Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karolingiska sagokretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid efterföljdes af en period, 12:e-14:e årh.,
som karakteriseras af idel nybildningar och
omdiktningar. De märkligaste alstren från
denna period äro de metriska romanerna Huon
de Bordeaux (som innehåller Oberonsagan), Gui
de Nanteuil, Fierabras, Guiteclin (af Jehan
Bodel), Girart de Viane (af Bertrand), flera
arbeten af Henrik III:s hofskald Adenez le roi
(13:e årh.) samt Huon de Villeneuves berömda
dikter Regnauld de Montauban, Doolin de Mayence,
Maugis d’Aigremont och Quatre filz Aymon (alla
från 13:e årh.). Under den följande perioden,
eller den cykliska diktningens tid, höll
man sig, under en i ögonen fallande brist på
omväxling, företrädesvis till ämnen, som gingo
ut på feodalväsendets och enskilda hjältars
förhärligande. Som personliga medelpunkter i
dessa diktcykler återfinnas paladinerna Garin
de Monglane och Doon de Mayence, kring hvilka
tidens hela romantiska skaldskap grupperar
sig. För att vid det fria diktandet fylla de
genealogiska luckorna uppfann man en mängd
händelser och personer, alltid dock i den
nyktra konventionella ton, som alltmer gjort
sig gällande. De poetiska alstren från denna
tid blefvo också alltmer entoniga och de
uppträdande personerna allt blodlösare. All
originalitet och uppfinningsförmåga utsinade
efter hand fullständigt – en naturlig sak,
då man ej längre hade några folktraditioner
att bygga på. I stället för dessa senare
tog man alltmer sin tillflykt till under och
fesagor, hvilka, ursprungligen främmande för
den karolingiska sagokretsen, lånades från
Arabiens sagolitteratur, den nordiska och den
klassiska mytologien eller från Arturcykeln. Från
dessa senfranska dikter med deras främmande
påhäng har man länge hämtat kunskapen om den
fornfranska epiken. Det var nämligen dessa
jämförelsevis unga rimmade romaner, som jämte
några gamla krönikor, fingo tjäna till källor
för 15 :e årh:s prosabearbetningar. Dessa
sistnämnda åtnjöto, äfven de, en lång tid den
stora allmänhetens välvilja, men urartade och
blefvo till sist alldeles onjutbara. Ändtligen
gjorde den satiriska riddarromanen i förbund
med boktryckarkonsten slut på hela genren.
De karolingiska dikterna öfverfördes tidigt
från Frankrike till utlandet. Alltifrån 13 :e
årh. var denna litteratur populär i en stor
del af Europa. De enda folk, som ej berörts af
sångerna om Karl och hans paladiner, äro de
slaviska, för hvilka hela denna idékrets var
främmande. Till de romanska folken åter spredos
de genom vandrande jonglörer (se d. o.), och de
germanska folken lärde känna dem på den lärda
vägen. Sedan de från rimmade dikter förvandlats
till prosaromaner, vunno de en mycket vidsträckt
spridning, särskildt i Nederländerna och, genom
detta land, i Tyskland. – Nyromantiken upptog
ånyo till behandling sagokretsens ämnen, dels i
epos, dels i ballader och dramer, t. ex. Dorotea
Schlegel, Fouqué, Simrock, Uhland.
I norra Italien sjöngo franska jonglörer på
blandad fransk-italienska. Däraf uppstod ett
slags egendomlig folkpoesi med starkt romantisk
skuggning. En produkt af denna diktning är den
ofvan nämnda "La reine Sibile". Efter en tid
omkläddes denna folkpoesi i prosaromanens dräkt,
och ur dessa romaner åter uppkom, särskildt i
Toscana, en ridderlig epik, hvilken småningom
frigjorde sig från sina förebilder, blef ironisk
och slutligen utmynnade i Orlando furioso (Den rasande Roland), som
har mycket litet kvar af den gammalkristna
fransknationella inspirationen. Vid sidan
af denna konstpoesi fortforo emellertid
prosaromanerna att hänföra folket, och en
kompilation af de bästa bland dem, under titeln
Reali di Francia (omkr. år 1350), åtnjöt länge en
utomordentlig popularitet och upplefde otaliga
upplagor.
I Norden, särskildt i Norge, blef den
karolingiska sagan, Karlamagnús saga, känd redan
under 13 :e årh. och intager bland den främmande
litteratur, som under nämnda tid införlifvades
med Nordens, otvifvelaktigt främsta rummet med
hänsyn till såväl betydelse som omfång. Den
utgör en samling af flera berättelser (Þættir),
sammanbundna till ett helt och grupperade
omkring sagohjälten Karl den store, sådan han
lefde i den äldre medeltidens folktro. Den i
södern gängse föreställningen om Karl som en
den kristna trons utbredare bland hednafolken
gjorde honom äfven i Norden till medelpunkt
för en religiöst romantisk saga. Därför
böriar ookså en norsk handskrift af sagan med:
"Í nafni guðs byrjast upp saga Karlamagnús och
kappa hans." Redan med kristendomens införande i
Norden hade Carolus Magnus blifvit framställd
som idealet af en kristen riddersman, och
Olof den helige döpte efter honom sin son till
Magnus, ett namn, som sedan blef så allmänt i
Norden. Enligt G. Storm har sannolikt England
varit mellanled mellan de franska dikterna och
Karlamagnússagan, något, som bevisligen egt rum
i afseende på andra sagoöfverflyttningar. Den
norske öfversättaren har säkerligen ej haft
framför sig något original, innehållande just
de berättelser, som utgöra Karlamagnússagan;
i alla händelser är någon sådan samling ej nu
känd. Han måste därför anses såsom ordnare och
bearbetare af det, som i sagans hemland utgjordes
af spridda dikter, krönikor och sägner. I
afseende på Karlamagnússagans form råder samma
förhållande som i afseende på den öfriga norska
öfversättningslitteraturen. Denna blef nämligen
alltifrån början ("Tristansagan", öfv. 1226,
var, så vidt man vet, det första af romantikens
importerade alster) afklädd originalens poetiska
dräkt och omstöpt i prosaform, antagligen
emedan man vid öfversättningsperiodens början
(omkr. 1225) redan hade en inhemsk klassisk
prosalitteratur att ansluta sig till såsom
mönster. – Den norska "Karlamagnús saga"
föreligger i två skilda bearbetningar: en äldre,
från förra hälften af 13:e årh. (i handskrift
dock ej äldre än 14:e årh:s senare hälft),
och en yngre, från slutet af 13:e eller början
af 14:e årh. (handskrift från slutet af 17:e
årh.). Ett fragment, som knappast är yngre än
midten af 13:e årh., förvaras f. n. i Norska
riksarkivet. Sagan utgaf s 1860 af Unger.
Af den svenska Karlamagnus krönika äro större
fragment (särskildt "Jerusalemsfärden" och
"Roncevalslaget") bevarade i handskrifter från
15:e årh. (den äldsta, från omkr. 1430-50, visar
tillbaka på en ännu äldre kodex). De utgåfvos
1847 (efter af J. E. Rietz tagna afskrifter)
af E. S. Bring och 1887-89 af G. E. Klemming.
Den danska Keyser Karl Magnus krönike finnes
numera kvar endast i en handskrift, gjord i
Börglum kloster 1480 (nu i K. biblioteket i
Stockholm), och trycktes efter en från denna
tagen afskrift 1508 eller 1509 (ej 1501) i
Köpenhamn hos Gottfred af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
