- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
1337-1338

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kavalleri - Kavalleribatteri - Kavallerichock - Kavalleridivision - Kavallerifältöfning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stridande styrka af 100–150 man. 4–6 skvadroner
utgöra ett regemente (i Sverige äfven kalladt
bataljon), 2–3 regementen en brigad och 2–3
brigader en division (fördelning). – Kavalleri
förekom, vanligen till ganska stort antal,
hos forntidens alla österländska folk, och
i synnerhet gjorde parternas och skyternas
kavalleri sig bemärkt. I Grekland finner man
detta vapenslag först efter perserkrigen och
då i synnerhet i de nordligaste staterna. I
den macedonska hären fick kavalleriet stor
betydelse. Det delades i tungt, i till hälften
tungt och i lätt, af hvilka det förstnämnda
slaget (hetairoi) uppsattes af ridderskapet och
var klädt i pansarskjorta och hjälm samt väpnadt
med en liten rund sköld, svärd och spjut. Det
till hälften tunga kavalleriet (dimachai) hade
lättare utrustning, och det lätta förde endast
spjut eller båge. Kavalleriet indelades i iler
om 64 ryttare (uppställda med 8 mans front och
8 mans djup), hvilka i den macedonska falangen
förenades till större enheter, så att en enkel
falang fick en efipparchia om 1,024 ryttare
och en tetrafalangarki en epitagma om 4,096
ryttare (jfr Falang 1), hvilken vanligen
delades på båda flyglarna. Romarnas kavalleri
(equites) var i äldre tider af mycket underordnad
betydelse. Det uppgick vanligen till 320 man
på en legion, vid bundsförvanternas dubbelt,
indelades i afdelningar (turmæ) om 32 man (8
mans front och 4 mans djup) och hade sin plats på
slagordningens flyglar. Förutom detta, det tunga
kavalleriet, fanns äfven lätt kavalleri, som
skötte bevaknings- och kunskapartjänsten. Under
folkvandringarna kämpade folken, med undantag
af hunnerna och några andra, hufvudsakligen
till fots, och först under riddarväsendets
blomstringstid undanträngde kavalleriet det
andra vapnet från slagfälten. De harneskklädde
riddarna anföllo på ett led, och efter dem kommo
deras följesmän, hvilka icke sällan uppgingo
till sex eller åtta för hvarje riddare,
för att fullborda nederlaget eller hjälpa
sina herrar. Eldvapnens införande och andra
omständigheter nedsatte mot slutet af medeltiden
kavalleriets betydelse, och i stället för de
oordnade riddarhoparna trädde de i Frankrike
på 1440-talet upprättade ordonnanskompanierna,
hvilka hvart och ett räknade 100 lansar eller
harneskklädda ryttare med deras följen. Denna
organisation infördes småningom i alla
länder. Adelsmännen, som dittills rekryterat
kavalleriet, försvunne under 1500-talet alltmera
ur ledet och ersattes af värfvadt folk. På
samma gång lättades äfven rustningen, bortlades
piken och infördes skjutvapen (pistoler) vid
det tunga kavalleriet, som antog benämningen
kyrassjärer. Förutom detta fanns dock
äfven lätt kavalleri, väpnadt med armborst,
som utbyttes mot eldvapen, och dragoner, hvilka
skulle vara ett mellanting mellan kavalleri
och infanteri. Kavalleriet uppställdes i stora
och djupa massor, och dess stridssätt urartade
till en oafgörande eldstrid. Gustaf II Adolf
återgaf kavalleriet dess rätta betydelse,
då han återinförde anfallet i fyrsprång. Han
minskade äfven uppställningens djup till tre led
och lät ryttarna af rustningen endast behålla
hjälmen och bröstharnesket. Kompanierna eller
"fanorna", såsom de äfven kallades, förenades
till "escadroner" (skvadroner) af växlande
styrka och dessa sedermera till regementen,
hvilkas styrka under 18:e årh. växlade
mellan 5 och 10 skvadroner på 150–180
ryttare. Kompani-indelningen upphörde
småningom. Utrustningen lättades, så att
endast kyrassjärerna behöllo bröstharnesket
och i några länder icke ens detta. Under 17:e
årh. anföll franska kavalleriet fortfarande i
traf. Karl XII använde alltid anfall i fyrsprång,
hvilket sedermera kom till heders vid preussiska
kavalleriet, som under Fredrik II :s tid vann
ovansklig ära. På tre linjer (träffen) gick
detta kavalleri till anfall och red omkull
de fleste af sina motståndare. Napoleon
I fullkomnade ännu mera kavalleriet och
kastade icke sällan, där framgången var
oviss, massor af tiotusental ryttare mot
afgörande punkter i fiendens ställning,
t. ex. vid Borodino, Wachau (nära Leipzig)
och Waterloo. Genom att under sina rörelser
sända förut stora själfständiga kavalleriafdelningar
lyckades han utspana fienden och
dölja sina egna afsikter. Under nordamerikanska
inbördeskriget utförde kavalleriet storartade
ströftåg på egen hand, och under fransk-tyska
kriget 1870–71 visade tyska kavalleriet,
hvad detta vapen förmår uträtta i krig, med
anledning hvaraf kavalleriets användande
framför arméernas front öfverallt blifvit
föremål för studier och öfning. – Kavalleriets
stridssätt
betingas af det sätt, på hvilket det
användes. En del kavalleri tilldelas nämligen
infanterienheterna, vanligen ett regemente eller
3–4 skvadroner till hvarje infanteridivision
eller ett eller två regementen (en brigad)
till hvarje armékår, och har till uppgift att
besörja rekognosceringstjänsten för dessa och
att genom smärre anfallsstötar biträda dem på
slagfältet, medan återstoden af kavalleriet,
de stora kavallerienheterna, under rörelserna
uppehålla sig långt framom öfriga trupper
för att spana och skydda samt på slagfältet
kasta in sina större massor, där afgörandet
skall ske. Före anfallet – kavalleriets
enda stridsform – håller det sig samladt och
doldt samt sparar sina krafter. Då tiden för
anfallet är inne, rycker det fram, undersöker
marken framför sig och söker genom rörelser åt
sidan hålla fienden i ovisshet om anfallets
riktning. Då kavalleriet kommit tillräckligt
nära fienden, utvecklar det sig på linje,
möjligen med luckor mellan ryttarna, faller in
i galopp och öfvergår till fyrsprång, hvarefter
reserven eller efterkommande linjer kasta sig
öfver fiendens reserver, om sådana uppenbara
sig. Kavallerianfallet är ett ögonblicks verk,
och att rätt bestämma ögonblicket för detsamma
är kavalleribefälhafvarens högsta uppgift. Genom
eldvapnens stora förbättring ha tillfällena för
kavalleriet att ingripa till häst på slagfälten
minskats, hvaremot möjlighet kan yppas för det
att genom hastig förflyttning och afsittning
ingripa med eld i riktningar, från hvilka
fienden icke väntat anfall, eller att trygga
mot opåräknadt anfall.                 C. O. N.

Kavalleribatteri, krigsv., kallades under
1700-talet det lättare utrustade batteri, som
var afsedt att åtfölja kavalleriet. Detta slag
af artilleri fanns kvar i Österrike till 1876,
då det ersattes af ridande. Jfr Artilleri.

Kavallerichock. Se Chock.

Kavalleridivision, krigsv. Se Division 4.

Kavallerifältöfning, krigsv., kallas en
fältöfning, som kavalleriofficerare utföra
för att studera kavalleriets själfständiga
uppträdande i krig. Dylika öfningar utfördes
första gången, åtminstone på senare tid,
i Tyskland 1876 och ha sedermera kommit till
användning i de flesta arméer, i den svenska
sedan 1877.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0701.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free