Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1157-1158 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karsholm - Karsikko - Karsinor - Karsjö - Karst - Karst. Förkortning av Petter Adolf Karsten - Karsten, tysk släkt af framstående vetenskapsmän - Karsten 1. Wenceslaus Johann Gustav K. - Karsten 2. Dietrich Ludwig Gustav K. - Karsten 3. Karl Johann Bernhard K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedan genom arf till släkten Sehested. 1781
köptes K. af landshöfdingen grefve F. U. v. Rosen,
1792 af grefve Erik Ruuth, som sålde det till
sin måg excellensen grefve Karl Klas Piper. Ur det förfall,
hvari han lät gård och gods råka, bragtes det upp
af hofmarskalken R. H. Stjernsvärd, sedan han
1854 köpt K. Nu eges K. af fröken M. von
Treschow.
Wbg.

Karsholms slott.

Karsikko, fi., ett minnesträd vid bostaden
("vårdträd").

Karsinor. Se Fiskredskap, sp. 450.

Karsjö. Se Håstaholmen.

Karst (it. Carso), bergland i österrikiska
kustlandet (Litorale) och i Krain, skildt från
Juliska alperna genom Isonzos, Idrias och Soras
dalar och i s. ö. sammanhängande med Dinariska
alpsystemet. K. består hufvudsakligen af kalksten
från kritperioden. Bland bergpartierna märkas
i norra delen Ternovaner wald, en mest
skogklädd juraplatå (1,408 m.), s. ö. därom
Birnbaumer wald (1,300 m.) och Krains kalkplatå,
som i Schneeberg når 1,796
m., den högsta toppen i hela K. I södra delen går
Trieste-K. l. det egentliga K. från Trieste-viken
åt s. ö., och till detta sluter sig Cicen Boden
med utgreningar, som fylla halfön Istria, hvars
högsta topp är Monte maggiore (1,394 m.). Äfven
Quarnero-vikens öar höra till K.-området, liksom
västra Kroatiens berg (Kapela och Velebit) ibland
räknas dit; och hela västra delen af Balkanhalfön
ända ned till Grekland karakteriseras af
samma natur som K. Det utmärkande för denna
äro egendomligheterna i ytbildningen och i de
hydrografiska förhållandena.
Då kalkbergen lätt eroderas af vatten, i det
kolsyran i vattnet upplöser kalkstenen, uppstå
många hålor eller långsträckta underjordiska
gångar. Floden störtar ned i en sådan af floden
själf bildad bädd och flyter långa sträckor
under jordytan, därvid ibland bildande sjöar
och vattenfall. Ibland kan den åter bryta
fram i dagern (såsom Poik, som försvinner
vid Adelsberg och träder i dagen som Unz vid
Planina), ibland mynnar den underjordiskt ut i
hafvet. Egendomliga dal- och grottbildningar,
underjordiska vattendrag samt periodiska sjöar
äro alltså utmärkande kännetecken för K. (se
Adelsberg-grottan, Doliner, Poljer och
Zirknitz-sjön). Dit höra äfven
de s. k. karren (se d. o.). I dalarna
kvarligger som enda rest af förvittringen en
merendels järnhaltig och därför röd jord (terra
rossa), som är odlingsbar. Ju mer skogen,
som förr täckte hela K., afverkats, desto
mer ha dessa områden "förkarstats". Liknande
företeelser, hvilka bruka kallas karstbildningar,
finnas i mer eller mindre grad äfven
i andra kalkbergsområden och förekomma
också inom Sverige, ehuru i betydligt mindre
måttstock utbildade, nämligen inom Bjurälfvens
dalgång i nordvästra Jämtland, Vidtsköfleån
i Skåne och ån vid Lummelunda på Gottland.
J. F. N. E. E.

Karst., vid växtnamn förkortning för finske
botanisten P. A. Karsten.

Karsten, tysk släkt af framstående
vetenskapsmän. – 1. Wenceslaus Johann
Gustav K., matematiker, f. 1732, d. 1787
som professor i matematik och fysik i Halle,
författade bl. a. mycket ansedda läroböcker
i matematik. Hans Lehrbegriff der gesammten
mathematik (8 bd, 1767–77, flera uppl.) behandlar
väsentligen den elementära matematikens
tillämpningar på fysiken.

2. Dietrich Ludwig Gustav K., den föregåendes
son, mineralog, f. 1768, d. 1810 som chef för
preussiska bergverksväsendet, inlade stor
förtjänst om det kungliga mineraliekabinettet
i Berlin och skref flera mineralogiska afhandlingar,
bl. a. Tabellarische übersicht
der mineralogischen einfachen fossilien
(1791; ny uppl. under titel Mineralogische
tabellen, 1800), hvars indelning af
flötsbildningarna var gällande ännu vid
1800-talets midt.

3. Karl Johann Bernhard K., den föregåendes
kusin, metallurg, son till Franz
Kristian Lorenz K. (f. 1751, d. 1829,
grundläggare af den första landtbruksskolan i
Tyskland, vid Neuen-Werder i Mecklenburg), f.
1782, d. 1853, var 1819–50 chef för preussiska
bergverksväsendet. 1850–51 tillhörde han
preussiska landtdagens första kammare, där
han ifrigt kämpade mot den inträdande politiska
reaktionen. K. utgaf 1814–15 en tysk öfv. af
Sv. Einmans "Försök till jernets historia"
och författade bl. a. det epokgörande verket
Handbuch der eisenhüttenkunde (1816; 3:e omarb.
uppl., 5 bd med atlas, 1841), vidare Grundriss
der metallurgie und der metallurgischien
hüttenkunde (1817; senare utvidgadt till en stor
handbok, System der metallurgie, 5 bd, 1831–32)
samt Grundriss der deutschen bergrechtslehre
(1828), Philosophie der chemie (1843), där
han som kantian och dynamiker opponerade sig
mot en realistisk föreställning om atomerna och
mot de richterska atomvikterna, och Lehrbuch
der salinenkunde (1846–47). K. uppsatte och
redigerade "Archiv für bergbau und hüttenwesen"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>