Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl, romerska kejsare - Karl 1. K. (I) den store (lat. Carolus magnus, fr. Charlemagne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
årligen öfver hela riket utsända kungsbuden
(missi dominici), som parvis, en andlig och
en världslig, reste omkring inom sina områden
(missatica), höllo landtdagar, kungjorde de af
konungen utfärdade stadgarna, dömde konungsdom
och genom af dem bland invånarna utsedda edsvurna
anställde rannsakning (inquisitio) rörande
förvaltningens och rättskipningens handhafvande
m. m. Dylika missi hade stundom utsändts allt
sedan Karl Martells tid, men först K. gjorde
dem (efter kejsarkröningen) till ett fast led
i riksstyrelsen. De ersatte hertigarna, men i
motsats mot dessa bidrogo de till förvaltningens
centraliserande. — Den af ålder alla fria
åliggande betungande plikten att närvara
vid tingen inskränktes af K. till de lagtima
tingen, som skulle hållas blott tre gånger om
året i hvarje hundare och på hvilka grefven
själf presiderade. Till de urtima tingen, som
vanligen höllos af grefvens biträde (centenarius,
schultheiss), behöfde blott af konungen eller
kungsbuden för lifstiden utsedda nämndemän,
scabini (vanligen sju), infinna sig. Dessa
hade på de förra tingen blott att föreslå
domen, som bekräftades af hela menigheten,
men på de urtima tingen fällde de slutgiltig
dom (jfr Échevin och Schöffen).
Öfver tingen stod den kungliga rättskipningen,
som handhades af K. själf vid hofvet eller
af en där fungerande pfalzgrefve eller af
kungsbuden. — På lagstiftningens område ådagalade
K. en omfattande och outtröttlig verksamhet. De
till det frankiska riket hörande folkstammarnas
rättssedvänjor hade redan på merovingernas tid
börjat samlas och upptecknas. K. fortsatte
härmed och förbättrade dessutom folklagarna
genom tillägg och ändringar, men i synnerhet
ingrep han ordnande både i kyrkans och i det
världsliga samhällets förhållanden genom sina
många administrativa stadgar (se Kapitularier).
Konungadömet i de genom folkvandringen
bildade rikena hade stärkts genom traditioner
från den romerska kejsarmyndigheten, och
K:s beklädande med kejsarvärdigheten verkade
naturligtvis ytterligare i denna riktning, men
äfven som kejsare respekterade K. den germanska
grundsatsen om folkets deltagande i de allmänna
angelägenheternas vård. Den aristokratiska
förskjutning i de sociala förhållandena,
som försiggick efter folkvandringen, inverkade
emellertid på formerna härför. Hundaretingen hade
redan förut väsentligen förlorat sin betydelse
som organ för det politiska lifvet, och det
var mest på riksmöten, bestående af andliga
och världsliga stormän, som K:s samverkan med
undersåtarna egde rum. Dessa riksmöten voro dels
rådsmöten med ett inskränkt antal rådgifvare,
dels årliga herredagar, till hvilka kyrkliga
och världsliga tjänstemän och vasaller allmänt
kallades. Om det öfriga folkets mening eller
samtycke inhämtades, skedde det vanligen på
de årliga mönstringssammankomsterna med de
värnpliktige, majfälten (lat. campi madii), så
kallade, äfven om de höllos senare på året än i
maj (före Pippin den lilles tid höllos de i mars
och kallades då marsfält). Majfälten ställdes
enligt regeln i samband med herredagarna,
hvilkas beslut lades till grund för de till
dem gjorda framställningarna. Att K. ville
bevara det själfegande bondeståndet, den
germanska folkfrihetens demokratiska grund,
framgår, förutom af hans ofvan omtalade
åtgärder för lättande af tingsplikten, af
motsvarande åtgärder med afseende på värnplikten
(härbannsskyldigheten). Mot slutet af
sin regering föreskref han nämligen, att mindre
jordlotter skulle få förenas till rotar, för
hvilka blott en af egarna skulle behöfva gå
i fält, och att denne skulle utrustas af de
öfrige. Icke ens K. förmådde dock sätta en damm
för den utveckling till feodalism, som denna
tid undergräfde det själfegande bondeståndets
existens. Den befrämjades i själfva verket af
företaget att under dåv. ekonomiska förhållanden
skapa ett världsrike. De långvariga krig,
som däraf förorsakades, ruinerade, trots
lättnaderna i härbannsskyldigheten, ofta de
värnpliktige bönderna och förmådde många af dem
att ställa sig i beroende af stormän. I samma
mån antalet värnpliktiga jordegare härigenom
minskades, gjorde sig behofvet af en annan
grund för krigsväsendet gällande, särskildt som
tidens krigskonst kräfde ett tungt beväpnadt
rytteri. Ett sådant kunde ej erhållas genom
den allmänna härbannsskyldigheten, men väl
genom stormännens krigiska vasaller. K. måste
därför fortgå på den af Karl Martell beträdda
vägen att gifva stormännen förläningar (se Karl
Martell). Samma medel måste också tillgripas för
att ekonomiskt upprätthålla den af världsriket
betingade vidlyftiga förvaltningen, ty tillgången
på reda penningar var ringa och ett ordnadt
skatteväsen fanns ej, utan K. var liksom de
äldre germanske furstarna väsentligen hänvisad
till afkastningen af kronogods och tillfälliga
inkomster. Grefvarna måste därför ofta aflönas
med förläningar af kronogods och blefvo
härigenom mäktiga jorddrottar, som, då tidens
outvecklade kommunikationsväsen försvagade äfven
de bästa kontrollanordningar, kunde missbruka
sin makt till att på böndernas bekostnad
öka sina besittningar. Så har K. befrämjat
länsväsendet, om det också ännu ej erhöll en
sådan utveckling, att hans rike kunde kallas
en länsstat (se Länsväsen), och de nu
antydda förhållandena utgöra också en förklaring
till, att det storslagna statsväsen han skapat
så snart efter hans död sönderföll. I alla
fall blef det utgångspunkten för den följande
statsutvecklingen i större delen af Europa.
K:s största berömmelse var hans nitälskan för
den andliga odlingen. Därvid betjänade han
sig framför allt af kyrkan, som han gynnade
och sökte rycka upp ur den af folkvandringen
förorsakade förvildningen. Genom hans försorg
upprättades kloster- och domkyrkoskolor, samlades
bibliotek och utarbetades postillor till hjälp åt
okunniga präster. Men på samma gång underordnades
kyrkan staten och användes i den världsliga
förvaltningens tjänst. K. tillsatte af egen
maktfullkomlighet dess styresmän, kräfde deras
medverkan på rådsmöten och herredagar samt såsom
kungsbud, och genom kapitularierna lagstiftade
han likaväl för kyrkan som för det världsliga
samhället. Liksom han sammankallade herredagen,
så utlyste han äfven rent kyrkliga möten, dels
rikssynoder, t. ex. 794 i Frankfurt am Main,
där bilddyrkan och adoptianismen förkastades,
dels provinssynoder (813), hvilkas beslut sedan
underställdes herredagens pröfning.
Själf är K. ett lysande exempel på germanernas
bildningsmottaglighet. Vid sin tronbestigning
hade han ännu ej ens fått lära sig skrifva,
men sedan, midt under de ständiga krigen och
de otaliga regeringsbestyren, tillegnade han
sig denna konst, lärde sig tala latin flytande
och förstå grekiska samt dref retoriska och
astronomiska studier. I Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
