Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1017-1018 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl (eng. Charles), konungar af England och Skottland - Karl 2. K. II - Karl (eng. Charles) Edvard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trupperna i västra England, drog sig efter slaget
vid Naseby tillbaka till Scillyöarna (mars
1646) och Jersey (apr. s. å.) samt begaf sig
i juli till modern i S:t Germain. Han for
1648 till Holland och gjorde därifrån ifriga
ansträngningar för att rädda faderns lif,
utropades efter dennes afrättning till skotsk
konung (i Edinburgh 5 febr. 1649) och landsteg
efter en tids vistelse på Jersey i Skottland 16
juni 1650, där han blef ett motvilligt redskap
i Argylls och presbyterianernas händer och 1
jan. 1651 kröntes till konung. Hans infall i
England med 10,000 skottar (31 juli) förmådde ej
framkalla beräknad anslutning från de engelske
rojalisterna, och K:s trupper, som växt till
13,000 man, blefvo 3 sept. i grund slagna af en
öfverlägsen parlamentshär under Cromwell. Efter
äfventyrliga irrfärder i förklädnad genom England
lyckades K. rädda sig öfver till Frankrike, där
han landsteg 16 okt. K. vistades sedan där till
1654, tillbragte därpå två år i Köln — hvarunder
han (sept. 1655) i Frankfurt am M. sammanträffade
med drottning Kristina af Sverige — och bosatte
sig 1656 under spanskt beskydd i Bruges,
hvarifrån han febr. 1658 öfverflyttade sitt
lilla hof till Bruxelles. Efter Cromwells död
(3 sept. s. å.) fingo restaurationsplanerna
ny fart, och K. gjorde bl. a. en resa till
det fransk-spanska fredsmötet vid Pyrenéerna
(1659) för att vinna Mazarins stöd. Sedan
våren s. å. stod han i förbindelse med
general Monk, flyttade på dennes inrådan till
det protestantiska Holland och utfärdade (4
apr. 1660) från Breda en deklaration, hvilken
underlättade hans utropande till konung (i
London, 8 maj). K. landsteg 26 maj i Dover,
välkomnad af Monk, och höll under befolkningens
jubel sitt högtidliga intåg i London 29 maj
s. å., hvarefter han utan svårighet hyllades
äfven i Skottland och på Irland. Hans glada
och godmodiga lynne förvärfvade honom snart
stor popularitet, fastän den sedeslösa tonen
vid hofvet väckte anstöt äfven långt utanför
puritanernas krets. Ledande minister var
till 1667 lord Clarendon (se Hyde 1). Om
K:s misslyckade försök att i strid mot det
anglikanskt högkyrkliga parlamentet bereda
lättnader för de engelske katolikerna och om
hans närmast af penningbehof för hofvets nöjen
föranledda hemliga vasallskap under Ludvig XIV se
England, sp. 622—623. Detta nådde sin höjdpunkt
genom den efter personliga förhandlingar mellan
Karl och hans syster, hertiginnan af Orléans,
20 maj 1670 afslutade traktaten i Dover, hvari
K. mot stora årliga subsidier lofvade bistå
Ludvig i dennes strid mot Nederländerna (därom
aftalades ytterligare i en ny Dovertraktat 31
dec. s. å.) samt främja planerna på katolicismens
införande i England. I denna antinationella
politik biträddes K. af en grupp ansvarslösa
rådgifvare, hvilka sedermera i historien omtalats
under namnet cabalen (se d. o.). Sedan det
i mars 1672 utbrutna kriget mot Nederländerna
slutats genom freden i Westminster
(febr. 1674), upplöstes ”cabalen”, lord Danby (se
Osborne) blef ledande minister och sökte
försoning med det i parlamentet inflytelserika
nationellt högkyrkliga ”landtpartiet” (the
country party). Rykten om en hemsk papistisk
sammansvärjning (the popish plot, 1678) och
parlamentets misstro mot tronföljaren, K:s
broder Jakob, som var öppen katolik, framkallade
häftiga parlamentsstrider om Jakobs uteslutande
från tronföljden (se England, sp. 623), hvilka
emellertid i stället föranledde ett närmande
mellan K. och hans förut med kallsinne bemötte
broder (fr. 1682). Under sina sista år trädde
K. äfven ånyo i starkt ekonomiskt och politiskt
beroende af Ludvig XIV; med nya ministrar
(Rochester, Godolphin m. fl.) regerade han utan
parlament, och en misslyckad ultraprotestantisk
sammansvärjning mot honom och Jakob (the
Ryehouse plot, 1683) utsatte oppositionen
för befolkningens harm och de maktegandes
förföljelser. K., som redan före restaurationen
visat böjelse för den katolska läran, öfvergick
på dödsbädden formligen till denna. — I ett
barnlöst äktenskap var K. sedan 1661 förenad
med Katarina af Portugal. Till ytterlighet
sinnlig, hade han en stor mängd älskarinnor,
bland hvilka Barbara Villiers (lady Castlemaine,
slutligen hertiginna af Cleveland) samt Louise
de Kéroualle (hertiginna af Portsmouth) efter
hvarandra som kammarfruar hos drottningen intogo
en erkänd mätress’ ställning vid hofvet. Hans
tre söner med den förra — Charles, Henry
och George Fitzroy — upphöjdes till hertigar
(af Southampton and Cleveland, Grafton och
Northumberland); med den senare hade han sonen
Charles Lennox, hertig af Richmond, med aktrisen
Nell Gwynne Charles Beauclerk, hertig af S:t
Albans. Af hans före restaurationen födda oäkta
söner märkas James Scott, hertig af Monmouth,
hvilken det protestantiska partiet sökte få
erkänd som tronföljare, och Charles Fitzcharles,
earl af Plymouth. K. egde liflig intelligens
och snabb uppfattningsförmåga, men var cyniskt
opålitlig och själfvisk; för naturvetenskap och
sköna konster egde han ett tidtals rätt starkt
amatörintresse. — Litt.: K:s utrikespolitik
är bäst skildrad i Rankes ”Englische
geschichte”. Om hans irrfärder efter slaget
vid Worcester se J. Hughes, ”Boscobel tracts”
(1830), samt A. Fea, ”The flight of the king”
(1897) och ”After Worcester” (1904), om hans
religion en uppsats af lord Acton i ”Historical
essays” (1907). Jfr äfven W. H. D. Adams, ”The
merry monarch” (2 bd, 1885), W. F. Taylor,
”England under Charles II, 1660—1678” (1889)
och O. Airy, ”Charles II” (1901; 2:a uppl. 1904).
1—2. V. S—g.

Karl (eng. Charles) Edvard, engelsk
tronkräfvare, kallad den yngre pretendenten
(till skillnad från fadern), f. 31 dec. 1720 i
Rom, d. där 31 jan. 1788, var son till engelske
konungen Jakob II:s son Jakob Stuart (se Jakob,
sp, 1186—87) och Klementina af Polen. Då
österrikiska arfföljdskriget syntes öppna
utsikt till franskt understöd åt ett Stuartskt
restaurationsförsök, begaf sig K. till Frankrike,
men franska flottans landstigningsförsök
misslyckades fullständigt (1744). K. utrustade
då på egen hand ett par fartyg (juli 1745) och
kom med det ena (2 aug.) till Hebriderna samt
började, trots afrådanden från flera skotska
höglandschefer, sin resning genom att vid
Glenfinnan (19 aug.) låta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>