- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
949-950

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Karl IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom var detta verk ett arf från fadern, och
han betraktade det äfven så. Att upprätthålla
den af Gustaf I grundade andliga och världsliga
samhällsordningen syntes honom såsom en genom
faderns testamente åt Vasaättlingarna anförtrodd
uppgift, hvars fyllande ensamt förmådde gifva
en laglig grund åt deras rättigheter. Gustaf
Vasas testamente blef därför den fasta
utgångspunkten för hela hans politik. Äfven af
sina egna intressen hänvisades han till denna
urkund, då han kort efter Eriks fall råkade i
tvist med Johan och denne därvid åter ville
utöfver faderns testamente inskränka hans
rättigheter inom hertigdömet. Men därvidlag
måste dock K. slutligen gifva vika för den
af rådsaristokratien understödde konungen,
och på en riksdag i Vadstena 1587 utfärdades
en stadga af ungefär samma innehåll som Arboga
artiklar (se Vadstena artiklar). Denna tvist
fick sin största betydelse genom en fråga af
allmännare intresse, nämligen Johans liturgi
l. gudstjänstordning, hvilken K. med rätta
ansåg innebära en fara för det heligaste arfvet
från fadern: reformationen. I denna fråga
lät han ej heller förmå sig till eftergift,
och häfdande hertigdömets själfständighet i
religiöst hänseende, gjorde han detta till
ett bålverk för den rena protestantismen
under Johans regering. Men reformationen
var ej det enda af Gustaf I:s storverk,
som behöfde skyddas mot Johans förvända
statskonst. Den dåvarande högadeln, särskildt
de framstående representanterna för ätterna
Bielke, Banér och Sparre, längtade tillbaka till
unionstidens af Gustaf I stäckta rådsvälde och
förläningsväsen; och för en reaktion i denna
riktning öppnade Johan själf dörren, då han
1587 lät sin son Sigismund väljas till konung
i Polen. Aristokratien begagnade sig nämligen
däraf, i det den genom de ryktbara Kalmar stadgar
(se d. o.) sökte för den nya unionen skapa ett
stormannavälde likartadt med det, hvilket utmärkt
den förra Kalmarunionen. Dessa sträfvanden funno
i K. en afgjord motståndare. Gustaf I:s starka
konungadöme borde, enligt hans mening, äfven
under den stundande unionen hållas vid makt,
nämligen på sådant sätt att regeringsmyndigheten
under konungens frånvaro i Polen skulle anförtros
åt den äldste myndige arffursten i stället för
att utskiftas bland stormännen; och då han efter
brytningen mellan Johan och rådet 1589 försonades
med den förre, skola Kalmar stadgar tillika med
Vadstena artiklar ha förklarats ogiltiga. Efter
Johans död, 1592, öfvertog han också samt skötte
såsom ”den förnämste” jämte rådet regeringen
till Sigismunds hemkomst. Genom tronskiftet
blef faran för reformationen ännu större
än under Johans tid, enär Sigismund var ett
blindt verktyg för den katolska reaktionen. Att
omintetgöra hans planer på Sveriges omvändelse
till katolicismen blef nu Karls förnämsta
sträfvande, och det var säkerligen för att
därvid erhålla understöd af aristokratien, som
han genast efter Johans död försonade sig med de
af denne afsatte rådsherrarna och återgaf dem
deras ämbeten. Uppsala möte (se d. o.) och den
konungaförsäkran, som K. i spetsen för rådet och
ständerna vid kröningsriksdagen i Uppsala 1594
aftvang Sigismund, gåfvo också lagstadganden
till tryggande af reformationen. Men detta var ej
nog; ty för Sigismund, jesuiternas lärjunge, egde
de åt kättare gifna löftena ej någon bindande
kraft, och ställningen blef så mvcket svårare,
som frågan om riksstyrelsen under konungens
frånvaro åter dök upp och ingrep i den religiösa.
När Sigismund sommaren 1594 skulle återvända
till Polen, framkommo nämligen både K. och rådet
med förslag angående regeringens ordnande. Dessa
öfverensstämde i sträfvandet att genom en fast
interimsregering betrygga rikets själfständighet
och enhet under de unionella förhållandena,
men skilde sig däri, att K. för sig kräfde en
riksföreståndares makt, rådet däremot väl ej
uteslöt honom från regeringen, men sökte göra
honom beroende af aristokratien. Som Sigismund
hvarken åt hertigen eller rådet ville anförtro en
fullständig regeringsmakt, emedan båda varit hans
motståndare i den religiösa frågan, förkastade
han bägges förslag. I stället utfärdade han
för dem tillsammans en fullmakt på regeringen,
som lämnade deras maktställning obestämd, och
vid deras sida satte han en mängd ståthållare,
af hvilka de fleste togo sina befallningar blott
från honom själf i Polen, och, i strid mot hans
försäkran, gynnade katolikerna. Därigenom
råkade både Sveriges nationella själfständighet
och reformationen i fara. Men lyckligtvis var
K. situationen vuxen. Förkastande Sigismunds
fullmakt, ingick han strax efter dennes afresa
en förening med rådet, enligt hvilken han såsom
dess ”förman och rikets föreståndare” skulle
jämte rådet sköta regeringen. Då ingen rättelse
kunde utverkas hos konungen, vare sig med
afseende på hans föreskrifter om regeringen eller
överträdelserna af hans försäkran, sammankallade
K. en riksdag i Söderköping 1595. Där erhöll han
af ständerna både fullständig riksföreståndarmakt
och bemyndigande att öfvervaka uppfyllandet af
konungens försäkran. Dittills hade rådsherrarna,
af fruktan för Sigismunds katolska planer och
onådigt bemötta af denne, funnit sig föranlåtna
att göra gemensam sak med K. Men då denne på
grund af Söderköpings riksdagsbeslut ville
med vapenmakt betvinga den trotsigaste af
ståthållarna, Klas Fleming (se d. o.) i Finland,
vägrade de sitt bifall därtill. K. afsade sig då,
hösten 1596, regeringen, men vädjade på samma
gång till ständerna; och i trots af konungens
förbud samt af att denne öfverlämnade regeringen
åt rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga
och bekräftade K. i riksföreståndarskapet. I
detta möte deltog endast ett af riksråden (Axel
Leijonhufvud). De öfrige ville ej, när det blef
fråga om en öppen brytning med konungen, följa
hertigen, från hvilken de i hela sin politiska
uppfattning så vidt skilde sig, och de fleste af
dem begåfvo sig efter riksdagen till Polen. På
deras råd sökte Sigismund därefter med en polsk
här betvinga K., men besegrades vid Stångebro
1598 och blef, då han bröt en efter slaget
ingången förlikning och återvände till Polen för
att rusta sig till en ny strid, på riksdagen i
Stockholm 1599 förklarad afsatt, såsom den där
brutit mot Gustaf I:s testamente och sina egna
förbindelser till sitt folk. K. hade omedelbart
efter hans affärd åter öfvertagit regeringen,
och då de, som i inbördes kriget uppträdt
som hans fiender, äfven syntes honom vara
fäderneslandets, gaf han därefter fria tyglar
åt sin hämndlystnad och hårdhet. I Kalmar och
Finland, som längst förblefvo Sigismund trogna,
började den blodiga räfsten; de ädlaste offren
föllo dock 1600 i Linköping, där de rådsherrar,
som flytt till Sigismund, men efter Stångebro
slag utlämnats till K., jämte några andra
ställdes till rätta inför en ständernas domstol
(se Linköpings blodbad).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0503.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free