Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katarina, ryska kejsarinnor - Katarina 2. K. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under stormande entusiasm hyllade henne som
regerande kejsarinna. Peter anlände vid middagstiden
s. d. med ett talrikt hoffölje till Peterhof,
öfverraskades fullständigt af att finna K. försvunnen och
förlorade alldeles besinningen vid underrättelserna
från Petersburg om hvad som där timat. Efter mycken
tvekan gjorde han på natten ett försök att
bemäktiga sig Kronstadt, men fann sig förekommen
af K:s utskickade, återvände då modlös till Oranienbaum
och gaf sig följande dag fången åt K., som
anryckte i spetsen för de Petersburgska trupperna.
Han afsade sig nu regeringen och bortfördes i
fängsligt förvar till det lilla lustslottet Ropsja nära
Peterhof, där han under en tvist vid dryckesbordet med
Aleksej Orlov och några andra bevakande officerare
mördades af dessa (trol. 17 juli). K. - som träffat
anstalter för Peters inspärrande i Schlüsselburg -
torde ha öfverraskats af dödsbudet, men mördarna,
jämte andra deltagare i statshvälfningen, erhöllo rika
belöningar. Panins ursprungliga plan att på tronen
upphöja den åttaårige storfurst Paul strandade redan
från början på K:s och gardesofficerarnas resoluta
uppträdande under dessa stormiga dagar.
K:s första regeringsår upptogos af målmedvetna
sträfvanden att befästa hennes nyvunna tron.
Befolkningens tillgifvenhet vann hon bl. a. genom en
tids residerande i Moskva och en resa till
Östersjöprovinserna. Nya intriger och sammansvärjningar
bland hennes oroliga medhjälpare vid statshvälfningen -
framkallade bl. a. af ryktet om att hon ämnade
gifta sig med Orlov - krossades med stränghet,
och hon befriades från en ej alldeles ofarlig
tronpretendent, då den sedan sin afsättning 1741
i fängelse förvarade Ivan VI (se Ivan 6) dödades
i Schlüsselburg af sina väktare 16 juli 1764 vid
ett dumdristigt försök af löjtnant Mirovitj att befria
den olycklige ynglingen och utropa honom till kejsare.
K. hade förnyat Elisabets och Peter III:s
order till väktarna att aflifva den unge fursten i
händelse af öfverhängande fara för hans befrielse,
men gängse rykten om, att hon skulle rent af ha
låtit anordna öfverfallet för att bli af med honom,
ha uppvisats vara orimliga. - Om K:s långa, både
för Ryssland och hela Europa betydelsefulla regering
se närmare Ryssland (Historia). Hennes
inre styrelse var, särskildt under de första tolf
åren af hennes regering, starkt påverkad af
upplysningstidehvarfvets idéer, hvilka kommo till synes
i en mängd nyttiga reformer inom förvaltningens
och rättskipningens område, i en förbättrad skolordning,
hamn- och kanalanläggningar, grundläggning af nya
städer samt i en ifrågasatt, men ej genomförd plan på
införandet af en ny allmän borgerlig lag. Bakslaget
efter denna liberala politik och de förhoppningar
om lifegenskapens upphäfvande, som därunder
väcktes, kom i form af Pugatjevs farliga bondeuppror
(1773-74), hvilket närmast framkallades af
de dryga skattebördor, hvarmed allmogen till följd
af hofvets slöseri och de många krigen betungades.
Rysslands af Peter den store påbörjade åtminstone
skenbara inre omdaning, "det Petersburgska systemet",
befästes emellertid under K:s regering, som
bl. a. medförde en egendomlig förfranskning af den
politiskt inflytelserika aristokratien och en stegrad
nationell själfkänsla, hvilken starkt imponerade i
Väst-Europa, där man ej förmådde skilja på sken
och verklighet i fråga om de ryska reformerna. K:s
utrikespolitik kännetecknades under första tiden af
hennes regering utaf det s. k. "nordiska systemet",
som gick ut på östersjöländernas behärskande genom
en "stor nordisk allians" med Ryssland och Preussen
som bestämmande medlemmar, Sverige, Polen och
Danmark som mer eller mindre beroende vasallstater.
Sedermera framträdde starkare det s. k.
"grekiska projektet", som åsyftade Turkiets
delning och upprättandet af ett nytt, "ortodoxt"
kejsardöme på det turkiska rikets ruiner. Sverige
undgick emellertid först genom 1772 års statshvälfning,
sedan genom utgången af Gustaf III:s ryska krig (
1788-90) det öde, som däremot blef Polens, hvarvid
K. dock af omständigheterna tvangs att vida mer
än hon från början ansett nödigt dela med sig
af bytet åt Preussen och Österrike .(jfr härom
Polen, historia). På K:s orientaliska politik
öfvades starkt inflytande af hennes älskare och gunstling
Grigorij Aleksandrovitj Potemkin, hvilken 1774
aflöste den genom sitt gränslösa högmod i längden
besvärlige Orlov och dennes efterträdare, den
obetydlige Vasiltsjikov, och som förstod att bevara
en god del af sin maktställning, äfven sedan han måst
lämna rum åt yngre officerare som kejsarinnans
"generaladjutanter" och så att säga officiellt erkända
älskare. (Bland dessa märkas ytterligare Lanskoj,
Mamonov och, den siste i den långa raden, Platon
Zubov.) Det första kriget med Turkiet (1768-74)
banade väg för Rysslands herradöme vid Svarta
hafvet och dess protektorat öfver Balkanhalföns
kristna folkslag; det andra (1787-92) förbereddes
bl. a. genom Krimska kanatets införlifvande med
Ryssland (1783) och K:s i kejsar Josef II:s sällskap
företagna Krimska resa (1787). Det gaf Ryssland
Otjakov och sultanens erkännande af Krims annektering,
men kom aldrig att fullföljas efter den
ursprungliga omfattande planen, hvartill bidrogo dels
kriget med Sverige (1788-90), dels Österrikes
aftagande intresse, förhållandena i Polen och utbrottet
af franska revolutionen, hvars bekämpande under
K:s sista år blef ett af hufvudsyftena för hennes
utrikespolitik. Om K:s förhållande till sin kusin
Gustaf III, med hvilken hon höll sammankomster i
Petersburg 1777 och i Fredrikshamn 1783, se art.
Gustaf III. Hon misstrodde och missaktade
ständigt den svenske konungen och karikerade honom
efter fredsbrottet 1788 i sin vid hofvet uppförda
opera Gore Bagatyrj ("En stackars hjälte"; se
därom två i "Hist. bibliotek" 1880 af K. Silfverstolpe
öfversatta ryska uppsatser af A. Brückner och
J. Grot). K. egde stor stilistisk förmåga både
på franska och ryska, hvilken främst kom till synes
i hennes bref och i en mängd af henne själf
koncipierade förordningar. Hon författade äfven smärre
historiska uppsatser, åtskilliga operor och komedier
o. s. v. I London utgafs 1859 af A. Herzen
Mémoires de l’impératrice Cathérine, écrits par
elle-même (tysk och dansk öfv. s. å.), ett numera
till sin äkthet så godt som allmänt erkändt
själfbiografiskt arbete af K., som dock går endast till
början af år 1759 och torde ha slutredigerats under
kejsarinnans sista år. Det är hufvudkällan för hennes
ungdomshistoria och ganska tillförlitligt, fastän
särskildt i omdömen och personkarakteristiker förf:s
medvetna tendens starkt framträder. Med de franske
encyklopedisterna och upplysningsfilosoferna Diderot,
Voltaire, d’Alembert, Grimm m. fl. stod K. i liflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
