Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kariska hafvet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämnda annex ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Borgå stift, Raseborgs västra prosteri. A. G. F. Kariska hafvet l. Karahafvet, den vik af Norra ishafvet, som fr. 77° n. br. mellan Kap Tjeljuskin och Novaja Zemljas nordspets sträcker sig söderut mot Europas och Asiens nordkust och som begränsas i v. af Novaja Zemlja och Vaigatj, i ö. af Taimyr-halfön, i s. af Jenisejs och Obs mynningsområden, Jalmal och Europeiska Rysslands nordligaste del. Om man frånser den lilla ön Ensomheden, är K. öppet mot n. ö., och i s. v. sammanhänger det med det öfriga Ishafvet medelst Jugorskij sjar, mellan fastlandet och Vaigatj, Kariska sundet l. Karaporten, mellan Vaigatj och södra Novaja Zemlja, samt Matotjkin sjar, mellan södra och norra Novaja Zemlja. Hafsviken har sitt namn af floden Kara (se d. o.). Dess stränder äro trädlösa tundror, bevuxna med en torftig polarvegetation, men dess jämförelsevis rika djurvärld lockar hvarje sommar dit en mängd jägare. Namnet "iskällare", som en rysk forskare gifvit K., beror därpå, att istäcket, som om vintern till följd af köldens stränghet och ytvattnets ringa sälta blir ofantligt mäktigt, icke kan, ehuru tidigt brutet, af hafsströmmarna föras bort. Det mesta af den is, som om vintern bildas i K. (det torde vara tvifvel underkastadt, huruvida hela K. fullständigt tillfryser om vintern), hopas tvärtom af hafsströmmarna mot Novaja Zemljas östkust, där den under försommaren spärrar sunden; och det är dessa isförhållanden, som varit grunden till, att alla äldre nordöstfärder misslyckats och gifvit åt K. dess dåliga rykte. Numera vet man, att dess is till större delen bortsmälter och att man under sensommaren ganska väl kan använda detta haf för sjöfart. Hafsvikens djup är synnerligen regelbundet. "Längs Novaja Zemljas och Vaigatjs östkust framgår en ända till 500 m. djup, af kallt (-- 2,7°) salt vatten fylld ränna, som utgör tillhåll för ett djurlif, rikt ej allenast på individer, utan äfven på en mängd märkliga och sällsynta former. Mot ö. höjer sig hafsbottnen småningom och bildar sedan en 30--90 m. under hafsytan belägen, nästan fullkomligt jämn slätt. Bottnen utgöres i hafvets södra och västra del af lera, i trakten af Bjelyj ostrov af sand, längre norr ut af grus. Snäckskal och småsten äro där ofta omgifna af myrmalmsbildningar. Äfven i den grundare delen af K. är vattnet på bottnen nästan lika salt som i Atlantiska oceanen och året om afkyldt till en temperatur af -- 2° till -- 2,7°. Ytvattnet är till sin beskaffenhet mycket växlande, tidtals på vissa ställen nästan drickbart och om sommaren ofta starkt uppvärmdt." Det var norrmannen E. H. Johannesen, som genom sina resor i K. på sensommaren 1869 först utplånade tron på dess ofarbarhet; sedan inlade A. E. Nordenskiöld stor förtjänst om kännedomen om hafvet; dock ha de förhoppningar, som denne hyste om möjligheten af en regelbunden segelfart på K., icke gått i fullbordan. <tab><tab>(J. F. N.) Kariska sundet. Se Kariska hafvet. Karis-Lojo (fi. Karja-Lohja), socken af Raseborgs härad och domsaga, Nylands län, Finland. Landareal, med Sammatti kapell, 182 kvkm. Befolkningen, öfvervägande finsk, i bägge församlingarna tills. 3,155 pers. (1908). I Sammatti (areal 62 kvkm., folkmängd 1,038 pers.) egde och bebodde E. Lönnrot i sin födelseby, Haarjärvi, en liten lägenhet Paikkari torp, hvilket som ett minne efter honom underhålles af regeringen i orubbadt skick. K. bildar med kapellet ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Borgå stift, Raseborgs västra prosteri. <tab><tab>O. I. (A. G. F.) Karismer (grek. charisma, nådegåfva) kallas i Nya testamentet de gåfvor och krafter, genom hvilka den Helige ande visade sig verksam i den äldsta kristna församlingen; det, som konstituerar charisma, är just, att anden verkar den och visar sig verksam genom den (1 Kor. 12: 4, 7 ff.). Den äldre protestantiska teologien inskränkte dessa nådegåfvor till de underbara och understundom sällsamma former (t. ex. tungomålstalandet), i hvilka de delvis uppträdde, och menade, att dessa utgjorde ett peculiare privilegium för den första församlingen, och samma uppfattning har ock gått igen i den katolska kyrkan, ehuru man där -- liksom hos irvingianismen -- gjort anspråk på de underbara gåfvornas fortsatta verksamhet i helgonens under etc. Men en sådan inskränkning af nådegåfvorna till de enbart underbara krafterna har icke stöd i Pauli uppfattning, enligt hvilken äfven de olika ämbetena inom församlingen hvila på särskilda andens gåfvor (1 Kor. 12: 28, Efes. 4: 11, 2 Tim. 1: 6). Men hvarje andebegåfning innebär icke nödvändigt förutsättning för ett särskildt ämbete. Några andegåfvor fordra särskilda ämbeten (apostlar, evangelister, lärare etc.), andra (tungomålstalandet, helbrägdagörandet) kräfva det icke. En del karismer motsvara församlingens behof under alla tider, andra äro utmärkande för utomordentliga tider och förhållanden. Se art. Irving, Edw. Jfr bl.a. Kahnis, "Lehre vom heiligen geiste" (1847), M. Lauterburg, "Begriff des charisma und seine bedeutung für die praktische theologie" (1898). <tab><tab>E. S--e. Kariter, grek. myt. Se Chariter. Karja, socken. Se Karis. Karjala, kapell, som framdeles skall bilda egen kyrkoförsamling, lyder under Virmo imperiella pastorat i Åbo och Björneborgs län, Åbo ärkestift, Finland. Areal 72 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 1,090 personer (1908). <tab><tab>A. G. F. Karjala. Se Karelen. -- Karjalaiset. Se Kareler. Karja-Lohja, socken. Se Karis-Lojo. Karkames. Se Karkemisch. Karkas (fr. carcasse, eg. benstomme, skelett), öfverspunnen metalltråd, som insys i fruntimmershattar, för att dessa må kunna formas efter behag. Karkemisch (egypt. Karkames, assyr. Garkamis), hetitisk konungastad och enligt egyptiska och assyriska monument en af de förnämsta städerna i norra Syrien, viktig genom sitt läge vid den stora handelsvägen mellan Egypten och Mesopotamien. Den identifierades förr allmänt med Kirkesion, har af G. Rawlinson och G. Maspero (1872) förklarats vara Bambyke (Hierapolis), det nuv. Mabúg, och af G. Smith (1876) förlagts till en n. om Mabûg, vid Djirbas (plur. Djerabis; det gamla Europos) vid Eufrat, upptäckt stor urgammal ruinstad. Med stöd af assyriska och hetitiska texter och minnesmärken har J. Menant (1891) bevisat riktigheten af Smiths antagande. Staden omtalas redan 2,200 år f. Kr. 717 eröfrades den af Sargon II i Assyrien, och särskildt är den bekant genom Nebukadnessars seger därstädes öfver den egyptiske konungen Necho II (604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
