Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Ulfsson - Karl Ulfsson 1. K. U. till Tofta - Karl Ulfsson 2. K. U. till Ulfåsa - Karl Ulfsson 3. K. U., vanligen kallad Junker Karl - Karlö - Karm - Karm 1. Täckt vagn - Karm 2. Se Fönster - Karma - Karman - Kármán, József - Karmanien - Karmansbo - Karmarsch, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konung Albrekt erhöll han 1364 befälet på
Stockholms slott och var hans marsk 1364–71. 1371
nämnes han äfven bland de rikets råd, till hvilka
slotten skulle öfverlämnas. Som en af drotsen
Bo Jonssons testamentsverkställare innehade han
efter dennes död en tid Viborgs slott. Under
Margaretas tid nämnes han visserligen ej så ofta
som förut, men deltog dock i Nyköpings möte 1396
och i upprättandet af den s. k. unionsakten i
Kalmar 1397. Han erhöll en mängd förläningar
och innehade bl. a. en tid Dåvö i Västmanland,
sedan Rönö gård i Östergötland med 2 härad. 1403
afstod han till drottning Margareta Köpings slott
med Åkerbo härad samt städerna Arboga och Köping,
endast förbehållande sig gården Barkarna. I sina
yngre år var han bosatt på Tyfta på Alsnön i
Uppland, till hvilket ställe han äfven ständigt
skref sig, hvarför han också vanligen kallas
herr Karl till Tyfta eller Tofta. Senare bodde
han på Ekholmen, äfven beläget i Uppland. – Vid
sin död, 1407, var han omkr. 90 år gammal. Af en
samtidig författare erhöll han vitsordet att ha
varit "en utmärkt riddare, af den ädlaste börd,
lysande af rykte och dygd samt framstående
genom mycken lärdom", hvarmed må jämföras
Rimkrönikans ord: "han var den bäste boklärde
man, som man då af svenskar fann, i sju bokliga
konster och alla lagar". Med honom utdog den
äldre Sparre-ätten. Hans son, Knut Karlsson,
riddare och lagman i Södermanland, hade nämligen
aflidit före honom. Hans dotter Margareta var
moder åt konung Karl Knutsson och mormoder åt
Sten Sture den äldre. – 2. K. U. till Ulfåsa,
riddare och rikets råd, en son till riddaren
och lagmannen i Närke Ulf Gudmarsson, förde,
liksom sin fader, i vapnet ett lejon. Som lagman
i Närke synes han omedelbart ha efterträdt
sin fader. Sedermera nämnes han äfven som
häradshöfding i Aska härad i Östergötland,
där han hade sin sätesgård, Ulfåsa, till
hvilket ställe han äfven skref sig. Ehuru han
ej synes ha tagit en så verksam del i sin tids
politiska oroligheter som sin namne herr Karl
till Tofta, omtalas han likväl bland konung
Eriks råd och var en af dem, som 1362 utsändes
att fullborda trolofningen mellan konung Håkan
och Elisabet af Holstein, samt deltog äfven uti
konung Albrekts inkallande. I berättelserna om
hans moder, den heliga Birgitta, framställes
han som icke delande sina anhörigas religiösa
allvar. Stadd på resa till Heliga landet, afled
han i Neapel 1372, begråten, som det berättas,
af drottning Johanna därstädes, hvilken skall
ha blifvit intagen af hans manliga och hurtiga
väsen. Enligt "Chronicon de genere sanctæ
Birgittæ" var han tre gånger gift. Med hans
son, riddaren Karl Karlsson, hvilken äfven var
lagman i Närke, utdog denna ätt, som i fyra led
gifvit Närke lagmän. – 3. K. U., vanligen kallad
Junker Karl (se Folkungaätten, sp. 794),
skildras af Rimkrönikan såsom en af Birger
Jarls farligaste motståndare. Men att dennas
berättelse är öfverdrifven, synes framgå däraf,
att han deltog i utfärdandet af den bekanta
traktaten med Lybeck samt var Birger jarls dotter
följaktig till Norge 1250 och äfven bevistade
mötet vid Gullberghed 1253. Sedermera lämnade
han Sverige och slöt sig till Svärdsriddarna,
i hvilkas led han äfven stupade i slaget vid
Durben i Kurland, 1260, hvarom rimkrönikan
lämnat en poetiskt utsmyckad
berättelse. Han är hjälten i A. Lindebergs
historiska roman "Junker Karl" (1847) och i
L. Dietrichsons dramatiska dikt "Karl Folkunge"
(1874).
1-3. K. H. K.*
Karlö (fi. Hailuoto), sandig ö i Bottniska
viken, utanför inloppet till Uleåborg,
bildar ett konsistoriellt pastorat af 3:e
kl., Brahestads kontrakt, Kuopio stift, af
Salo härad och Uleå domsaga, Uleåborgs län,
Finland. Areal 170 kvkm.; befolkningen, finsk,
2,399 pers. (1908). Utom känningsbåkar finnes på
öns västra sida Marjaniemi fyr. Af denna socken
upprättades 28 aug. 1652 ett friherreskap,
Karlö, som gafs åt öfversten för ridderskapets
och adelns i Estland rusttjänst, Berndt Taube.
G. F. A. G. F.
Karm (isl. karmr, eg. ram,
infattning). 1. Fsv. och äldre nsv., namn i
Norden på alla slags täckta vagnar. – 2. Se
Fönster, sp. 361 (med fig.).
Karma. Se Teosofi.
Karman. Se Hinduism 2.
Kármán [ka’rman], József, ungersk
romanförfattare, f. 1769, d. 1795, ville samla
sitt lands spridda litterära krafter och göra
Budapest till dess andliga medelpunkt. I sin
tidskrift "Uránia" (1794–95) arbetade han för
detta mål och publicerade där bl. a. sin lilla,
af Rousseau och Goethes Werther påverkade roman
Fanni hagyományai (Fannys efterlämnade papper,
1794), "den enda läsbara ungerska romanen från
1700-talet".
K. B. W.
Karmanien, landskap i det forna Persien
längs Persiska viken, v. om Gedrosien,
bekant genom Alexanders indiska fälttåg. Det
motsvaras af den nuv. persiska prov. Kirman,
(J. F. N.)
Karmansbo, bruksegendom i Västmanlands
län, vid Hedströmmen och K. station vid
Köping–Uttersbergs järnväg, bestående
af masugn i Köpings stad, stångjärnsverk
med 8 lancashirehärdar och vällugn
samt 1 mumblingshammare, 3 släthamrar
och valsverk m. m. i Västra Skedvi socken,
Nyhammars smedja, Holms kvarn, såg och
tegelbruk i Heds socken, allt taxeradt
till 499,900 kr. (1909), samt omkr. 6,63733
mtl jordbruksfastigheter i Gunnilbo, Heds,
Bro och Västra Skedvi socknar, utgörande
omkr. 400 har åker och äng samt 7,500 har skog,
taxerade till 754,900 kr. (1909). K. bruk,
som uppfes vara anlagdt 1611, har tillhört
bl. a. öfverste Woltemat, bergmästaren
Örnsköld, grosshandlarna Wretman och J. Schmidt,
statsrådet K. J. af Nordin, grosshandelsfirman
Schön & komp., grosshandl. J. G. Schwan
och (sedan 1880) Karmansbo aktiebolag.
Wbg.
Karmarsch, Karl, tysk teknolog, f. 1803 i Wien,
d. 1879 i Hannover, mottog 1830 kallelse att
upprätta en högre slöjdskola i Hannover och var
sedermera till 1875, då han tog af sked, förste
direktör för detta institut (sedan 1847 benämndt
polyteknisk skola). K:s anseende som teknolog
gjorde honom till själfskrifven innehafvare af
officiella uppdrag vid industriutställningar,
äfven de stora internationella, och han
insattes i kommissioner för uppgörande af ett
gemensamt mått- och viktsystem för Tyskland
(1861 och 1865) samt var från 1869 till sin
död medlem af den för dessa ärenden inrättade
Normal-eichungskommission i Berlin. Som
författare i sitt fack gjorde han sig berömd
i synnerhet genom Grundriss der mechanischen
technologie (2 bd, 1837–41; 2:a, betydligt
omarbetade, uppl. under titel Handbuch der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
