- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
1235-1236

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kasuistik - Kasuistik 1. teologi - Kasuistik 2. medicin - Kausistisk - Kasus - Kasus 1. juridik - Kasus 2. sprekvdsende

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

yttre rättslag, såsom en summa enskilda bud och
stadgar, eller en viss yttre lag får sig den
absoluta auktoritet tillerkänd, som tillkommer
endast den inre sedelagen. Därför framträder i
judendomen redan tidigt en af rabbinerna eller de
"skriftlärde" utvecklad, rikt utbildad kasuistik,
som sedan i talmud nått sin höjdpunkt. Mot denna
det sedliga omdömet förvirrande behandling af
de etiska frågorna riktas i Jesu förkunnelse
en genomgående polemik. I stället för de många
buden träder här det ena, ur det religiösa
grundförhållandet omedelbart framspringande
kärleksbudet, efter hvars öfversta norm
(jfr särsk. Matt. 7: 19 f.) enhvar har att i
hvarje enskildt fall själfständigt afgöra,
hvad plikten här af honom kräfver. I Paulus’
åskådning får denna kristendomens principiella
motsättning mot all egentlig kasuistik sin
skarpaste formulering. Trots detta började
emellertid på grund af det inom kyrkan sig snart
åter insmygande nomistiska betraktelsesättet,
som i Kristi förkunnelse såg företrädesvis en "ny
lag", redan mycket tidigt ansatser att framträda
också till en kristen kasuistik. Af betydelse
härför var vid sidan af judiska förebilder också
inflytandet irån den helleniska filosofien,
där särskildt inom den senare stoicismen
ett kasuistiskt behandlingssätt af etiska
frågor utbildat sig. I den forne juristen
Tertullianus fick den kristna kasuistiken
sin förste store representant. Till en vidare
utbildning af kasuistiken, som befrämjades af
hela åskådningens och kyrkoskickets fortskridande
utveckling i rättsligt-nomistisk riktning, gåfvo
särskildt den kyrkliga botpraxis och än mer det
därur under medeltiden utvecklade biktinstitutet
anledning. Gjorde redan handhafvandet af det
gammalkyrkliga botinstitutet med dess olika
kyrkliga straffgrader för olika förseelser
sammanställandet af hithörande beslut
af kyrkliga synoder o. s. v. i särskilda
s. k. penitensböcker nödvändigt, så behof
de, sedan laterankonsiliet 1215 gjort den
s. k. öronbikten med fullständig uppräkning af
alla synder till en allmän plikt, biktfäderna
en ännu mycket mera i detalj gående kasuistisk
vägledning. Så utbildade sig kasuistiken till
en särskild vetenskaplig disciplin, hvars
handhafvare, de s. k. kasuisterna, vid de
medeltida universiteten bildade en särskild
grupp af lärare. De medeltida kasuisternas
skrifter, de s. k. summæ conscientiæ
casuum
("samlingar af samvetsfall"), utgöras
merendels af en efter rent yttre grunder – oftast
alfabetiskt – ordnad sammanställning af enskilda
"samvetsfall" utan ens ett försök till en mera
principiell behandling från större, enhetliga
synpunkter. Bland medeltida författare på detta
område må nämnas Raimundus från Peñaforte
under 13:e, Astesanus från Asti under 14:e
och Sylvester Prierias, Luthers samtida och
motståndare, under 16:e årh. I reformationen
förnyades i samband med återupplifvandet af
Paulus’ åskådning öfver hufvud jämväl dennes
och urkristendomens principiella afvisande af
kasuistiken. De många nya etiska frågor, som
genomförandet af de reformatoriska principerna
inom det individuella liksom det sociala lifvet
förde med sig, framkallade emellertid snart
försök till en systematisk sammanställning af
reformatorernas och andra kyrkliga auktoriteters
utslag i dylika fall. Det principiella
betraktelsesättet var här visserligen till en
början ett annat än kasuistikens. Men den
utveckling i nomistisk riktning,
som under ortodoxismen på nytt egde rum, förde
ock konsekvent med sig ett återupplifvande af
kasuistiken i egentlig mening. Så uppblomstrade
i båda de protestantiska kyrkorna – dock
tidigare och kraftigare i den reformerta med
dess starkare moralistiska tendenser – en ny,
rikhaltig kasuistisk litteratur. Äfven många
af de ur den lutherska pietismen framgångna
etiska arbetena, t. ex. Speners berömda "Pia
desideria" ("Fromma önskemål"), bära ännu,
åtminstone delvis, kasuistisk prägel. Dock låg
här i det starkare betonandet af fromhetens
personliga karaktär ett kasuistiken motverkande
moment. Principiellt öfvervunnen är dock
kasuistiken först i den nyare, närmast från
Schleiermacher utgående protestantiska etiken. Af
särskild betydelse ha här den principiella
utformning och grundläggning varit, som Kant i
sin lära om det sedliga lifvets autonomi gifvit
åt tankar, som i grunden ligga inneslutna redan
i den ursprungliga kristendomen. Den uppgift,
som kasuistiken föresätter sig, är såväl
teoretiskt ogenomförbar som till sin praktiska
tendens oetisk. Etiken kan och får ej försöka
att skrifva lagar för den enskildes sedliga
afgöranden, utan har i stället att vägleda
honom i hans etiska själfbesinning. Hur den
enskilde i ett speciellt fall, som aldrig är
fullt lika med något föregående eller kommande,
har att handla, kan endast han själf afgöra,
och en etik, som söker bespara honom denna
ansträngning och tager från honom detta
personliga ansvar, verkar upplösande på hela
det sedliga lifvet. Ingenstädes framträder
detta tydligare än inom jesuitismen. I dess
etik har det kasuistiska betraktelsesättet
dragit sina yttersta konsekvenser på ett sätt,
som blott i talmud har ett motstycke. Och de
fruktansvärda missbruk, hvartill denna etik
i sin tillämpning i biktstolen fört, ha sin
grund ej i mera tillfälliga orsaker, utan i
själfva den principiella grunduppfattningen af
sedlighetens väsen.

2. Med. Samling af sjukdomsfall,
beskrifna i något medicinskt arbete.
1. E. Bg.

Kasuistisk. Se Kasuist

Kasus (lat. casus, af ca’dere, falla),
fall, händelse m. m. Se Casus. – 1. Jur.,
olyckshändelse, olycka. I allmänhet ålägges det
icke någon ätt ersätta skada, som har sin grund i
olyckshändelse, som timar "af rätt våda, som man
ej kan förese eller vakta, förr än skada händer"
(Byggn.-balken 24: 2). Jfr Dolus och Skadegörelse.
2. Språkv., namn på de olika former af ett nomen
eller pronomen, genom hvilka dettas förhållande
till de öfriga orden i en sats uttryckes. Mindre
egentligt låter man begreppet kasus omfatta
hvarje sätt att uttrycka ett sådant förhållande,
äfven när det sker genom ordställning eller
särskilda småord före eller efter hufvudordet
(analytiska språk). Kasus är urspr. öfversättning
af grek. ptosis, hvarunder Aristoteles i sin
logik förstod hvarje annan i satsen uppträdande
böjnings- eller afledningsform, än den han
fattade som grundform, således äfven komparativ,
tempora af verbet, adverb o. s. v. Stoikerna
inskränkte "ptosis" till nomen och skilde mellan,
nominativ som ptosis orthe = casus rectus
(rät kasus), efter den aktive (angripande) fäktarens
upprätta ställning, och pt. plagiai = casus obliqui
(sneda kasus). Man föreställde sig dessa "fall"
äfven under bilden af en griffel, som dels står

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:30:11 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free