Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Karl X Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
månader afvaktande; när bud kommo, att ryssarna
oemotståndligt trängde fram och hotade kringgå
svenska Livland, beslöt han, i slutet af 1654,
att kasta sig in i striden. Anfallet mot Polen
afsåg sålunda att göra upp räkningen med
en gammal fiende och, framför allt, bevaka
Sveriges intressen i Öst-Europas stora kris
samt förekomma Ryssland. Men närmare tycks
K. G. icke ha klargjort, hvad han ville vinna i
Polen. När framgångarna till en början, hösten
1655, blefvo öfver förväntan storartade, lät
han af polska magnater hylla sig som konung; en
möjlighet dök upp att knyta hela Polen vid den
svenska stormakten, liksom det varit på tal under
Gustaf II Adolfs sista år. Efter några månader
kom bakslaget, i Polen började en folkresning,
och de, som hyllat K. G., afföllo. Då upptog
han en annan tanke: att dela Polen med dess
öfriga fiender. Olika delningsförslag aflöste
hvarandra under året 1656. Gemensamt för dem
alla var, att Sveriges andel skulle omfatta
”sjökusten” och från den gå mer eller mindre
djupt in i landet, med Preussen som kärna; därmed
kommo förslagen att te sig som en fullbordan af
Sveriges ”Östersjövälde”. Hvilken betydelse däri
inlagts, är dock icke klart, och hela K. G:s
polska krig fick på detta sätt prägeln af ett
äfventyrligt företag, hvars vinst skulle rättas
efter konjunkturerna.
Sveriges inre frågor blefvo genom kriget skjutna
åt sidan. Mest som ett slags förberedelse till
kriget genomdrefs en nödtorftig första reduktion
(se d. o.) vid 1655 års riksdag. Konungen
ådagalade därvid en betydande politisk
vältalighet och förmåga att behärska ständerna,
men gick icke närmare in på de stora finansiella
och sociala problemen.
I kriget yppade sig snart stora
vanskligheter. Dess äfventyrlighet stämde
visserligen med tidens lynne, och det europeiska
statssystemets osäkerhet och ofärdighet gåfvo
utrymme nog åt sådana företag. Men andra makters
intressen hotades af Sveriges ingripande i Polen,
och en efter annan drogos de in. Det var K. G:s
stora missräkning, att han trodde sig kunna
hindra detta genom ett nät af diplomatiska
föreställningar och förespeglingar. Kurfursten
Fredrik Vilhelm af Brandenburg inblandades först;
han var, som hertig af (Ost-)Preussen under polsk
länshöghet, direkt oroad af K. G:s företag. Han
tvangs till en början att hylla K. G. som
länsherre för Preussen och ställa hjälptrupper
(fördrag i Königsberg, jan. 1656), men begagnade
sig sedan af K. G:s begynnande svårigheter till
att sälja sin hjälp allt dyrare, frigjorde sig
från länshögheten (fördraget i Labiau, nov. 1656)
och närmade sig Polens konung. Ryssland måste
känna, att K. G:s ingripande var riktadt mot
dess framgångar, och i juni 1656 inföllo ryssarna
i Livland. Kejsaren, Sveriges gamle motståndare
i Tyskland, kände sig hotad af dess framgångar i
Polen och beredde sig att gripa in. Nederländerna
fruktade för sina handelsintressen och gjorde
starka påtryckningar. I K. G:s rygg hotade
Danmark. Under allt detta stockade sig också
själfva den krigiska framgången. K. G. visade
sig som en lysande fältherre; hans snabba tåg
genom det vidsträckta Polen (flodöfvergången
vid Sandomierz, se d. o.) och hans segrar
i öppna fältslag (främst tredagarsslaget vid
Warschau, 18—20 juli 1656) förde hans rykte öfver
Europa. Men polackernas folkresning kunde icke
kväfvas, och segrarnas frukter blefvo
ringa. I början af 1657 var K. G:s ställning
i Polen allvarligt undergräfd. Kurfursten
drog sig definitivt undan, ryssarna härjade
Livland, kejsaren slöt i maj 1657 sitt förbund
med Polen, och till sist kom, i juni, Danmarks
krigsförklaring. Det polska företaget var icke
blott misslyckadt; det hade framkallat en hel
koalition mot Sverige.
Då gjorde K. G. en plötslig vändning: han
drog sig ur den polska härfvan, lämnande i
Polen endast en mindre styrka, och hastade
mot Danmark. Under sensommaren och hösten 1657
öfverväldigades Jylland, jan.—febr. 1658 följde
tåget öfver Belt (se d. o.) och freden i Roskilde
(se d. o.). Omkastningen från svårigheterna i
Polen till dessa oerhörda framgångar är underbar
och förstärker det intryck af äfventyrlighet, som
polska kriget grundlagt. Den belyser dock äfven
från en annan sida K. G:s krigspolitik. Anfallet
på Polen hade skaffat honom en stridsställning,
från hvilken han kunde ingripa, hvar helst den
europeiska oron gjorde det nödvändigt. Segern
öfver Danmark möjliggjordes genom denna
stridsställning och genom hans personliga
djärfva anfallstaktik. Den är alltså förberedd
genom det polska kriget, ehuru detta krig i och
för sig misslyckats.
K. G. hade under sitt segertåg hvälft planer
att tillintetgöra Danmark, helst i delning med
Englands protektor, Cromwell, hvars stöd han
sökte mot Nederländerna. Det var samma tankar som
förut i fråga om Polen. Han måste uppgifva dem,
då Cromwells förbund ej stod att vinna för ett
sådant mål, och hufvudbestämmelsen i freden i
Roskilde blef endast en stor landafträdelse:
Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän
och Trondhjems län m. m. Men dessutom ingick i
freden ett vänskapsförbund mellan Sverige och
Danmark, kompletteradt genom muntliga aftal
mellan konungarna; bl. a. skulle främmande
fientliga flottor hindras att inlöpa i
Östersjön. K. G. hade därmed sökt politiskt
binda Danmark, när han ej kunde införlifva det
i den svenska stormakten.
Bland de fiender, som återstodo efter Danmarks
besegrande, trädde Österrike i förgrunden och
vid dess sida Brandenburg, som nu fullbordat
sin öfvergång. Stridsfältet utvidgade sig
öfver Tyskland, och här tillkom en ny stor
fråga, nämligen kejsarvalet efter Ferdinand
III (d. 1657). Frankrike under Mazarins
ledning sökte samla alla habsburgska husets
motståndare. K. G. ville också vända sina vapen
till Tyskland, mot Österrike och Brandenburg,
och i Tyska riket rörde sig åter de motsatser,
som nyss utjämnats genom westfaliska freden. Den
östeuropeiska krisen växte ihop med en allmänt
europeisk, och ur K. G:s anfall på Polen
tycktes framgå en fortsättning af trettioåriga
kriget. Månaderna efter Roskildefreden fylldes
af förberedelser för ett fälttåg i Tyskland.
Det kom dock ej till stånd; i stället
vände sig K. G. plötsligt åter mot Danmark,
aug. 1658. Orsakerna äro komplicerade. En låg i
Danmarks motspänstighet vid de förhandlingar,
som förts för Roskildefredens komplettering;
den hade visat, att Danmark ej lät binda sig
vid Sverige så, som K. G. afsett. Dessutom hade
utsikterna för ett krig i Tyskland förmörkats;
i juli 1658 blef Leopold af Österrike vald
till kejsare, och Sveriges försök att samla
tyska ständer på sin sida hade föga framgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
