Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Severien ledde åt Moskvahållet, äfvensom Severiens
hufvudort Starodub. Då sålunda denna anfallsväg
stängdes, beslöt K. gå till Ukrajna för att
fullborda förbindelsen med Mazepa, för att
där vinna goda vinterkvarter äfvensom för
att därifrån öfver Kiev få öppen väg för det
väntade understödet från Polen. Mazepa, som ej
rätt gärna såg den svenska hären i sitt eget
land, fördröjde emellertid något K:s anmarsch,
och därför hann tsar Peters förtrogne Mensjikov
intaga och förstöra Mazepas hufvudstad Baturin,
samtidigt (de första novemberdagarna) som K. vid
Mezin tilltvang sig den af ryssarna försvarade
öfvergången öfver Desnafloden. Baturins
öde vållade, att Mazepa vid sitt affall från
tsaren vann allenast ofullständig tillslutning
af kosackerna. Svenska hären fick alltså taga
vinterkvarter i ett fientligt land, där den
oroades genom smärre angrepp, samtidigt som
den fruktansvärdt decimerades af 1708—09 års
oerhörda vinterkyla.
Om innebörden af de krigsrörelser, som
K. under nämnda vinter företog, äro meningarna
stridiga; likaså är det på grund af ofullständiga
upplysningar svårt att säga, hvilka förberedelser
som då träffades för sommarens fälttåg. Att
underhandlingar drefvos med de zaporogiske
kosackerna och med Rysslands stamfiender, de
krimske tatarerna, är säkert liksom äfven, att
K. sökte pådrifva konung Stanislaus’ och Krassaus
anmarsch från Polen öfver Kiev. Anslutning af
zaporogerna vanns också (i mars 1709), hvaremot
den polska förstärkningen visade sig draga
betydligt längre om, än beräknats. Antagligen
i syfte att sysselsätta fienden och locka ut
honom på fältet begynte K. i maj 1709 belägra
den befästa staden Poltava vid Vorskla. Peter
ryckte med en här af omkr. 50,000 man till dess
undsättning. Underrättelsen, att K. under en
rekognoscering svårt sårats i foten och sålunda
ej kunde som vanligt föra befälet, synes ha
gjort tsaren böjd att våga ett fältslag; han
öfvergick Vorskla och slog n. om Poltava ett
befäst läger. Ehuru K. genom smärtorna och den
blodförgiftning, hvarmed det vanskötta såret
hotade, var oförmögen att med vanlig omtanke leda
rörelserna, ville han ej försumma tillfället
att upptaga strid, hvarför Rehnsköld fick
befallning att gå till anfall. Angreppet, som
verkställdes 28 juni och hvari 12,000 svenskar
deltogo, slutade med nederlaget vid Poltava (se
d. o.), en svensk förlust af omkr. 5,000 man i
döda och fångar (bland de senare K. Piper och
Rehnsköld) samt den återstående härens afmarsch
mot s. längs Vorskla. K:s afsikt var nu att föra
sina trupper in på tatarernas område för att där
vinna anslutning och fullfölja kampen. Bland hans
souschefer rådde emellertid förvirring och delvis
modlöshet. Sedan hären framkommit till vinkeln
mellan Vorskla och Dnjepr, förmådde generalerna
K. att med ett följe af omkr. 400 man (dessutom
följde Mazepa samt af egen drift ett par tusen
af hans kosacker) öfvergå Dnjepr för att skynda
förut till tatarerna och förbereda härens
mottagande; trupperna skulle under ledning af
Lewenhaupt och K. G. Creutz föras efteråt. Sedan
konungen aftågat, grep modlösheten bland befälet
omkring sig, och då en rysk ströfkår af 9,000
man under Mensjikovs befäl dykte upp i n. samt
Mensjikov tilltagset uppfordrade svenskarna till
kapitulation, gaf man gehör åt denna tanke och
kapitulerade utan försök till motstånd. Genom
kapitulationen vid Perevolotjna 1 juli råkade
omkr. 9,000 ännu stridbara samt 5,000 sårade
och sjuka i rysk fångenskap.
För K:s vidare planer innebar kapitulationen
ett fruktansvärdt slag. Väl hade han med sig
ett ganska betydande följe — den svenska
och kosackiska kolonien vid Bender, där
han sedan aug. 1709 slog sig ned, räknade
väl 2,000 personer — och väl var hans namn
så respekteradt och fruktadt, att såväl
fiender som vänner alltjämt med synnerlig
uppmärksamhet följde hans förehafvanden. Men
ehuru hans kvarter några år framåt bildade en
rätt betydelsefull fristat på turkiskt område,
saknade han där de själfständiga maktmedel,
som allena hade kunnat rätt imponera på Höga
porten och dess vasall tatarkanen. I stället
för att vara en betydelsefull bundsförvant
blef han nu en hjälpsökare, hvars egna resurser
voro ganska ovissa. Väl syntes understöd från
konung Stanislaus och general Krassau vara
att påräkna (jfr Gyllenkrook 1), men utsikterna
härför försvunno inom kort. August den starke
förnyade nämligen omedelbart efter budskapet om
svenskarnas olycka i Ukrajna sina förbund med
tsaren och Danmark samt inträngde på hösten 1709
åter i Polen, där hans forna anhängare slöto
sig till, så att Krassau tvangs att draga sin
af sjukdom försvagade här till Pommern, åtföljd
af konung Stanislaus. K. räknade emellertid på
att, om sultan Achmed förmåddes till krig mot
Ryssland, en svensk armé, sedan danskarnas anfall
på Skåne tillbakaslagits, skulle kunna tåga
honom till mötes, åter stärkande Stanislaus’
parti. Det var särskildt denna förhoppning,
som gjorde honom så fullständigt afvisande
mot det af Preussen och August den starke
gjorda försöket att neutralisera Sveriges
tyska besittningar. Det turkiska kriget kom
verkligen till stånd 1711 och hade vid Pruth
ändat med tsar Peters fullständiga nederlag
och fångenskap, därest ej den mot K. hemligen
fientlige storvesiren Mehemed Baltadsji afslutit
en snöplig fred (juli 1711). De gynnsammare
utsikter, som täta storvesirskiften samt nya
turkiska krigsförberedelser mot Ryssland samma
och följande år syntes bringa, förverkligades
ej. Stenbocks tyska expedition 1712, hvars mål
var att gå K. till mötes, misslyckades genom den
öfverlägsna styrka, hvarmed fienderna kommo emot
honom, och slutade med kapitulationen i Tönning
(maj 1713). August den starke hade emellertid
framgångsrikt intrigerat i Konstantinopel samt
med tatarkanen och seriaskeren i Bender, att den
svenske konungen skulle tvingas lämna Turkiet,
naturligtvis för att han i Polen skulle infångas
af sina fiender. När K. resolut satte sig till
väpnadt motstånd mot ett dylikt försök, kom
det till strid vid Bender (se Kalabalik)
1 febr. 1713, som väl slutade med konungens
fångenskap, men tillika väckte så starkt
uppseende, att sultanen föranleddes till en
ordentlig undersökning af de skäl, som framkallat
”järnhufvudets” förtviflade försvarskamp. Så
afslöjades intrigspelet, sultan Achmed
straffade de brottslige samt återupptog ånyo
för en kort tid sina krigsplaner mot Ryssland,
under det att K. hölls i förvar i Demotika
nära Adrianopel. Från april till början af
nov. 1713 vistades K. å slottet Timurtasch, men
återvände sedan till Demotika. Under omkr. elfva
månader af sin fångenskap låg K. till sängs,
en tid på grund af sjukdom, eljest enligt
Nordbergs uppgift för att lättare kunna afvisa
turkiska dignitärers påträngande och för honom
förödmjukande fordringar om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
