med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
