- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
1255-1256

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katalanska litteraturen - Katalanska vdrldskartan - Katalas - Katalauniska fdlten - Katalekter - Katalektisk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

viktigaste och mest karakteristiska rörande
katalanskans uttal och grammatik.

Ljudlära. 1) Betonade vokaler. Latinskt a
kvarstår, men visar i folkspråket en tendens
att gå till e (passar, passe); lat. e’, oe,
i’ bli öppet e (vela, cresta), lat. e’, æ bli
ofta slutet e (herba, men t. ex. cel, mel med
öppet e). Lat. o’ blir öppet o (bona), o’ och u’
bli slutet o (calor, gota). Denna fördelning af
slutna och öppna vokaler är icke regelbundet
genomförd, och skillnaden mellan öppna och
slutna vokaler är icke större, än att de rimma
med hvarandra. Lat. i’ och u’ kvarstå. Ett i i
slutstafvelsen förändrar föregående betonade
e, o till resp. i, u: mig < medium, full <
folium; a åtföljdt af e eller i blir genom ai,
ei till e: fet < factum, suff. -er < arium.
2) Diftonger. Fallande diftonger äro óu (bou <
bovem), iu (riu < rivum), éu (deu < deum),
áu (taula < tabula), ái (palay < palatium), éi
(remey < remedium), úi (cuir < corium). Stigande
diftonger äro (i allmänhet af spanskt
ursprung), , , och , som obetonad
vanligen reducerats till a (llenga < linguam,
antiga < antiquam). 3) Obetonade vokaler. Finalt
a framför s och n blir e (cases, canten) och
uttalas liksom finalt e (astre, pare < patrem)
med ett ljud liggande mellan a och e. o’ går ofta
till u (truvar, trover). 4) Konsonantljuden äro
p, b, t, d, k, g, f, v, s (artikuleras ung. som
spanskans s), s’, tonande och tonlöst sh-ljud,
tonande och tonlöst tsh (= it. ce, ge), m, n,
n, hvarjämte kunna märkas varianter af b,
d, g, hvilka ansättas som explosivor för
att omedelbart öfvergå till frikativor. De
förekomma i intervokal ställning. - v och b ha
samma uttal som i spanskan; ch finalt uttalas k
(amich, foch), g framför e, i betecknar tonande
sh-ljud (general intelligencia), ig finalt efter
vokal betecknar tsh (passeig), efter kons. itsh
(desig), ofta skrifvet itg; igs finalt uttalas
its (raigs), g, gs finalt ej föregångna af i
uttalas k, ks (alberg, catalegs); j betecknar
tonande sh-ljud; ll betecknar muljeradt l,
ny muljeradt n; r finalt är oftast stumt,
så alltid i infinitiverna, s<i></i> är än tonlöst,
än tonande; x uttalas sh initialt, ix efter
vokal ini eller i slutet af ordet uttalas f
(caixa, peix). Karakteristiska ljudöfvergångar:
Intervokalt d, c, framför e, i, och tj
falla (fel < fidelem, vehi < vicinum, raho
< rationem). Finalt, ursprungligen intervokalt
n faller liksom i provensalskan (bo < bonum,
vi < vinum). Finalt d och c (e) gå till u
(seu < sedem, pau < pacem). De genom en
vokals fall uppkomna grupperna cr, dr, vr bli
ur (plaure < placere, creure < credere, viure < vivere).
Initialt l muljeras (llengua).
5) Accenten är i allmänhet lika med latinets. Ord
slutande på vokal eller vokal + n, s betonas
på näst sista stafvelsen, ord, som sluta på
konsonant, betonas på den sista. Afvikelser
utmärkas i skriften med accent.

Formlära. 1) Nomen. Kasusböjningen af subst. och
adjektiv är försvunnen. Pluralis bildas med
tillägg af s, ord slutande på spirant få es
(bras, brasses; mateix, mateixes), ord, som i
singularis förlorat ett finalt n (se ofvan),
återfå detta i pluralis (vehi, vehins;
ome, omens). Artikeln är lo, la, los, las. I
vissa dialekter, särskildt på Mallorca, äro
artikelformerna härledda af ipse (delvis iste)
i st. f. af ille. 2) Verbet. Konjugationen på ir
sönderfaller liksom i franskan och provensalskan
i två klasser, den rena och den inkoativa
(bildad med suff. isc-). De flesta verb på -e’re
ha öfvergått till e’re-klassen (deure < debere,
veure < videre, haure jämte haber < habere).
Part. perf. bildas ofta på perfektstammen
(pogut af poch < potuit, volgut af volch <
voluit, vingut af vinch < venuit). I perf.,
som förr böjdes amé l. amí, -ist, , -ám, -ás,
-áren, uppkommo småningom i 2 pers. sing. och
i plur. former af typen amares, amarem, -areu,
-aren, hvilka äro bildade med utgångspunkt
från 3 pers. plur. efter det gamla pluskvamperf.,
som länge var brukligt som konditionalis. Detta
perfekt, som nu tillhör blott litteraturspråket,
ersattes tidigt i talspråket af omskrifning med
presens af anar ("gå") och infinitiven: vaig
pendre
betyder således "jag har tagit". Presens
konj. ändas på i (ami, -is, -i), som är en rest
af en äldre form på ia (amia).

Katalanskan förekommer i urkunder först
på 1200-talet, men äldre latinska dokument
innehålla katalanska former. Litteraturspråket
var under 1200-och 1300-talen i det närmaste
provensalskt, men under 1400-talet fick
det, trots den fortgående provensalska
strömningen inon litteraturen, en själfständig
katalansk karaktär. Följde så en lång period af
språkligt och litterärt förfall, som afbrutits
af 1800-talets renässans (se Katalanska
litteraturen
). Klart är, att katalanskan nu,
särskildt i de större städerna, är starkt
påverkad af spanskan. Men litteraturspråket
söker, såvidt möjligt, frigöra sig från dylik
inflytelse.

Litt.: A. Morel-Fatio och J. Saroihandy,
"Das Catalanische" (i Gröber, "Grundriss
der romanischen philologie", I, 2:a uppl.,
s. 841-877), P. Fabra, "Ensayo de gramática
de Catalán moderno" (1891) och "Contribució
á la gramática de la llengua catalana"
(1898), R. Foulché-Delbosc, "Abrégé de
grammaire catalane" (1902), B. Schädel,
"Manuál de fonética catalana" (1908), Labernia,
"Diccionari de la llengua catalana" (2 bd,
1839), Saura, "Diccionari manual de las llenguas
catalan-castellana" (1903, bekvämt handlexikon).
E. S-f.

Katalanska världskartan. Se Geografi, sp. 967.

Katalas, kem., ett enzym (se d. o.),
som har förmågan att katalytiskt spjälka
vätesuperoxid, H202, i vatten, H2O, och syre,
O. Det torde vara det mest spridda af alla enzym
såväl inom djur- som växtorgan. Enzymets roll
för ämnesomsättningen är ännu ej klar. Dess
upptäckare, prof. O. Loew i Tokyo, ansåg dess
uppgift vara att förstöra öfverskott af de för
organismen giftiga peroxiderna (en koncentration
af 0,5 proc. dödar redan en växt). Emellertid
är det tvifvelaktigt, huruvida ett enzym med
uteslutande ofvannämnda uppgift existerar.
H. E.

Katalauniska fälten (lat. Campi catalaunici),
slagfält i Frankrike, där 451 romaren Aetius
besegrade hunnerkonungen Attila, uppkalladt efter
den galliska folkstammen Catalauni. Slagfältet
ansågs enligt den vanliga traditionen ha legat i
närheten af Châlons-sur-Marne, där man vid Cheppe
visar lämningar af skansar, kallade Attilas
läger. Nyare forskningar förlägga slagfältet till
det sydligare Campus mauriacus mellan Troyes och
Méry-sur-Seine. Jfr Châlons-sur-Marne.
(J. F. N.)

Katalekter (lat. catalecta, af
grek. katalegein, utvälja) kallas en samling
af 14 smärre dikter, hvilka tillskrifvas den
romerske skalden Vergilius och åtminstone till
en del äfven torde vara författade af honom.
A. M. A.

Katalektisk (af grek. katalegein, upphöra), metr.,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0660.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free