Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl, romerska kejsare - Karl 1. K. (I) den store (lat. Carolus magnus, fr. Charlemagne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfångatogs i Pavia, och K. satte den langobardiska
kronan på sitt hufvud (774). Påfven erhöll
bekräftelse på den skänk af Exarkatet med
Ravenna m. m., som Pippin den lille 754 gjort
till S:t Peters stol (se Kyrkostaten.
Om K. 774 äfven utvidgat Pippins skänk,
har varit omtvistadt). K. kom dock icke genast
i lugn besittning af det langobardiska riket,
utan måste 776 nedslå ett uppror i hertigdömet
Friuli, och först efter upprepade strider,
hvari äfven det bysantinska riket inblandades,
erkände hertigdömet Benevento (812) hans
öfverhöghet. — Inre strider bland araberna
på Pyreneiska halfön gåfvo K. anledning att
där göra en eröfring, det s. k. ”Spanska mark”
(se d. o.) mellan Pyrenéerna och Ebro.
Striderna i Spanien framställdes sedan i
medeltidens riddarpoesi som religionskrig mot
muhammedanerna, och särskildt firades som
kristenhetens förkämpe en af K:s män Roland,
som på hemvägen från det första spanska tåget
(778) stupade vid Roncevaux under ett öfverfall
af — kristna basker (se Rolandssagan).
De spanska krigen voro i själfva verket endast eröfringskrig,
och med muhammedanska härskare i Afrika
och Asien underhöll K. t. o. m. vänskapliga
förbindelser, bl. a. med Bagdads ryktbare
kalif Harun-er-raschid (se d. o.), som (807)
genom en beskickning sände honom ett vattenur
och andra dyrbara skänker. Dessa förbindelser
använde dock K. till förmån för nödställda
kristna i Österlandet. — K. fullbordade de
tyska stammarnas kristnande och enande under
frankiskt öfvervälde genom mångåriga och
blodiga krig med sachsarna (772—785, 792—804)
och skapade därigenom förutsättningarna för
uppkomsten af en enhetlig tysk nationalitet. I
Widukind (se d. o.) hade sachsarna länge en
ädel och tapper ledare i sin olyckliga
själfständighetskamp. De sachsiska krigen medförde
förvecklingar med den danske konungen Godfred
(se d. o.). Denne hemsökte (810) Frisland med
en stor flotta, men då han s. å. mördades, slöt
K. med hans efterträdare Hemming (811) en fred,
hvarigenom Eider blef Danmarks gräns mot K:s
rike (efter dettas upplösning mot Tyskland). —
Äfven de slaviska stammarna ö. om Elbe och Saale
(venderna) och i Böhmen (tjecherna) kufvades af
K. De blefvo dock ej införlifvade i hans rike,
utan bragtes blott i ett lösligt beroende,
som efter hans död snart åter upphörde, men som
utgjorde en förberedelse till tyskarnas senare
besittningstagande af dessa trakter. Genom
betvingandet (791—796) af de vilde avarerna
(se d. o.) grundlades markgrefskapet Östmark,
ursprunget till ärkehertigdömet Österrike. —
Genom de stora eröfringarna kom K:s egentliga
rike att utsträckas från Atlanten i v. till Elbe,
Saale, Böhmerwald och bortom Enns i ö., från
Nordsjön och Eider i n. till Ebro, Medelhafvet
och sydligaste Italien i s. — Uppkomsten af ett
rike, som i storlek motsvarade det västromerska
och till hvilket själfva Rom hörde — ty
påfven innehade Kyrkostaten under frankisk
öfverhöghet — väckte tanken att i Västerlandet
återupplifva den romerska kejsarvärdigheten,
hvars undergång (476) ännu beklagades som
innebärande en upplösning af kristenhetens
enhet. Påfven Leo III (795—816) bragte tanken
till utförande. Misshandlad af ett motparti i
Rom, hade han 799 flytt till K. under ett af
dennes sachsiska tåg, och med anledning häraf
begaf sig K. själf till Rom. Då han där juldagen
800 bevistade mässan i S:t Peterskyrkan,
satte Leo under folkets lyckönskningsrop den
romerska kejsarkronan på hans hufvud. K. synes
ha blifvit öfverraskad. Möjligen har han trott,
att en förberedande underhandling skulle
kunnat skaffa honom kejsarvärdigheten äfven i
Östromerska riket, där för tillfället ingen
kejsare fanns, utan en kvinna, kejsarinnan
Irene, regerade. I alla händelser fann han
sig i hvad som skett, och hans kejsarvärdighet
blef inskränkt till Västerlandet. Där medförde
den emellertid anspråk för honom och hans
efterkommande på en allmän öfverhöghet, och
sålunda gaf K:s kejsarkröning upphof till
en universalmonarkisk statsuppfattning, som
blef rådande ända till nationalstaternas starka
utveckling mot medeltidens slut. Äfven påfvarna
sökte tillgodogöra sig denna uppfattning,
påstående, att den kejserliga universalmonarkien
borde vara underordnad en påflig, och sökte
bl. a. ett stöd för sina anspråk däri, att
K. mottagit kejsarkronan af påfven. På K:s tid
drogs dock ännu ej häraf en sådan slutsats, utan
påfven var då blott den förste biskopen i hans
rike. (Om medeltidens universalmonarkiska idéer
se J. Bryce, ”The holy roman empire”, 1895.)
 |
| Fig. 1. Karl den store. Efter hufvudet på den samtida ryttarstatyetten i Musée Carnavalet, Paris. |
|
| Fig. 2. Sigillstämpel af bly med Karl den stores bild, präglad vid hans kejsarkröning. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
