Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1273-1274 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katarina, engelska drottningar - Katarina 2. K. af Aragonien - Katarina 3. K. Howard - Katarina 4. K. Parr - Katarina 5. K. af Braganza

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tronarfvinge i förening med politiska konflikter först
med konung Ferdinand och sedan med K:s systerson
kejsar Karl V aflägsnade alltmer Henrik från hans
gemål. Han gaf 1525 sin oäkta son Henry Fitzroy
hertigtitel med rang framför prinsessan Maria,
och tanken på en skilsmässa från K. uppdyker
redan 1526 för att dock t. v. öfvergifvas.
Den återupptogs snart i samband med konungens
växande böjelse för Anna Boleyn, och han utverkade
hos påfven Klemens VII afsändande till England
af en legat, kardinal Campeggio, hvilken jämte
Henriks främste rådgifvare kardinal Wolsey
skulle undersöka lagligheten af Henriks och K:s
äktenskap. Campeggio anlände i okt. 1528 och
sökte först förmå K. att frivilligt gå i kloster.
Alla öfvertalningsförsök strandade emellertid på
K:s fasta beslut att försvara lagligheten af sitt
äktenskap samt af dottern Marias äkta börd och
tronanspråk, och lika liten framgång hade Henriks
försök att förmå påfven att förklara ett af
företrädaren Julius II utfärdadt dispensbref
förfalskadt. K. inställde sig (maj 1529) inför
de båda kardinalernas domstol, protesterade mot
dess behörighet, vädjade till påfven och
anropade i rörande ordalag sin make om rättvis
behandling. Påfven hänsköt målets afgörande
till Rom och riktade 1530 en förmaningsskrifvelse
till Henrik, hvilken emellertid gaf allt större
offentlighet åt sitt förhållande till Anna
Boleyn och i juli 1531 förvisade K. från hofvet
samt äfven aflägsnade dottern från henne. K:s
vädjan till Rom föranledde Henrik att låta förklara
sig själf för den engelska kyrkans öfverhufvud
(s. å.), och den nye ärkebiskopen Th. Cranmer
(se d. o.) lät förmå sig att förklara Henriks och
K:s äktenskap från början ogiltigt (23 maj 1533),
sedan konungen flera månader förut i hemlighet vigts
med Anna Boleyn. K. beröfvades drottningtiteln,
kallades officiellt änkeprinsessa och hölls i förvar
på flera slott i landsorten, där hon tillbragte sin
tid med andaktsöfningar och med värdighet och
energi mötte all skymfande behandling från konungens
utskickade. Från sin dödsbädd sände K. honom
ett hjärtligt afskedsbudskap med sin förlåtelse.
Rykten om att hon förgiftats vunno genast spridning
bland befolkningen, som i skilsmässostriden
allmänt tagit hennes parti, men senare utredningar
(i "Athemeum", jan.-febr. 1885) ha gjort sannolikt,
att dödsorsaken var sarkom i hjärtat. Litt.:
W. D. Dixon, "History of two queens" (4 bd,
1873-74), Froude, "The divorce of Catherine of
Aragon" (1891), och A. Hope, "The first divorce
of Henry VIII" (1894).




3. K. Howard, Henrik VIII:s femte gemål,
dotter till lord Edmund Howard och brorsdotter
till den maktlystne katolske stormannen Thomas
Howard, hertig af Norfolk (se Howard 3), blef
några veckor efter Henriks skilsmässa från
den protestantiska Anna af Kleve förmäld med
konungen 1540 och erkänd som drottning 8 aug
s. å. samt främjade till en tid genom sitt
personliga inflytande farbroderns politik.
I nov. 1541 riktade ärkebiskop Cranmer mot henne
en angifvelse om lösaktighet före hennes äktenskap,
och vid anställd undersökning framkommo äfven
beskyllningar mot henne för äktenskapsbrott, hvilka
hon dock ihärdigt torde ha förnekat, i öfrigt till
sist bekännande sina begångna felsteg. I kraft af
en parlamentsakt blef hon 13 febr. 1542 af rättad i
Tower.

4. K. Parr, Henrik VIII:s sjätte gemål,
f. troligen 1512, var dotter till sir Thomas Parr
och gift först med en viss Edward Borough, sedan
med John Neville, lord Latimer, hvilken deltog i
1536 års katolska resning i norra England. Några
månader efter hans död blef hon, 12 juli 1543,
förmäld med Henrik VIII och utöfvade på honom
genom klokhet och hofsamhet ett godt inflytande,
bl. a. till förmån för prinsessorna Maria och
Elisabet och till relativt dämpande af de pågående
religionsförföljelserna. Enligt en i detaljerna nog
utbroderad tradition, återgifven af Foxe, skall hon
ha varit nära att falla offer för ett vid samtal med
konungen i religiösa ämnen uppkommet missförstånd,
hvaraf hennes fiender sökte begagna sig, men hon
lyckades behålla sin ställning till konungens
död (jan. 1547). Redan på våren s. å. förlofvade
hon sig med en förut af konungen undanträngd
friare, den ärelystne lordamiralen sir Thomas
Seymour, broder till protektorn Somerset och
morbroder till konung Edvard VI, samt lyckades genom
den senares medverkan mot protektorns vilja utverka
tillstånd till detta äktenskaps ingående. Hon afled
i barnsängsfeber 7 sept. 1548.




5. K. af Braganza, Karl II:s gemål, dotter
till hertig Johan af Braganza (sedermera konung af
Portugal), f. 25 nov. 1638 i Villa Vicosa i
Portugal, d. 1705. Redan 1645 bragtes hennes
giftermål med en engelsk prins på tal, och då
Frankrike afslöt den pyreneiska freden med Spanien
1659, syntes Portugals närmare anslutning till
England statsmännen i Lissabon som en tvingande
politisk nödvändighet, hvarpå giftermålsförhandlingarna
af dem ifrigt återupptogos först med Monk och efter
restaurationen direkt med Karl II. I maj 1661
afslöts giftermålsaftalet, hvarigenom Englands stöd
köptes med en rik hemgift, bestående dels af
kontanta penningar, dels af städerna Tanger och
Bombay, hvarjämte engelsmännen fingo stora
handelsförmåner i de portugisiska kolonierna samt
löften om religionsfrihet i Portugal. K:s och Karls
bröllop firades i Plymouth i maj 1663. Äktenskapet,
som var barnlöst, blef genom konungens otrohet och
hjärtlöshet mycket olyckligt. Dock afvärjde Karl
energiskt alla parlamentets angrepp på den katolska
drottningen under den antipapistiska rörelsen 1678-79,
då Oates angaf henne för förgiftningsförsök mot
konungen och lord Shaftesbury väckte förslag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>