- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
1381-1382

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Keller, Friedrich Gottlob - Keller, Gottfried - Keller, Émile - Keller, Johan Kristofer Henrik Rummelhoff - Keller, Ferdinand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1381

Keller

1382

utföra den i stort. Några materiella
fördelar in-bragte den honom ej. 1908 restes
hans staty i hans födelsostad Hainichen.
G- H~r-

Keller |ke’ll-], Go-ttfried, schweizisk
författare, f. 19 juli 1819 i Zttrich,
d. där 16 juli 1890, studerade 1840-42
målning i München, men då han icke lyckades
som konstnär, flyttade han 1842 tillbaka till
Zurich, där han sysselsatte sig med litteratur,
i synnerhet med poesi, och fick 1846 en samling
Gedichte utgifven. Emellertid fann han sina
kunskaper otillräckliga l och begaf sig med
ett 1 statsstipendium till Heidelberg, där han
genom studier för L. Feuerbach och H. Hett-ner
utvecklade och full-ständigade sin bildning,
och 1850 till Berlin, där han dröjde till 1855,
framför allt sysselsatt med dramaturgiska
studier, hvarefter han åter i hemmet egnade
sig åt litterär verksamhet. 1861 kallades han
till förste stadsskrifvare i kantonen Zurich
och medlem af dess Stora råd. Från denna
mönstergillt skötta plats tog han afskod 1876,
hvarefter han med återväckt ifver egnade sig
åt sitt författarskap. K:s diktning, som af
flera ställts först af all tysk efter Goethe,
bäres af stark fantasi, lifligt verklighetssinne
och stark humor. Från början stod han under
inflytande af Jean Paul, Tieck, Brentano och
E. T. A. Hoffmann, men arbetade sig snart
fram till ett själfständigt uttryck, där det
romantiska elementet är trängdt tillbaka af
realistiskt skildrade lifsförhållanden. Utom
Neuere gedichte (1851) tillhör den stora romanen
Der grune Heinrich (1854-55) K:s första period;
det är en efter "Wilhelm Meisters" förebild
poetiskt förklarad själf biografi, som haft
stort inflytande på den senare tyska romanen,
i synnerhet i den genomgripande omarbetning,
som K. företog 1878–80 (se Leppmann, "G. K:s
Gruner Heinrich", 1902). K:s foiklifshistorier
Die leute von Seldwyla (1856) voro af full
konstnärlig mognad; de hänförde genom kraftfull
gestaltning och varm kolorit. Den första
samlingen följdes 1874 af en andra. Före denna
offentliggjorde han novellen Das fähnlein der
sieben aufrcchten (1861; och Die sieben legenden
(1872; "Sju legender", 1898). Züricher norellen
(1878) teckna egenarten hos schweiziska
stadsbor; liksom i novellsamlingen Das
sinngedicht (1882; "Epigrammet", s. å.) äro
de skilda berättelserna sammanhållna af en
ramberättelse. Den satiriska romanen Martin
Salander (1886) visar skaparkraftens sjunkande. -
Ehuru en åskådlig och betydande lyriker, var
K. likväl framför allt novellist. I mycket
kan han räknas till hembygdsförfattarna: både
stoff och framställningssätt äro innerligt
sammanvuxna med hans land och kännetecknande
för detta. K:s diktning växer likväl ofta ut
öfver denna begränsning, och särskildt fattade
han sin uppgift i patriotiskt uppfostrande
riktning. Fri från allt oäkta och nervöst, lugn
och förhoppningsfull, ojämn i sitt konstnärliga
utförande, men mäktig af yppig och

stark människoskildring och skapare af en
originell, bildrik, fantasi buren stil,
har K., som under sin lifstid ofta saknade
erkännande, småningom blifvit en af de mest
lästa prosaförfattarna på tyska språket. Hans
Gesammelte werke (10 bd, 1889-90) har utgått
i en mängd upplagor; postumt utgafs 1893
ftachgelassene schriften und dichtnngen. K:s
och T. Storms brefväxling utkom 1904. Till
svenska ha vidare öfversatts "Valda noveller"
(1883) och "Seldwylabor" (i urval, 1901). Se
"G. K:s leben. Briefe und tagebUcher"
(3 bd, 1894-97), utg. af Baechtold, med
suppl. "Keller-bibliographie" (1897), samt
arbeten öfver K:s lif och verk af Brahm (1883),
Brenning (1891), Kambli (1892), Frey (2:a
uppl. 1893), Brun (1894), Berlepsch (s. å.),
Köster (1899), fransmannen Baldensperger
(s. å.) och Ricarda Huch (i samlingen "Die
dich-tung"). En kort svensk essay om K. af
K. D. Marcus finnes i "Ver sacrum" (1902). R-n B.

Keller [kellår], É m i l e, grofve, fransk
politiker, f. 1828 i Belfort, invaldes 1857
som officiell kandidat i lagstiftande kåren,
men uppträdde där som sträng katolik mot
regeringens italienska politik och till försvar
för påfvens världsliga makt. Han utestängdes
därför vid valet 1863, men besegrade 1869
regeringskandidaten, anförde under kriget
1870 en frikår och invaldes 8 febr. 1871 i
nationalförsamlingen. Där protesterade han
vältaligt mot afträ-dandet af Elsass-Lothringen
samt röstade mot freds-preliminärerna, hvarefter
han med sina kamrater från Elsass lämnade
församlingen. Efter koraplette-ringsvalen i juli
s. å. återkom han som Belforts representant och
tog verksam del i författningsarbetet. 1876-81
och 1885-89 var han medlem af deputeradekammaren,
tillhörande dess yttersta höger. K. har från
katolsk synpunkt skrifvit en Histoire de France
(2 bd, 1858; 9:e uppl. 1894), en biografi öfver
general Lamoriciére (2 bd, 1875, ny uppl. 1891)
och flera politiska broschyrer.

Keller [ke’ll-], Johan Kristofer Henrik
Kummelhoff, dansk filantrop, f. 7 juni 1830,
d. 20 maj 1884, blef teol. kandidat 1854
och öfvertog 1856 en döfstumskola, grundad
på talmetoden. 1865 inrättade han en skola
för sinnesslöa barn, 1869 ett arbetshem för
döfstumma flickor och 1879 en asyl för idioter,
hvilka anstalter sedermera sammanfördes
under en gemensam ledning med K. som
direktör och med en af regeringen tillsatt
inspektionskommitté. K. utgaf åtskilliga
läroböcker för döfstumma och sinnesslöa samt
redigerade "Nordiske blade for dövstumme"
(1863-64) och "Nordisk tidsskrift for
blinde-, dövstumme- og idiot-skoler" (sedan
1867). Han var äfven en bland stiftarna
af Föreningen for abnormskolens venner
(1876). Efter hans död öfvergick ledningen af
De Kellerske aandssvageanstalter till sonen
Kristian K. (f. 19 okt. 1858, med. kandidat
1883). 1895 öfvertogos de af staten, och
1898-99 uppfördes för dem vid Brejning på
Vejlefjordens södra strand en stor byggnad med
700 platser; chefskapet har sedan utöfvats
af Kristian K. (jfr Idiotanstalt, sp. 355).
E. Ebg.

Keller [ke’11-1, Ferdinand, tvsk målare,
f. 1842 i Karlsruhe, studerade därstädes, var
sedermera professor och direktör för konstskolan,
är en dekorativ, men ytlig talan?, har målat
historiebilder (Nero vid Roms brand, 1873,
Plero och Lcan

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0723.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free