Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katalanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
traditioner från den gamla teatern, och Estorch
utgaf en "Geométrica" och en "Historia de la
literatura catalana desde su origen hasta nuestros
días", populariserande namn och fakta, hittills
kända endast af de lärde. Den första tidningen på
katalanska, "Lo pere Arcángel", började utgifvas i
Barcelona 1840. Till Valencia nådde rörelsen 1846,
då Villarroya utgaf "Canço" och Pascuál
Pérez "Sant Visent Ferrer" samt Bonilla,
Baldovi, Llorente och Querrol
publicerade inspirerade dikter på limousinsk dialekt (se
därom Katalanska språket). På Mallorca
började den nya skolan slå rot genom bröderna
Mariano och Tomas Aguiló y Fuster (se
denne) 1842 och vidare genom Roselló, Pons,
Amor och Federico Soler, hvars "Lo
cantador" (en parodi på "Trubaduren"), "La
esquella de la Torratxa", äfven en parodisk
zarzuela, och otaliga andra dramatiska alster väckte
stort bifall, men framkallade opposition från Vidal
y Valenciano, som med "Tal farás tal
troverás" häfdade, att den katalanska teaterns
pånyttfödelse ej finge ske genom groteska och parodiska
verk. Den katalanska rörelsen syntes emellertid
dåv. regeringen misstänkt och föranledde ett af
Gonzalo Bravo 1867 utfärdadt dekret, som förbjöd
uppförandet af teaterstycken på katalanskt språk.
Men förbudet blef af kort varaktighet, och redan
1868 upphäfdes det, hvarefter den katalanska
litteraturen antar andra former. Vid Jochs florals
detta år knöts nämligen bandet mellan de katalanske
och provensalske felibrerna (se Feliberförbundet)
genom Mistrals och andra felibrers närvaro.
Valencianerna representerades af Ferrer
y Bigné, Llorente m. fl. och kastilianerna
af Zorilla, Ventura Ruiz Aguilera och Nuñez de
Arce. Mistral hade 1859 utgifvit "Mirèio". Samma
mission hos katalanerna fyllde Mossen Jacinto
Verdaguer (1845-1902) med sitt stora epos
"La Atlandida" (öfv. till de flesta europeiska språk).
Omkring Verdaguer, som är katalanernas
mäktigaste diktarande, grupperade sig århundradets
flesta katalanska författare. Utom ofvan nämnda
må antecknas Miguel Costa y Llobera,
Teodor Llorente, J. Martíy Folguera,
Joan Planes, Bartomeu Ferrá,
Francesch Matheu, Francisco Camprodón,
Antoni Careta, Juan Maragall,
Narciso Oller, S. Pitarra, Apeles
Mestres, Santiago Rusiñol, Angel
Guimerá, Juan Torrendell och Ignacio
Iglesias, hvilka alla medverkat till den
kraftiga blomstring inom såväl lyrik som drama och
roman, som f. n. ställer den katalanska litteraturen
fullt jämbördig med den kastilianska. Den
katalanska själfkänslan framträder starkt i dessa af
nationell anda präglade verk, deras författare träda
ofta i den aktiva politikens tjänst och häfda sina
åsikter i dagspress och litterära tidskrifter, hvilkas
antal uppgår till ett 15-tal på en befolkning af 3 1/2
mill. människor. Ett stort antal bibliotek finnes,
där i synnerhet katalansk, folkloristisk och historisk
litteratur är rikhaltigt representerad. Ett vetenskapligt
organ af hög rang är den af M. Torrents
redigerade "Revista de bibliografia catalana". Litt.:
Albert Savine, "L’Atlandide" (1884).
Ad. H-n.
Katalanska språket tillhör den romanska
språkfamiljen och talas i Spanien på ett område längs
Medelhafskusten omfattande prov. Gerona, Barcelona,
Tarragona, Lerida, Castellón de la Plana,
Valencia och Alicante, på Balearerna och på
Pityuserna, i Frankrike i nästan hela dep. Pyrénées
orientales, i Italien på en del af Sardinien (staden
Alghero med kringliggande område). Utom Europa
förekommer katalanskan vid sidan af spanskan på Cuba
samt i Argentina. I Europa uppgår den katalansktalande
befolkningen till något mer än 3 1/2 mill.,
hvaraf omkr. 200,000 fransmän. Katalanska talades
fordom äfven i Murcia, där den emellertid i
slutet af medeltiden undanträngdes af spanskan.
Under de aragonske konungarna vann katalanskan
spridning äfven på flera håll i Italien, särskildt i
Neapel, på Sicilien och Sardinien, där den, som
sagdt, ännu lefver kvar. – Språket kallas nu lo
catalá förr äfven lo catalanesch. I de olika
provinserna råda i detta fall på vissa separatistiska
tendenser beroende vanor, så att t. ex. befolkningen i
Valencia eller på Mallorca icke betecknar sina resp.
tungomål med ordet catalá, utan med valenciá och
mallorqui. Benämningen lemosí l. limosí
("limousinsk") har till upphofsman trubaduren Raimón
Vidal från Besalu (början af 1200-talet) och användes
om trubadurernas tungomål i allmänhet, de må ha
varit provensalska eller katalanska. Den upptogs
sedermera som beteckning för det poetiska språket i
motsats mot det talade, lo pla catalá. Den vann
särskild popularitet i de provinser, som icke ville anses
för katalanska och användes alltjämt i Valencia och
på Balearerna som namn på det konventionella
litteraturspråket, den katalanska renässansens vid
Jochs florals använda språkform (se Katalanska
litteraturen). Rörande katalanskans ställning
inom den romanska språkfamiljen äro meningarna
delade, i det vissa forskare (så den framstående
franske hispanologen Morel-Fatio) anse detta språk vara
infördt från Syd-Frankrike, hvadan det snarast skulle
vara att anse som en provensalsk dialekt. Andra åter
– och denna mening torde f. n. vara allmännast –
dela den redan af Diez (i "Grammatik der
romanischen sprachen", I, 3:e uppl., s. 111) uttalade
uppfattningen, att katalanskan är ett själfständigt
romanskt språk, som står provensalskan mycket nära.
Denna åsikt stödes af det faktum, att öfvergången
från katalanska till spanska icke betecknas af en
tvär gräns, utan förmedlas af områden, på hvilka
tungomålen äro tydliga mellanstadier mellan de båda
språken, på samma sätt som fallet är i halföns västra
del, där spanskan så småningom öfvergår i portugisiskan.
Det viktigaste för katalanskan och spanskan
gemensamma draget är bibehållandet af latinets u
(uttaladt som franskt ou), medan detta ljud i provensalskan
och franskan öfvergår till ü. Med provensalskan
öfverensstämmer däremot på det hela taget
behandlingen af de obetonade vokalerna, i det den
obetonade penultiman faller (proparoxytona i kat. äro
spanska låneformer), finalerna falla utom a (gret
< gratum, men arma < anima). Efter vissa
konsonantgrupper kvarstå finalerna som stödjevokal under form
af e (arbre < arborem, poble < populum). Under
spanskt inflytande har detta stödje-e gått till o, hvilken
vokal af samma anledning tillkommit i vissa ord,
bl. a. 1:a pers sing. af verben (canto i st. f. cant).
– I följande framställning upptagas endast det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
