- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
1019-1020

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl (eng. Charles) Edvard - (fr. Charles), franska konungar - Karl 1. K. (I) den store. Se Karl, romerska kejsare 1. - Karl 2. K. (II) den skallige. Se Karl, romerska kejsare 2. - Karl 3. K. (III) den enfaldige (fr. Charles le simple) - Karl 4. K. (IV) den sköne (fr. Charles le bel)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utveckla Stuartarnas standar. Högländarna
strömmade till, K. vann under tåget söderut
flera framgångar, lät i Edinburgh utropa
sin fader till konung (17 sept.), slog 4,000
man engelska trupper under general Cope vid
Prestonpans (21 sept.) och inryckte sedan i
England, där hans skicklige fältherre, lord
George Murray, lyckades undvika tre engelska
härafdelningar och framtränga ända till Derby,
hvarvid panik uppstod i London. Den af K. väntade
engelska folkresningen till hans förmån uteblef
emellertid, och för att ej afskäras från
Skottland nödgades han motvilligt anträda
återtåget (6 dec.). Efter återkomsten till
Skottland besegrades en förföljande engelsk här
under marskalk Wade vid Falkirk (17 jan. 1746),
men K:s uttröttade armé led vid Culloden (16
apr.) ett förkrossande nederlag mot engelska
hufvudhären under hertigen af Cumberland, och
själf irrade K. under många äfventyr omkring
i högländerna och på Hebriderna i fem månader,
jagad af hannoverska soldater och med ett högt
pris (50,000 pd st.) satt på sitt hufvud, men
ständigt skyddad af högländarnas lojalitet,
tills han i sept. lyckades undkomma till
Frankrike. Utvisad därifrån 1748 i enlighet med
en bestämmelse i Aachenfreden, förde han många
år ett kringirrande lif (till 1760 i sällskap
med sin älskarinna Clementine Walkenshaw) och
förföll alltmer genom dryckenskap och fattigdom;
en tid vistades han i Basel, och på 1750-talet
besökte han ett par gånger London. Efter faderns
död (1766) antog han kungatitel, men lyckades
ej vinna påfvens erkännande däraf och lefde
sedan till sin död dels i Rom, dels i Florens
under namnet grefve af Albany. Han äktade 1772
mot löfte om fransk pension Luise von Stolberg
(se Albany 2), men äktenskapet blef olyckligt,
och hon lämnade honom 1780 under beskyllningar
för dryckenskap och brutal behandling för att i
stället lefva tillsammans med skalden Alfieri. I
Florens omfattades K. vid Gustaf III:s besök
i Italien (1783) af honom med stor välvilja;
den svenske konungen, som rördes af hans
romantiska ungdomsöden och dessutom hoppades
få del af de frimurarhemligheter K. som huset
Stuarts hufvudman ansågs inneha, gaf honom
3,000 rdr i pension, utverkade af påfven åt
honom laglig skilsmässa från hans gemål (1784)
och lade sig äfven ut för honom vid franska
hofvet. K. tog 1784 till sig och legitimerade
som "hertiginna af Albany" sin oäkta dotter
Charlotte. I Skottland kvarlefde länge minnet
af honom som den ungdomligt ridderlige ledaren
af 1745 års resning. Jfr Klose, "Leben des
prinzen Karl Eduard" (1842), Ewald, "Life and
times of prince Charles Stuart" (1875; 3:e
uppl. 1900), A. Lang, "Prince Charles Edward
Stuart" (1900; ny uppl. 1903), Norie, "Life and
adventures of prince Charles Edward Stuart"
(4 bd, 1903), och – rörande hans förhållande
till Gustaf III – E. Tegnér, "G. M. Armfelt", I.
        V. S–g.

illustration placeholder



Karl (fr. Charles), franska konungar:

1. K. (I) den store. Se Karl, romerska
kejsare 1.

2. K. (II) den skallige. Se Karl,
romerska kejsare 2.

3. K. (III) den enfaldige (fr. Charles le
simple
), f. 17 sept. 879, var yngste
son till Ludvig den stammande och hade
blifvit förbigången vid två konungaval, då
fransmännen 885 valt den tyske karolingen
Karl den tjocke och 888 grefve Eudo
af Paris. Mot denne senare uppställdes dock
efter 893 Karl den enfaldige af ett parti som
motkonung, och efter Eudos död (898) blef han,
förnämligast genom ärkebiskop Fulcos af Reims
inflytande, allmänt erkänd som konung. Han var
dock ingalunda vuxen den svåra uppgift, som på
den tiden förelåg en fransk konung, nämligen
att på samma gång skydda landet mot nordmännen
samt häfda konungamaktens anseende och myndighet
mot de själfrådige och härsklystne store.
Sedan nordmännen under flera år härjat Frankrike,
afslöt K. med en af dess höfdingar Rollo 912
ett fördrag, hvarigenom han åt denne och hans
män som hertigligt län inrymde Normandie samt
gaf honom sin dotter Gisela till äkta. –
Sedan ärkebiskop Fulco, K:s förnämsta stöd,
blifvit mördad, hade K. skänkt sitt förtroende
åt en viss Hagano, som var af ringa stånd och
föremål för de stores afund och hat. Vid den
karolingiska ättens utgång i Tyskland (911)
hade hertigen af Lothringen, Rainer,
gifvit sig under K. Men efter Rainers död
(916) stötte sig K., på Haganos ingifvelse,
med hans son och efterträdare Giselbert, och
denne sökte då uppreta de franske stormännen mot
K. och hans gunstling. De gjorde 922 uppror
och korade till konung Robert (I) af Francien,
yngre broder till den förutnämnde Eudo af Paris,
och utsago, sedan Robert stupat i ett slag
(923), till hans efterträdare hans måg,
hertig Rudolf af Burgund. I sitt trångmål
sökte K. t. o. m. hjälp hos de nordmän, som
vid denna tid under sin höfding Ragenald vände
sig till trakten kring Oise. Emellertid blef
K. lockad till ett personligt möte i S:t-Quentin
med Rudolfs anhängare grefve Heribert II af
Vermandois och af honom mot tro och lofven
tillfångatagen (923). Men då Heribert 927 blef
oense med Rudolf, satte han K. åter på fri fot
och uppträdde som hans anhängare. Han lyckades
äfven draga hertig Hugo af Francien (Hugo Capets
far) på sin sida, och båda förbundo sig med
tyske konungen Henrik Fågelfängaren, som
ville begagna sig af alla dessa inre oroligheter
i Frankrike för att återvinna det affallna
Lothringen. Det kom dock redan följande år
till förlikning mellan Heribert och Hugo å ena
sidan samt konung Rudolf å den andra, och följden
däraf blef, att K. åter inspärrades i fängelse.
Kort därefter in gicks dock en förlikning i
Reims mellan honom och Rudolf, i kraft hvaraf
K. erhöll Attigny, väl med villkor att erkänna
Rudolf som konung. K. dog redan 7 okt. 929 i
Péronne, efterlämnande en minderårig son, Ludvig,
som tillika med sin moder, konung Athelstans
syster, flytt till England. Efter Rudolfs död
(936) återkallades han och upphöjdes på den
ledigblifna tronen.

4. K. (IV) den sköne (fr. Charles le bel), konung
af Frankrike och Navarra, son af Filip den sköne
och Johanna af Navarra, f. 1294, d. 1328, uppsteg
efter sin äldre broders, Filip den långes,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free