- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
973-974

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Augusts gamla motparti, som uppriktigt gladde
sig öfver, att hans hotande makt försvagades,
skyndade sig att betona, att republiken ej
deltoge i kriget mot Sverige. Af denna polska
söndring begagnade sig K.: han proklamerade sin
lifliga önskan att lefva i fred med Polen, men
förklarade det vara en nödvändig förutsättning
för godt förstånd, att tillräckliga garantier
skapades mot den fredsbrytande konungens
tilltag, vare sig genom hans aflägsnande eller
på annat sätt; mot August, men ej mot republiken
vände han alltså sina vapen och uppfordrade
nu alla lojala polacker att medverka till
dennes oskadliggörande. Utan att göra Augusts
detronisation till ett absolut villkor, syftade
K. med alla sina åtgärder mot denna; hans önskan
var nämligen att skapa en kraftig polsk regering,
som mäktade hålla sig oafhängig af de mot Sverige
öppet eller förstucket ovänlige grannarna samt
vid behof kunde samverka mot dessa. Detta polska
rekonstruktionsarbete var synnerligen vanskligt
genom de polska magnathusens opålitlighet och
inbördes osämja samt genom det understöd, som
August erhöll direkt i ryska hjälpsändningar,
indirekt i gunstig behandling irån kejsarens
sida (ostörda truppförflyttningar mellan Sachsen
och Polen genom Schlesien). Såväl tidigare som
särskildt sedan K. i jan. 1702 inbrutit i Polen
samt 9 juli vid Klissow (se d. o.) upprifvit
Augusts här och därefter öfverrumplat Krakau,
låg den tanken honom nära att genom infall i
Sachsen med ens betvinga sin motståndare. Han
afstod emellertid härifrån dels på grund af
sjömakternas föreställningar, att en dylik
operation inåt tyska riket direkt måste komma
Ludvig XIV till godo, och väl äfven med hänsyn
till önskvärdheten att inom Polen organisera
en allmän opposition mot August. K:s rörelser
under de närmast följande åren gingo därför ut
på att tillintetgöra Augusts polska resurser
samt hans utifrån indragna trupper; härigenom
borde det för polackerna blifva fullt klart,
att den enda säkra vägen till fred var konungens
definitiva afsättning. Medan K. lät sina trupper
hvila ut i trakten af Krakau, där han själf
(sept.) drabbades af olyckan att genom sin
hästs störtande bryta vänstra lårbenet, så att
han för framtiden blef låghalt, hade August
sökt samla sina anhängare på en konfederation
i Sandomierz (aug.) samt därefter gått utför
Weichsel för att genom vapenmakt hålla det ej
fullt pålitliga Stor-Polen i styr, stärka sitt
anhang där och i Västpreussen samt äfven söka
förmå Preussens konung till understöd. Karl
följde på våren 1703 efter, slog det sachsiska
rytteriet vid Pultusk (se d. o.) 21 april samt
inneslöt det starkt befästa Thorn, som 4 okt.,
sedan formlig belägring anordnats, tvangs att
gifva sig. Genom sin hotande maktställning vid
Thorn förmådde K. den preussiske konungen att
i rak motsats till Augusts önskningar sluta
förbund med Sverige, och likaså förnyade han
sitt förbund med sjömakterna. August åter
sökte på riksdagen i Lublin (juni—juli) samla
polackerna omkring sig samt tillförsäkrade
sig genom ett nytt förbundsfördrag (okt.) med
tsar Peter kraftigt understöd af ryska trupper
i Polen. Riksdagen i Lublin ökade dock den
polska oredan, ty Stor-Polens ombud blefvo där
uteslutna under förevändning, att deras land
vore i svenskarnas händer. Vojvoden af Posen,
Stanislaus Leszczyński, organiserade då till
protest häremot en storpolsk konfederation,
hvilken småningom vann växande anslutning, ej minst
inför den hotande faran af rysk inblandning. De
svenska vapnens tydliga öfvervikt förmådde
konfederationen i Stor-Polen att söka beskydd af
K., som under vintern 1704 hade vinterkvarter
vid Heilsberg (i Ermeland). Äfven kardinalen
Radziejowski, som förut sökt hålla sig mellan
partierna för att själf kunna härska, fann
sig nu nödgad att vända sig till samma sida. En
generalkonfederation i Warschau (jan.—febr. 1704)
förklarade August afsatt, och man förberedde
ett nytt kungaval. Innan detta kom till stånd,
lyckades väl August i Schlesien bortsnappa den
farligaste tronkandidaten, prins Jakob Sobieski,
men oaktadt detta och oaktadt en af Augusts
anhängare anordnad motsatt generalkonfederation
i Sandomierz kom valriksdagen i Warschau till
stånd (juni—juli), och där utropades under
skydd af svenska vapen samt genom A. Horns
kraftiga bedrifvande Stanislaus Leszczyński till
Polens konung 2 juli. K. riktade nu ett slag
mot de nejder, där August hade sitt starkaste
stöd, nämligen Lill-Polen och Röd-Ryssland
(Galizien). Medan K. där stormade Lemberg,
skyndade sig August mot n., förenade sig med
sina från Sachsen under Schulenburgs befäl
komna trupper samt bemäktigade sig det nästan
värnlösa Warschau, där A. Horn blef fången. Inför
K:s hotande anmarsch gick August mot v.; nu
skulle Schulenburg föra hufvudstyrkan åter till
Sachsen, under det August med kavalleriet gick
åt Krakaunejden för att locka svenskarna efter
sig. K. lät dock ej vilseleda sig, utan satte i
väldiga dagsmarscher efter Schulenburg, som han
nådde och tvang till strid vid Punitz nära
gränsen åt Schlesien; i den ärorika bataljen
där 28 okt. tillfogade han Schulenburg betydande
förluster, men förmådde ej fullständigt besegra
honom. Under 1705 växte anslutningen i Polen till
Stanislaus’ sida, och den nye konungens kröning
fullbordades (sept.), hvarefter freden mellan
Sverige och Polen kom till stånd i Warschau
18 nov.: däri tillförsäkrade sig K. Polens
understöd för kriget mot Ryssland samt utverkade
religionsfrihet åt de polske protestanterna.

Sedan sålunda stridigheterna mellan Sverige
och den polska republiken ordnats, återstod
för K. att trygga den nya ordningen i
Polen mot omstörtningsförsök från den
sachsiska sidan och från Augusts allierade
tsar Peter. Under de gångna åren hade Peter
varit ifrigt sysselsatt att rekonstruera sin
vid Narva så illa medfarna armé. Hans i antal
öfverlägsna stridskrafter hade med framgång
opererat mot Östersjöprovinsernas fåtaliga
försvarare. Efter V. A. v. Schlippenbachs
nederlag vid Erastfer (1701) och Hummelshof
(1702) hade ryssarna (okt. 1702) tagit
Nöteborg och (april 1703) Nyenskans samt vid
Nevamynningen begynt grundlägga Petersburg som
blifvande örlogshamn. Under juli och aug. 1704
hade yttermera Dorpat och Narva fallit,
hvaremot försöken att drifva svenskarna
ur Kurland och så afklippa den direkta
förbindelsen mellan Östersjöprovinserna och
den polska krigsskådeplatsen misslyckats mot
A. L. Lewenhaupts tapperhet och metodiska
krigskonst (segrar vid Jakobstadt, juli 1704,
och Gemauerthof, juli 1705). För att nödtorftigt
trygga sina framgångar var Peter ytterst ifrig
att stärka Augusts parti i Polen; så hade han dit
sändt betydande trupper, och själf sammanträffade
han på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free