Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och förhindrades därigenom att komma
till valriksdagen, som utlysts till
Örebro. Agitationen fortgick likväl, och
furstens af Pontecorvo anhängare började efter
hand blifva ett parti. Napoleons uraktlåtenhet
att uttala sig bestämdt i fråga om den svenska
tronföljden bidrog att hålla olika möjligheter
uppe, och den danske konungen Fredrik VI:s
direkta frieri till svenska kronan försvagade
augustenborgarens ställning och hindrade denne
att öppet svara ja på anbudet. Riksdagen öppnades
30 juli. Regeringen vidhöll emellertid efter
någon tvekan sitt första förslag, och ständernas
hemliga utskott hade i enlighet därmed redan
11 aug. till konungen ingifvit sitt utlåtande
till förmån för hertigen af Augustenborg,
då ankomsten till Örebro af en fransk köpman
J. A. Fournier (se Fournier) som ombud
för fursten vållade en omkastning i sinnena, i
synnerhet sedan det blifvit kändt, att Napoleon
återkallat sin chargé d’affaires i Stockholm,
Désaugiers, hvilken alltför ifrigt lagt sig ut
för Fredrik VI, och sedan äfven Lagerbielke från
Paris numera antydde, att kejsaren nog ej skulle
misstycka, om fursten af Pontecorvo valdes. Man
trodde sig i Fourniers ankomst ändtligen få
visshet om Napoleons innersta tankar; äfven den
gamle konungen gaf omsider, ehuru med tvekan,
sitt samtycke; utskottet underrättades om det
nya sakläget och höll 16 aug. en ny votering,
som med 10 röster mot 2 förordade den franske
fursten; och 21 aug. utkorades han af ständerna
under stormande jubel till kronprins. Den
allmänna känslan af nödvändigheten, att en
stark hand toge rikets ledning, nedtryckt
som det var af fjolårets olyckor och senast
af anarkien vid Fersenska mordet, medverkade
väsentligt till valet; så ock hoppet att under
den franske härföraren och med Napoleons hjälp
vinna revansch österut. Napoleon gaf, ehuru med
tvekan, sitt bifall till det skedda; ”nåväl, res,
må våra öden gå i fullbordan” skall han därvid
yttrat. Fursten löstes från sina förpliktelser
som fransk undersåte — en äskad förbindelse att
aldrig bära vapen mot Frankrike vägrade han sin
plikt likmätigt att lämna —, afreste från Paris
30 sept., antog 19 okt. i Helsingör i närvaro af
ärkebiskop Lindblom och några svenskar lutherska
läran samt afgaf s. d. en förklaring därom och
landsteg följande dag i Hälsingborg. 2 nov. höll
han sitt högtidliga intåg i Stockholm samt
mottog 5 nov. å rikssalen ständernas hyllning,
sedan han aflagt trohetsed åt konungen och af
honom adopterats under namn af Karl Johan.
Kronprinsens öfverlägsna personlighet gjorde sig
genast starkt gällande i hans nya omgifning. Han
tjusade alla: hans ståtliga yttre (”i hvarje
tum en kung”), hans intagande väsen och utsökta
sätt att föra sig, hans snabba intelligens och
flödande vältalighet, allt bidrog att fängsla
och imponera, och den gamle konungen, som
suckat inför tanken att mottaga den främmande
advokatsonen som furste vid Vasarnas tron, kunde
snart aldrig prisa sig nog lycklig öfver den
förekommande uppmärksamhet och det stöd hans nye
son oaflåtligt egnade honom samt var innerligt
glad åt att på hans skuldror få skjuta öfver sin
andel i regeringsbördan. Äfven de förut ledande
männen böjde sig inför hans öfverlägsna och
pådrifvande kraft. Naturligt nog gjorde denna
sig genast särskildt gällande i fråga om den
yttre politiken, i hvars olika förutsättningar
på skilda håll i Europa han hade en intimare
inblick än gemenligen den dåtida svenska
utrikesledningen. Det visade sig snart, att
han därvid tänkte på att gå helt andra vägar,
än man väntat. Han medförde till Sverige sina
tvifvel på det napoleonska väldets bestånd och
rättade sin politik därefter. Napoleon själf
dref honom genom sitt öfvermod åt samma håll,
då han omedelbart efter K. J:s ankomst till
Sverige tvang oss att mot England utfärda en
krigsförklaring, som stod i den mest afgjorda
strid med rikets ekonomiska intressen. Från ett
sådant kränkande och skadligt vasallskap ville
han frigöra både sig och Sverige. Tankarna att
genom Norges förvärf stärka riket och trygga dess
västra gräns slogo däremot lifligt an på honom,
medan han åter för Finlands återvinnande hyste
föga intresse; Finland syntes honom blott egnadt
att blifva ett ständigt tvistefrö med Ryssland
och dessutom genom s. k. ”naturliga gränser”
vara hänvisadt dit och skildt från Sverige. En
engelsk flotta skulle f. ö., menade han,
kunna nästan omöjliggöra en svensk offensiv
mot Finland. Kriget mot England fördes under
sådana förhållanden blott som skenkrig, och
handelsförbindelserna upprätthöllos i smyg;
tillika började K. J. efter hand, ehuru med
försiktighet, att närma sig Ryssland, medan
förhållandet till Frankrike antog en alltmer
kylig karaktär. Genom att i början af 1812 låta
utan krigsförklaring besätta Svenska Pommern bröt
Napoleon omsider själf freden och gaf K. J. just
hvad han behöfde: ett botemedel mot den svenska
folkopinionens Napoleonsdyrkan. Närmare
underhandlingar inleddes genast mellan
Sverige och Ryssland, hvilka snart medförde
konventionerna i Petersburg och Stockholm (5
och 9 april 1812), som ytterligare befästes i
de sista dagarna af aug. genom ett möte i Åbo
mellan kronprinsen och kejsar Alexander. Genom
dessa fördrag förband sig Sverige att aktivt
deltaga i striden mot Napoleon, mot det att
Ryssland lofvade att dessförinnan förskaffa
oss Norge; därjämte afslöts i en hemlig artikel
i Åbo ett s. k. familjefördrag mellan de båda
furstarna, hufvudsakligen till skydd för K. J:s
dynasti. De lockande anbud, som under denna
tid och efteråt från fransk sida framställdes,
motstod K. J. däremot; i stället slöts 18 juli
1812 i Örebro fred med England och 3 mars 1813
i Stockholm alliansfördrag med samma makt,
hvarjämte andra sådana slötos med Preussen
och Spanien. Den ursprungliga planen, Norges
förvärfvande åt Sverige redan under 1812, kunde
emellertid ej förverkligas på grund af åtskilliga
omständigheter — händelsernas utveckling på
den ryska krigsteatern, Englands dröjsmål att
lofva sitt biträde, de svenska rustningarnas
tidsutdräkt samt en viss obenägenhet hos
K. J. att bryta löst, förrän nödvändigheten
kräfde det —, och han nödgades då i stället på
våren 1813, utan att dessförinnan ha erhållit
Norge, till Tyskland öfverföra de 30,000 man,
som utlofvats som Sveriges kontingent. På ett
möte i Trachenberg i Schlesien (9—12 juli)
mellan honom samt Rysslands och Preussens
monarker öfverenskoms därpå, väsentligen
under hans ledning, om plan för det stundande
fälttåget, för hvilket K. J. fick befäl öfver
den s. k. nordarmén, bestående af svenskarna
samt omkr. 95,000 preussare och ryssar.
En intressemotsats förelåg dock alltjämt
mellan de allierade, som på kontinenten hade
att återvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
