Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katatoni - Katatypi - Katavotrer - Kate - Kate 1. Jan Jakob Lodewijk ten K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken sjukdom framför allt synes angripa
viljelifvet. Genom en sjuklig förändring af
viljelifvet äro den sjukes uppförande, hans
rörelser och tal, hans förmåga att taga initiativ
och utföra en handling på mångfaldigt sätt
störda. Ofta ser man en växling mellan tillstånd
af initiativlöshet eller stel orörlighet (stupor)
och en egendomlig oro, kännetecknad af ett
maniereradt sätt, med stereotypa ställningar
och bisarra krampaktigt upprepade rörelser samt
en impulsiv våldsamhet. Under det förra, det
s. k. stuporösa, tillståndet gör den sjuke
ofta ett stelt motstånd, är omedgörlig och
envis, vägrar äta, uträtta sina naturbehof,
kan ej fås att svara o. s. v. Man kallar denna
i hvarje afseende konsekventa motsträfvighet
negativism. Denna negativism är en egendomlig
form af suggestibilitet, hvarvid hvarje af
den sjukes omgifning åt den sjuke direkt
eller indirekt meddelad afsikt, önskan eller
uppmaning hos den sjuke framkallar en alldeles
motsatt reaktion. I andra fall förhåller sig
den sjuke som en viljelös automat, efterkommer
stelt hvarje befallning, upprepar som ett eko
ett uttaladt ord, en min eller en gest, och
om man upplyfter hans lemmar, en arm eller ett
ben, kunna de bli stående i den passivt gifna
ställningen (katalepsi). Äfven i detta stela,
negativistiska eller viljelösa tillstånd kan den
sjuke öfvergående behärskas af impulser. Man ser
honom då plötsligt springa upp, utföra en bisarr,
alldeles omotiverad handling eller begå en lika
omotiverad våldsamhet. Den sjuke är ofta mycket
opålitlig och farlig såväl för sig själf som för
andra. Icke sällan händer det, att dessa sjuka
stympa sig själfva, och dylika handlingar kunna
i viss mån underlättas af den ofta i katatonien
förekommande nedsättningen af smärtsinnet. Denna
förändring af känseln liksom ock de i katatonien
ej sällan iakttagna krampanfallen kan gifva
anledning till en förväxling med hysteri. Äfven
i andra afseenden äro dessa sjukdomar lika
hvarandra, men katatonien har till skillnad från
hysterien en mera organisk karaktär, och de i
katatonien förekommande tvångsartade symtomen
äro snarast att uppfatta som retningsfenomen
i hjärnbarken, oberoende af hvarje
motivering. Vidare är själslifvet i katatonien,
särskildt med afseende på gemytslifvet, på ett
tydligt sätt aftrubbadt. En viss utvärtes reda,
godt minne och relativt god uppfattning frappera
ofta hos de sjuke. Däremot röja de redan på ett
tidigt stadium en påtaglig grundhet och brist i
omdömet och en i åtskilliga afseenden förryckt
fantasi. Ofta förekomma bisarra tankevillor af
hypokondrisk eller förryckt art, som ej sällan
synas stå i sammanhang med viljerubbningarna. Den
sjuke, som känner sig ofri och tvungen mot sin
vilja, anser sig vara behärskad af främmande
inflytanden, talar om trolleri, förgörning,
onda andar, hypnotism o. s. v., och ej sällan
förekomma hallucinationer i form af röster,
hvilkas befallningar utöfva inflytande på den
sjukes uppförande. Katatonien har ibland, framför
allt i mera akuta fall, ett gynnsamt förlopp,
men visar ofta benägenhet för recidiv, och det
händer tyvärr ej sällan, att sjukdomen efter
andra eller tredje anfallet öfvergår i ohjälplig
slöhet. Den vanliga åldern för sjukdomens,
uppträdande infaller mellan 25 och 30 år.
Kraepelin har sammanfört katatonien med ett
par andra därmed besläktade sjukdomar under den
gemensamma formen dementia præcox. Orsaken till
dessa sjukdomar är dunkel. Sannolikt föreligger
här en egendomlig form af förgiftning genom vissa
i kroppen under en störd ämnesomsättning bildade
toxiner (autointoxikation). Att rubbningar i
könsorganens utveckling och funktioner, särskildt
med afseende på den s. k. inre sekretionen vid
denna toxinbildning, äro medverkande moment är
(enligt vissa auktoriteters antaganden) icke
osannolikt. Många omständigheter tala för ett
sådant sammanhang. Litt.: utom Kahlbaums ofvan
nämnda arbete se Kraepelin, "Psychiatrie" (7:e
uppl. 1904), och Hans Evensen, "Dementia præcox"
(1904).
G-s.
Katatypi, fotogr., ett af Ostwald och Gros
1902 uppfunnet förfarande för mångfaldigande
af fotografiska bilder medelst katalys. En
negativ silfver- eller platinabild behandlas
med en lösning af vätesuperoxid i eter. Därvid
sönderdelas vätesuperoxiden på bildställena, på
grund af silfrets (resp. platinans) katalyserande
egenskap, i syre och vatten, på de öfriga ställena
förblir däremot vätesuperoxiden oförändrad, och
en osynlig positiv bild af vätesuperoxid erhålles.
Denna bild öfverföres på ett papper genom att
bringas i kontakt med detta. Behandlas sedan den
öfverförda, fortfarande osynliga bilden med en
lösning af ett ämne, som bildar färgade
eller mörka oxider (t. ex. mangansulfat),
uppstår på grund af vätesuperoxidens kraftigt
oxiderande verkan en positiv bild. Förfarandet
har icke fått någon praktisk användning.
J- Htzg.
Katavotrer, nygrek, (slav. ponorer),
underjordiska kanaler, trattar eller hålor,
i hvilka en flods eller sjös vatten får
underjordiskt aflopp, förekomma företrädesvis
i kalkberg, såsom i Krain och Grekland. De ha
länge varit kända i Beotien i sjön Kopais, som
grundligt undersöktes af A. Philippson; genom en
katavoter afflyter Prespasjön till Ochridasjön i
Albanien. - Fransmannen E. A. Martel har gjort
katavotrerna på Peloponnesos till föremål för
en närmare undersökning. De ligga där i slutna
dalar, som öfverallt omgifvas af berg och där
regnvattnet har uteslutande underjordiskt
aflopp. Dessa dalar äro, för så vidt de äro
kända, till antalet 12, af hvilka 7 till
hvarandra stötande ligga i det gamla Arkadien,
hvars alla sjöar och vattendrag absorberas af
katavotrer. Då katavotrerna ofta tilltäppas
af trädstammar, stenar, lera o. d., finna
höst- och vårregnen icke alltid tillräckligt
aflopp, hvarigenom feberalstrande träsk uppstå.
För att förekomma detta är det nödvändigt att
försäkra sig om, att katavotrerna funktionera
och att lära känna deras inre för att undanröja
orsakerna till deras tillstoppning, och därmed
ha flera franska och grekiska vetenskapsmän
de senare åren varit sysselsatta. Efter ett
underjordiskt lopp af ofta 10-30 km. återser
sjöarnas och träskens vatten dagen i form af
vackra källor vid stranden af Naupliaviken
eller i Eurotas’, Alfeios’ och Ladons dalar.
(J. F. N.)
Kate. 1. Jan Jakob Lodewijk ten K., holländsk
skald, f. 1819, d. 1889, reformert präst, var
en mycket populär skald, hvars formskicklighet
slutligen förledde honom till tämligen tomma
versskrifverier. Gedichten (1836), Ahasverus
öp den grimset (1840), Zangen des tijds (1841),
den berömda religiösa De schepping (1866),
De jaargetijden (1871) och Palmbladen en
dichtbloemen (1884) må nämnas. K. var äfven en
alsterrik och lycklig öfversättare från flera
språk; bl. a. tolkade han Tegnérs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
