Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kariska hafvet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämnda annex ett imperiellt pastorat af 2:a kl.,
Borgå stift, Raseborgs västra prosteri.
A. G. F.
Kariska hafvet l. Karahafvet, den vik af
Norra ishafvet, som fr. 77° n. br. mellan Kap
Tjeljuskin och Novaja Zemljas nordspets sträcker
sig söderut mot Europas och Asiens nordkust
och som begränsas i v. af Novaja Zemlja och
Vaigatj, i ö. af Taimyr-halfön, i s. af Jenisejs
och Obs mynningsområden, Jalmal och Europeiska
Rysslands nordligaste del. Om man frånser den
lilla ön Ensomheden, är K. öppet mot n. ö., och
i s. v. sammanhänger det med det öfriga Ishafvet
medelst Jugorskij sjar, mellan fastlandet
och Vaigatj, Kariska sundet l. Karaporten,
mellan Vaigatj och södra Novaja Zemlja, samt
Matotjkin sjar, mellan södra och norra Novaja
Zemlja. Hafsviken har sitt namn af floden Kara
(se d. o.). Dess stränder äro trädlösa tundror,
bevuxna med en torftig polarvegetation,
men dess jämförelsevis rika djurvärld lockar
hvarje sommar dit en mängd jägare. Namnet
”iskällare”, som en rysk forskare gifvit K.,
beror därpå, att istäcket, som om vintern
till följd af köldens stränghet och ytvattnets
ringa sälta blir ofantligt mäktigt, icke kan,
ehuru tidigt brutet, af hafsströmmarna föras
bort. Det mesta af den is, som om vintern bildas
i K. (det torde vara tvifvel underkastadt,
huruvida hela K. fullständigt tillfryser om
vintern), hopas tvärtom af hafsströmmarna
mot Novaja Zemljas östkust, där den under
försommaren spärrar sunden; och det är dessa
isförhållanden, som varit grunden till, att alla
äldre nordöstfärder misslyckats och gifvit åt
K. dess dåliga rykte. Numera vet man, att dess
is till större delen bortsmälter och att man
under sensommaren ganska väl kan använda detta
haf för sjöfart. Hafsvikens djup är synnerligen
regelbundet. ”Längs Novaja Zemljas och Vaigatjs
östkust framgår en ända till 500 m. djup, af
kallt (— 2,7°) salt vatten fylld ränna, som utgör
tillhåll för ett djurlif, rikt ej allenast på
individer, utan äfven på en mängd märkliga och
sällsynta former. Mot ö. höjer sig hafsbottnen
småningom och bildar sedan en 30—90 m. under
hafsytan belägen, nästan fullkomligt jämn
slätt. Bottnen utgöres i hafvets södra och västra
del af lera, i trakten af Bjelyj ostrov af sand,
längre norr ut af grus. Snäckskal och småsten äro
där ofta omgifna af myrmalmsbildningar. Äfven i
den grundare delen af K. är vattnet på bottnen
nästan lika salt som i Atlantiska oceanen och
året om afkyldt till en temperatur af — 2°
till — 2,7°. Ytvattnet är till sin beskaffenhet
mycket växlande, tidtals på vissa ställen nästan
drickbart och om sommaren ofta starkt uppvärmdt.”
Det var norrmannen E. H. Johannesen,
som genom sina resor i K. på sensommaren 1869
först utplånade tron på dess ofarbarhet; sedan
inlade A. E. Nordenskiöld stor förtjänst om
kännedomen om hafvet; dock ha de förhoppningar,
som denne hyste om möjligheten af en regelbunden
segelfart på K., icke gått i fullbordan.
(J. F. N.)
Kariska sundet. Se Kariska hafvet.
Karis-Lojo (fi. Karja-Lohja), socken af
Raseborgs härad och domsaga, Nylands län,
Finland. Landareal, med Sammatti kapell, 182
kvkm. Befolkningen, öfvervägande finsk, i bägge
församlingarna tills. 3,155 pers. (1908). I
Sammatti (areal 62 kvkm., folkmängd 1,038
pers.) egde och bebodde E.
Lönnrot i sin födelseby, Haarjärvi, en liten
lägenhet Paikkari torp, hvilket som ett minne
efter honom underhålles af regeringen i orubbadt
skick. K. bildar med kapellet ett konsistoriellt
pastorat af 3:e kl., Borgå stift, Raseborgs
västra prosteri.
O. I. (A. G. F.)
Karismer (grek. charisma, nådegåfva) kallas
i Nya testamentet de gåfvor och krafter,
genom hvilka den Helige ande visade sig
verksam i den äldsta kristna församlingen;
det, som konstituerar charisma, är just,
att anden verkar den och visar sig verksam
genom den (1 Kor. 12: 4, 7 ff.). Den äldre
protestantiska teologien inskränkte dessa
nådegåfvor till de underbara och understundom
sällsamma former (t. ex. tungomålstalandet),
i hvilka de delvis uppträdde, och menade, att
dessa utgjorde ett peculiare privilegium för
den första församlingen, och samma uppfattning
har ock gått igen i den katolska kyrkan, ehuru
man där — liksom hos irvingianismen — gjort
anspråk på de underbara gåfvornas fortsatta
verksamhet i helgonens under etc. Men en sådan
inskränkning af nådegåfvorna till de enbart
underbara krafterna har icke stöd i Pauli
uppfattning, enligt hvilken äfven de olika
ämbetena inom församlingen hvila på särskilda
andens gåfvor (1 Kor. 12: 28, Efes. 4: 11, 2
Tim. 1: 6). Men hvarje andebegåfning innebär
icke nödvändigt förutsättning för ett särskildt
ämbete. Några andegåfvor fordra särskilda ämbeten
(apostlar, evangelister, lärare etc.), andra
(tungomålstalandet, helbrägdagörandet) kräfva
det icke. En del karismer motsvara församlingens
behof under alla tider, andra äro utmärkande
för utomordentliga tider och förhållanden. Se
art. Irving, Edw. Jfr bl.a. Kahnis, ”Lehre
vom heiligen geiste” (1847), M. Lauterburg,
”Begriff des charisma und seine bedeutung
für die praktische theologie” (1898).
E. S—e.
Kariter, grek. myt. Se Chariter.
Karja, socken. Se Karis.
Karjala, kapell, som framdeles skall bilda
egen kyrkoförsamling, lyder under Virmo
imperiella pastorat i Åbo och Björneborgs
län, Åbo ärkestift, Finland. Areal 72
kvkm. Befolkningen, finsktalande, 1,090 personer
(1908).
A. G. F.
Karjala. Se Karelen. — Karjalaiset.
Se Kareler.
Karja-Lohja, socken. Se Karis-Lojo.
Karkameš. Se Karkemisch.
Karkas (fr. carcasse, eg. benstomme,
skelett), öfverspunnen metalltråd, som insys i
fruntimmershattar, för att dessa må kunna formas
efter behag.
Karkemisch (egypt. Karkameš, assyr. Garkamiš),
hetitisk konungastad och enligt egyptiska och
assyriska monument en af de förnämsta städerna
i norra Syrien, viktig genom sitt läge vid
den stora handelsvägen mellan Egypten och
Mesopotamien. Den identifierades förr allmänt
med Kirkesion, har af G. Rawlinson och G. Maspero
(1872) förklarats vara Bambyke (Hierapolis), det
nuv. Mabûg, och af G. Smith (1876) förlagts till
en n. om Mabûg, vid Djirbas (plur. Djerabis; det
gamla Europos) vid Eufrat, upptäckt stor urgammal
ruinstad. Med stöd af assyriska och hetitiska
texter och minnesmärken har J. Menant (1891)
bevisat riktigheten af Smiths antagande. Staden
omtalas redan 2,200 år f. Kr. 717 eröfrades
den af Sargon II i Assyrien, och särskildt är
den bekant genom Nebukadnessars seger därstädes
öfver den egyptiske konungen Necho II (604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
