Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1301-1302 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katning - Katod - Katodfallet - Katodi - Katodstrålar - Katogen - Katolicism

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rot. Den utsipprande kådan hopsamlas i
behållare antingen i form af fördjupningar
i själfva trädet eller i små upphängda
flaskor. Dessa behållare tömmas då och då på sitt
kådinnehåll, som bearbetas i terpentinfabriker.
                W. E–n.

Katod (af grek. katodos, väg nedåt, nedväg),
fys., den negativa polen i en stapel. Se
Elektrod.

Katodfallet. Se Ionisering, sp. 828.

Katodi (Katkari), indisk stam. Se Kolh.

Katodstrålar (se Katod), fys. (jfr Ionisering,
sp. 828–830)kallas efter Hittorf eg. den kaskad af
elektroner, som slungas ut från gasskiktet strax
framför katoden i ett glimurladdningsrör. Numera
har ordet "katodstrålar" fått den vidgade
betydelsen af genom gas rusande elektronström
öfver hufvud. Så kallas den elektronström, som
röntgenstrålar, becquerelstrålar samt äfven i
någon mån katod- och kanalstrålar utdrifva ur
ämnen, i hvilka de absorberas, för sekundära
katodstrålar. Från starkt glödande fasta kroppar,
särskildt oxider af alkali- och jordartsmetaller,
utsändas elektroner. Härpå beror möjligheten
att göra katodstrålarna särskildt kraftiga
genom att använda en med lämpliga oxider
bestruken glödande s. k. wehneltkatod.
Katodstrålarna ha förmågan att ionisera den
gas de genomila. Härvid förlora de småningom
sin hastighet. Om man vill, att de skola ha
lång bana, måste således gasen, som de löpa
uti, vara mycket förtunnad. En decimeters fri
våglängd erhålles vid ett tryck af omkring en
hundradels mm. kvicksilfver. Sättes en fast kropp
i vägen för katodstrålarna, bromsas de hastigt
i denna, hvarvid de utsända, jämte sekundära
katodstrålar, tvära elektromagnetiska vågor,
röntgenstrålar. Samtidigt bringas ofta den
fasta kroppen (glas och allehanda kristaller,
men ej metaller) att lysa, fluorescera med en
för densamma egen färg (ofta grönt). Endast
ytterligt tunna hinnor af fasta kroppar kunna
genomträngas af vanliga katodstrålar. Genom ett
hål i en skärm satt i vägen för katodstrålar i
ett glimurladdningsrör kan man från dessa uttaga
ett fint knippe, hvilket, om det träffar en
tvärställd fluorescensskärm, framkallar på denna
en liten lysande fläck. Fläckens läge
är sådant, att en rät linje från densamma genom
hålet träffar katodytan vinkelrätt, en följd
af katodstrålarnas i regel rätliniga bana
vinkelrätt mot katodytan. Annorlunda formad
bana få katodstrålarna, om de genomlöpa ett
elektrostatiskt fält med kraftverkan vinkelrät
mot deras normala bana. Af den elektriska
kraften drifvas de åt sidan, mindre dock ju
hastigare de löpa. Afböjningen kan observeras
på fluorescensfläcken. Äfven ett magnetfält
kröker katodstrålarnas bana kring de
magnetiska kraftlinjerna, så som
det skulle böja en böjlig, elastisk
strömledare. En sådan fluorescensfläck
som den nämnda följer ögonblickligt växlingar i de afböjande
fälten och utgör vårt bästa observationsmedel
på förloppet hos mycket hastiga periodiska
sådana växlingar. (Fig. visar en för dylika
försök mycket begagnad anordning, ett s. k. Brauns rör.)
Ur observationer på elektrostatisk och magnetisk
afböjning kunna beräknas två storheter,
katodstrålarnas hastighet och förhållandet
mellan deras laddning och massa. Hastigheten
befinnes vara oerhörd: flera tusen mil per
sekund. Elektriska laddningen antages af
många skäl vara ung. 4,6.10-¹⁰ elektrostatiska
enheter, och massan (d. v. s. en elektrons massa)
måste då vara nära 2,000 gånger mindre än massan
hos en väteatom. På grund af sin stora hastighet
besitta katodstrålarna stor lefvande kraft och
kunna framkalla stor värmeverkan, där de bromsas.
                R–r H.

Brauns rör.

Katogen (af grek. kato, nedifrån, och
gignesthai, uppstå), som uppstår nedifrån.
Motsats: anogen.

Katolicism (af grek. katholikos, allmän),
eg. ett uttryck för den kristna kyrkans
allmänlighet, d. v. s. hennes egenskap att stå
öppen för alla och hennes uppgift att utbreda sig
öfver hela jorden; sedermera beteckning för den
kristendomsform, som framträder i de grekiska och
romerska kyrkorna, i motsats till protestantismen
(jfr Katolsk). Beträffande den historiska
utvecklingen och den närvarande gestalten
af katolicismen i dessa båda hufvudtyper se
Grekisk-katolska kyrkan och Romersk-katolska
kyrkan. Gäller det att fastställa den
principiella åtskillnad, på hvilken motsättningen
mellan katolicism – i sin konsekventast
utbildade gestalt framträdande i den romerska
katolicismen – och protestantism beror, kan
man utgå från de intellektualistisk-lagiska
och sakramental-magiska drag, som häfta vid
den katolska frälsningsuppfattningen. Den
frälsningssökande människan ställes af
katolicismen inför en uppenbarad lära
om Gud och världen, hvilken lära af den
skolastiska teologien utbildats till
ett detaljeradt lärosystem, samt inför
en uppenbarad lag, som auktoritativt
fastställer, hvad människorna skola göra,
och som med sitt sökande efter förtjänstfulla
gärningar med inre nödvändighet drifver fram
en asketisk sedlighetsuppfattning. Det af
kyrkan sanktionerade lärosystemet framträder
äfven som en absolut auktoritet, fordrande
obetingad underkastelse, om icke såsom personlig
öfvertygelse, så åtminstone i den meningen,
att man måste hålla för sant, hvad kyrkan
lär, viss om, att den eger den fullkomliga
sanningen (fides implicita). Jämsides löper
den sakramental-magiska linjen. Förhållandet
mellan Gud och människan fattas icke som ett
rent andligt, personligt förhållande, utan
som en halft naturartad process; Guds nåd
blir liksom ett slags öfverjordisk medicin,
sinnligt-öfversinnliga krafter, hvilka genom
sakramenten ingjutas i människorna. Båda dessa
linjer finna en föreningspunkt i katolicismens
centraltanke, dess kyrkobegrepp. Det yttre
kyrkosamfundet är genom sitt hufvud, påfven,
innehafvare af den fullkomliga gudomliga
sanningen och rätten och afgör genom honom
hvad som står och hvad som icke står i
öfverensstämmelse med dessa. Den religiösa
vissheten hvilar alltså för katoliken på
den yttre kyrkliga auktoriteten. Kyrkan är
ock den makt, som allena innehar de frälsande
sakramentala gudomskrafterna; förvaltningen af
dessa kräfver den rättsligt ordnade, hierarkiska
kyrkoinstitutionen, som genom sina invigda
organ förmedlar de öfvernaturliga krafterna åt
mänskligheten. När protestantismen finner uttryck
för det för sin motsättning till katolicismen
karakteristiska i vissheten om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>