Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1247-1248 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katakomber

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för åminnelsegudstjänster öfver de döde eller, vid
förföljelser, äfven till platser för förrättande af
kyrkans heliga handlingar. Kamrarna, af hvilka ofta
två eller flera ligga midt emot hvarandra, äro merendels
belysta genom en gemensam, från jordytan nedsänkt,
trattformig ljusöppning (luminare, lucernare;
se fig. 2). I de flesta af dessa kamrar och stundom
äfven i gångarna finnas öppningar (arcosolia),
bättre arbetade än de vanliga och ej såsom dessa
horisontalt infällda i klippväggen, utan antingen
vertikalt urholkade eller uppmurade. Öfver dessa
sarkofager är i klippan huggen en nisch, som, också
den, tjänat till graf och varit tillsluten med en
stenplatta. Någon gång äro gamla pozzolana-täkter
(arenaricæ) genom murverk förvandlade till
katakomber. Många katakomber bestå af flera våningar
i olika plan – det finnes sådana, som ha ända till
fem –, hvilka sättas i förbindelse med hvarandra
genom trappor. Gångarnas sammanlagda längd uppgår
till omkr. 880 km., eller nästan lika mycket
som hela italienska halföns. 6 mill. människor
ha där fått sin sista hvilostad.

Fig. 3 Påfvekrypta (med Damasus I:s inskrifter) i katakomberna.

Man har undrat, hur det varit möjligt för de
kristne i Rom, hvilka så ofta förföljdes, att
ostördt anlägga dessa oerhörda underjordiska
kyrkogårdar. Detta förklaras däraf, att den
romerska lagen ansåg begrafningsplats, som
lagligt förvärfvats af enskilda eller
korporationer, såsom i alla afseenden fridlyst.
Enskilda förmögna kristna kunde skänka församlingen
en area, ett jordstycke, eller tillåta, att
den där begrafde sina döda. Till följd af de kristnes
tro, att Guds ande en gång skulle gifva lif åt de
aflidne, brände de ej efter vanlig romersk sed de
bortgångnes lik. Det blef därför nödigt att ha större
grafplatser än dem, som behöfdes för askurnor; däraf
nödvändigheten att upptaga långa gångar och, vid
församlingens tillväxt, spara på utrymmet. Vidare
organiserade församlingarna sig såsom de, hvad Rom
beträffar, af lagen redan från början af kejsartiden
tillåtna begrafningsgillena (collegia funeraticia)
och inköpte jord för att under densamma anlägga katakomber.
Först i 3:e årh., under kejsar Valerianus (254-260),
började statens förföljelser mot kyrkan att sträcka
sig äfven till begrafningsplatser, hvilka då
fingo tjäna till samlingslokaler, ja till gömställen.
Många spår finnas af denna tid, såsom brant afskurna
trappor, gångar fyllda med jord för att skydda
grafvarna från förstöring, m. m. Efter kristendomens
seger uppfördes kyrkor öfver de förnämsta
cemeterierna, och de kristne sökte alltmera skaffa
sig hvilostäder i närheten af de mest vördade
martyrernas grafvar, liksom dessa voro besökta
vallfartsorter. Men i 5:e årh. började man flytta
martyrernas ben till kyrkorna; i ännu högre grad blef
detta fallet, sedan langobarderna härjat Campagnan och
till stor del förstört katakomberna. Dessa blefvo
glömda och öfvergifna. I 15:e årh. kände man endast
S. Sebastiano l. Cæmeterium ad catacumbas,
hvaraf alla de underjordiska kyrkogårdarna fingo sitt
namn. 1578 upptäcktes vid Via Salaria nuova ett
hypogaion, Cæmeterium Jordanorum, med
målningar, inskrifter och sarkofager. Sedan dess har
kunskapen om katakomberna alltmer vidgats och i våra
dagar funnit en målsman af första rangen i G.B.
de Rossi. De mest sevärda katakomberna äro
S. Callistus’ (se fig. 2), Nereus’ och Achilles’, Marius’
och Marcellinus’, Prætextatus’ (se fig. 4),
S. Sebastianus’, Domitillas och den så sent som
1903 åter upptäckta Commodillakatakomben, i tämligen
utplundradt skick, men med märkvärdiga inskrifter.

Fig. 4. Takmålning i Prætextatus-katakomben.

Grafnischerna äro ofta smyckade med målningar,
oftast af symboliskt innehåll, såsom fisken, dufvan,
palmen, olivkvisten m. m., och äro stundom försedda
med inskrifter (de mest bekanta af påfven Damasus,
366-384), i början enkla och konstlösa, sedan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>