- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
965-966

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Karl XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mycket att undra på, om han, för att slippa
kräfva ännu större offer, i första hand
gjorde anspråk på hvad som han med rätt
eller orätt ansåg vara statens egendom. För
öfrigt må det väl ihågkommas att, huru stor
än strängheten var, rum likväl därjämte fanns
för mildheten. Reduktionens handlingar tala
om många och stundom stora eftergifter, som
förunnades de af nöden hemsökte eller sådana,
hvilka haft att åberopa egna eller förfäders
förtjänster. Reduktionen ledde visserligen
till beklagliga öfverdrifter och blef ett
fruktansvärdt vapen åt det kungliga enväldet,
emedan den till sist lade alla medborgares
ekonomiska väl och ve uti konungens hand. Den
har likväl under Karl XI:s tid och för kommande
släkten verkat mycket till välsignelse. För den
store konungen var reduktionen i själfva verket
aldrig sitt eget ändamål; den var endast ett
medel att upprätta Sverige ur dess djupa förfall,
att finna bot för sociala missförhållanden,
ordna landets ekonomi och förvaltning, tillgodose
odlingens kraf, stärka försvaret och befästa
den maktställning, som en gång blifvit förvärfvad.
Åt denna ytterst mångsidiga verksamhet
egnade sig K. med outtröttlig flit, troget
understödd af de dugande män, på hvilka hans
tidehvarf var så öfvermåttan rikt. Öfverallt grep
han in, äfven inom områden, som man kunnat tro
ha varit honom främmande. Han nöjde sig ej med
att blott låta det landsnyttiga ske; han grep
själf till initiativet, och hans regering var
fullt ut lika mycket personlig som Gustaf Vasas,
om hvilken den för öfrigt starkt påminner. Men
K:s styrelse bär, om möjligt, ännu mindre än
dennes de blida dragen. Man såg mest den stränge
härskaren, som kräfde mycket, pröfvade noga och
hårdt slog till, när någon hade felat. Men såg
man närmare på denne härskare, kunde man varsna
en rättänkande man, som gaf sig hel och hållen
åt sin kungaplikt, fyllde den så godt han det
förstod samt älskade land och folk mer än mången,
som talar mycket om sin kärlek. Han blef med
alla sina fel och sina stränga lämpor en bland de
allra störste af Sveriges konungar. Efter honom
har på Sveriges tron åtminstone icke suttit hans
öfverman, knappast hans like.

Till de stora arbetena i K:s inre styrelse hörde
ordnandet af drätseln och återupprättandet
af landets försvarsväsen. För det lyckliga
fullbordandet af båda dessa verk var
reduktionen ett väsentligt villkor. Drätseln,
som var i fullständig oreda efter kriget,
hjälptes upp efter hand, så att inom några år
statsbristen försvann och finansernas jämvikt
återställdes. På 1693 års riksdag kunde
Karl XI befria sitt folk från alla särskilda
bevillningar. Vid hans död var statsskulden
minskad från 44 till 111/2 mill. dal. smt,
och en skatt på några millioner var dessutom
aflagd för oförutsedda behof. Försvarsverkets
reorganisation anknöts till reformerandet
och det successiva genomförandet af det
s. k. indelningsverket. Riket fick en välrustad
och välöfvad stående här af 38,000 man
indelta eller roterade ryttare och soldater;
därtill kom en värfvad styrka af 25,000 man,
som egentligen användes till utrikes provinsernas
försvar. Flottan, ödelagd under kriget, skapades
så godt som ny – den bestod vid K:s död af
38 större krigsskepp med 2,648 kanoner och
11,000 man –, och en örlogshamn med dockor och
varf byggdes i Karlskrona. Statsförvaltningen
ordnades på nytt och erhöll delvis en förändrad
organisation efter de autokratiska principer,
som gjorde sig gällande under K:s egen styrelse.
Riksrådet såsom sådant hade ej mycket att säga i
regeringen. Besluten fattades af konungen efter
rådplägning i en konselj, hvars sammansättning
förändrades efter ärendenas olika art. Icke
heller på förvaltningen i kollegierna utöfvade
rådet något inflytande. Konungen ensam gjorde
sig gällande; han sköt undan de kollegiala
formerna så mycket som möjligt och öfverlämnade
de viktigaste ärendena åt särskilda afdelningar
eller byråer, stående under hans egen
omedelbara ledning. Den svenska förvaltningens
centralisation når i dessa och andra stycken sin
spets under enväldets dagar. För rättsväsendets
utveckling har ingen svensk konung gjort mer än
K. Lagskipningen upphjälptes, rättegångssättet
förbättrades, och den genomgående lagreform,
som stått på dagordningen sedan århundradets
början, tog ett stort steg framåt, då 1686 den
stora lagkommissionen tillsattes, hvars slutliga
frukt blef 1734 års lag. På försvenskningen af
de eröfrade dansk-norska landskapen arbetades
med ifver; snapphanarnas framfart under
den sista danska fejden hade visat, att en
dylik försvenskning var en nödvändighet. Det
förnämsta medlet var folkets undervisning;
men till sammansmältningen bidrog också
införandet af svenskt kyrkoväsen, svensk lag
och svensk härordning. Af mycken vikt var äfven
återupprättandet (1682) af Lunds högskola (invigd
1668), hvilken det sista kriget hade ödelagt. För
den svenska kyrkan blef K:s egen styrelse
epokgörande. Denna kyrka erhöll nu efter mycket
vacklande en fast ordning, och dess förhållande
till det världsliga samhället bestämdes
genom 1686 års kyrkolag, som ännu i hufvudsak
gäller. Äfven utarbetades och antogos en ny
katekes (1689), en ny kyrkohandbok (1693) och en
ny psalmbok (1695). Mycken möda nedlades på en
ny bibelöfversättning; den blef ej färdig under
K:s tid, men utkom 1703 och har ännu officiell
giltighet. I vissa fall upplefde Sveriges
andliga odling en vacker tid under K. Han var
visserligen själf en olärd man, men hyste stor
aktning för allt slags kunskap. Han understödde
på många sätt den vetenskapliga forskningen
vid högskolorna i sitt rike; han befordrade
elementarläroverkens utveckling på den grund,
som förut var lagd, och ifrade framför allt för
spridande af upplysning bland Sveriges allmoge. I
fredens skydd tilltog också rikets materiella
välstånd. Förtjänsten däraf tillhörde i väsentlig
mån konungen, som bevarade freden, upprätthöll
den inre ordningen, stadgade myntväsendet och
vårdade sig om handel och näringar.

Sveriges yttre politik var efter 1679 afgjordt fredlig,
emedan Karl XI insåg, att det yttre lugnet af
flera skäl var hans lands oafvisliga behof och
ett villkor för genomförandet af de stora inre
reformerna. Ledningen af utrikes ärendena,
hvilka föga intresserade K., öfverlämnades
efter J. Gyllenstiernas död (1680) åt Bengt
Oxenstierna, som under många vidrigheter
lyckades bibehålla sig såsom kanslipresident
och utrikesminister. Han förmådde sin konung att
småningom öfvergifva den storslagna skandinaviska
politik, till hvilken Gyllenstierna gifvit
uppslaget genom förbundsfördraget med Danmark
1679. I stället slöt sig Sverige till Holland
("garantitraktaten i Haag", 1681), kejsaren,
(1682) och Spanien (1683), eller i allmänhet
till de, makter, hvilka under Vilhelms af Oranien
ledning mot Ludvig XIV:s krigiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:44 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free