Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaukasien - Kaukasiska rasen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
assyriskt inflytande i K. I Ara-dalen ha
påträffats kilskriftstexter. Äfven de grekiska
kolonierna vid Svarta hafvet sträckte sitt
inflytande hit. Sena (5:e–9:e årh. e. Kr.) äro
grafvarna vid Kamunta i kretsen Vladikavkas,
som jämte skeletten innehålla bysantinska
guldmynt. Guldsaker voro öfver hufvud vanliga
i dessa grafvar. Från 800- och 900-talen
förekommer i K. en mängd föremål, särskildt
beslag, med växtornament, som härstamma från
Persien. Liknande beslag o. d. kommo genom
vikingatidens handel ända till Sverige.
Historia. K. var kändt af grekerna i en mycket
tidig period. Äfven om man icke fäster afseende
vid sagan om argonauternas tåg, är det
säkert, att grekiska sjöfarande mycket tidigt
framträngde till de aflägsnaste delarna af
Pontos Euxeinos (Svarta hafvet) och drefvo
handel med befolkningen i Kolchis, vid floden
Fasis’ (Rions) mynning, där de något senare
grundlade kolonien Dioskurias (hvars namn
är bevaradt i Kap Iskurija). Södra delen af
K. hörde till Persien. Under Alexander den stores
efterträdare behöllo bergfolken sitt oberoende,
och kännedomen om Kaukasusländerna tyckes ej ha
gjort några framsteg, förrän Mithridates (1:a
årh. f. Kr.) underkufvade Kaukasusfolken ända
till själfva foten af berget och äfven lyckades
med en armé bana sig väg längs Svarta hafvets
kust från Kolchis till Cimmeriska Bosporen
(Kertj-sundet). Hans krig i dessa trakter
beskrifvas af flera grekiska historieskrifvare,
bl. a. Strabon, som visar sig ega ganska
noggrann kännedom om K. Några romerska härförare
passerade ej K., men romarnas många förbindelser
med armenierna samt med de kring Azovska sjön
härskande (bosporanske) konungarna gjorde dem
bekanta med södra sidan af K. och med stäpplandet
n. därom. Bergfolken voro under medeltiden i
allmänhet oberoende, ehuru de stundom besegrades
af perser, mongoler och turkar. I nyare tid ha de
väckt allmänt intresse genom sin långvariga kamp
med Ryssland. Ryssarnas eröfringar i K. började
redan under Peter den store, som 1723 tog en
del af landet längs Kaspiska hafvet, hvilken
dock 1732 återlämnades. Genom freden i Kutschuk
Kainardji (1774) afträdde Turkiet Kabarda, vid
öfre Kuban och Terek, hvarigenom Ryssland kom
i besittning af nyckeln till K. från n. Sedan
ryssarna 1802–10 med sig förenat Georgien, blef
det deras hufvudsyfte att komma i besittning af
det mellan ryska området och Georgien liggande
berglandet. Först efter freden i Adrianopel
(1829), hvarigenom Turkiet till Ryssland afstod
från sin nominella öfverhöghet öfver
de kaukasiska stammarna, började emellertid
ett systematiskt eröfringskrig från ryssarnas
sida. Ända till 1859 fortgick kriget nästan utan
afbrott under många växlingar. Det fördes för en
lång tid hufvudsakligen mot tjerkesserna. Men
när dessa utmattats under den ojämna kampen,
uppstod en ny fiende bland lesgerna vid Kaspiska
hafvet, näml. Schamyl, muridismens profet, som
genom entusiasm och tapperhet vann stammarnas
förtroende och förmådde dem att följa en bestämd
plan. Hans inflytande växte dagligen, icke endast
genom de segrar han vann, utan äfven genom
det lyckliga sätt, hvarpå han ofta befriade
sig och sina följeslagare ur öfverhängande
faror. Ryssarna nödgades använda betydande
truppmassor, och dock fördes kriget länge utan
framgång och med stora offer. Först efter 1842
lyckades det furst Voronzovs energiska och systematiska
krigföring, genom anläggning af fästen
och vägar samt nedhuggning af skogarna,
att vinna någon framgång. Under Krimkriget
(1853–56) försummade västmakterna att träda i
förbindelse med Kaukasusfolken, och efter dess
slut upptogo ryssarna kampen med fördubblad
kraft. 13 april 1859 intogs Veden, Schamyls
förnämsta fäste, och 6 sept. s. å. den till
utseendet ointagliga bergfästningen Gunib,
hvarvid Schamyl själf blef tagen till fånga af
furst Barjatinskij. Därmed var motståndet förbi
och K:s eröfring fullbordad. Men då bergsborna
ej ville lämna sina hem och slå sig ned, där
ryssarna anvisade dem bostäder, försiggick
under de följande åren (i synnerhet 1863–64)
en betydlig utvandring af tjerkesserna till
Turkiet (Bulgarien och Mindre Asien). Sedan har
Ryssland sökt draga kristna nybyggare till K. och
trygga sin makt genom järnvägsanläggningar
(linjen Poti–Tiflis fullbordades 1871). I
april 1877 gjorde tjetjenerna, eggade af
turkiska utskickade, åter uppror, och exemplet
följdes af några andra stammar; men rörelsen
kufvades på hösten s. å. Genom Berlinfreden
1878 afträdde Turkiet områdena Ardahan, Kars
och Batum, som införlifvades i K. 1903 indrogs
den armenisk-gregorianska kyrkans egendom till
ryska statskassan, som öfvertog det armeniska
prästerskapets aflöning. Detta framkallade
särskildt i Transkaukasien en förbittring, som
gaf sig luft i blodiga uppträden. Förbittringen
ökades, då 1905 tatarerna reste sig mot
armenierna och äfven andra folkelement blandade
sig i striden.
Litt.: Virchow, "Kaukasische præhistorie"
(1881) och "Das gräberfeld von Koban im lande
der osseten" (1883), Chantre, "Recherches
anthropologiques dans le Caucase" (4 bd,
1885–87), R. v. Erckert, "Der Kaukasus und
seine völker" (1887), J. de Morgan, "Mission
scientifique au Caucase" (1889) och "Les
stations préhistoriques d’Alagheuz (Arménie
russe)" i "Revue de l’École d’anthropologie
de Paris" (1909), Lange, "Kavkasus" (1891),
Abich, "Aus kaukasischen ländern" (2 bd,
1896), Hahn, "Kaukasische reisen und studien"
(s. å.) och "Bilder aus dem Kaukasus" (1900),
Radde, "Die sammlungen des Kaukasischen
museums" (bd V, "Archæologie", bearb. af
grefvinnan P. S. Uvarov, 1902), R. Wilke,
"Archäologische parallelen aus dem Kaukasus und
den unteren Donauländern" (i "Zeitschrift für
ethnologie", 1904), Déchy, "Kaukasus-reisen"
(3 bd, 1905–07), Baddeley, "The russian
conquest of the Caucasus" (2 bd, 1909),
samt en mängd arbeten af G. Radde (se d. o.).
J. F. N. T. J. A.
Kaukasiska rasen, den första af de människoraser,
hvilka J. F. Blumenbach ("Uber die naturlichen
verschiedenheiten im menschengeschlecht", 1798)
uppställde, kallas numera indoeuropeiska,
indogermanska eller medelhafsrasen. Blumenbach
gaf rasen namnet kaukasisk på grund af dess
förmodade ursprung från Kaukasus samt uppgaf
den omfatta alla européer (utom lappar och
finnar), väst-asiaterna till floderna Ob och
Ganges samt till Kaspiska hafvet, äfvensom
nordafrikanerna. Rasen beskrefs i fysiskt
hänseende sålunda: hvit hudfärg (därför äfven
kallad hvita rasen), med röda kinder, svartaktigt
eller nötbrunt hår; ovalt, regelbundet ansikte
med icke alltför starkt utmärkta enskilda delar;
flat panna; smal, lätt böjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
