Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellermann, Christian Laurentz - Kellerwand - Kellett, sir Henry - Kellgren - Kellgren 1. Johan Henrik K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1385
Kellerwand-Kellgren
1386
hela Europa (i Sverige 1839, 1845,
1859) väckte mycket uppseende.
A- L-*
Kellerwand [kellervant], en 2,795
m. hög topp i Karniska alperna i
Kärnten, nära gränsen mot Italien.
J. F. N.
Kellett [ke’lit], sir Henry, engelsk Viceamiral,
f. 1806, d. 1875, förde befälet på "Herald",
med hvilken han 1848-51 anställde forskningar
efter Franklins expedition samt upptäckte
därunder Heraldsön (1849) och såg Wrangels
land. 1852 gjorde han som chef på "Kesolute" en
ny nordpolsexpedition, upptog därunder Mac Clure
och dennes besättning från "Investigator", men
måste senare (1854) öfverge sitt eget fartyg, som
1855 påträffades af en amerikansk hvalfångare och
1856, repareradt af Förenta staternas regering,
öfversändcs till den engelska. Han innehade
därefter höga befäl på sjökommcnderingar,
bl. a. chefskapet för engelska flottan i
Kinas farvatten (1869-71). Jfr Mc Dougall,
"The cventful voyage of H. M. disco-very ship
Resolute" (1857). L-H.*
Kellgren. 1. Johan Henrik K., skald, publicist,
det gustavianska tidehvarfvets ledande
personlighet inom svenska vitterheten, f. l
dec. 1751 på Floby prästgård i Västergötland,
d. 20
Skalden J. H. Kellgren, efter medaljong,
modellerad af Sergel 1791.
april 1795 i Stockholm samt begrafven på
Jakobs kyrkogård där. (En minnessten öfver
honom är insatt i kyrkans mur.) Hans fader,
kyrkoherden i Floby, Jonas Kjeilgren,
var bondson och hade tagit tillnamnet
efter Källby socken. Af honom, en man med
mångsidiga estetiska gåfvor, undervisades
K. till sitt elfte år och genomgick därefter
Skara skola och gymnasium. Från 1768 idkade han
studier vid Åbo universitet, där fadern förut
inhämtat sin bildning. K. promoverades 1772
till filos. magister och kallades 1774 till
docent i vitterhet vid nämnda universitet. Han
tillgodogjorde sig H. G. Porthans lärdomar
och efterdöme i stilistiskt afseende och
vardt uppburen inom det 1770 i Åbo stiftade
sällskapet Aurora, en utgrening af Utile dulci i
Stockholm. I Auroraförbundets halfmånadsskrift
"Tidningar, utgifna af ett sällskap i Åbo"
offentliggjorde han anonymt flera dikter
(1773-76). Allti-
från 1770 förvärfvade K. sitt uppehälle som
informator och vistades mestadels på landet;
med Åbo stod han dock städse i liflig
förbindelse, framför allt genom sin vän
Clewberg-Edelcrantz. Ett önskadt tillfälle
att få flytta öfver till Stockholm bjöds
honom 1777, då han antog plats som informator
i generalmajoren, sedermera fältmarskalken
grefve Meijer-felts hus. K:s gryende rykte
som skald utbreddes och stadgades under de
följande åren genom flera dikter, hvilka
dels stodo införda i Gjörwells "Samlaren",
dels prisbelöntes af Vitterhetsakademien samt
trycktes i dess "Handlingar’. Tidigt intagen i
Utile dulci, blef K. 1780 där vitter direktör,
i hvilken egenskap han besörjde utgifningen af
fjärde delen af dess "Vitterhetsnöjen". Som
publicist uppträdde K. våren 1778 anonymt i
"Dagligt allehanda" med ett par artiklar, i
hvilka han kvickt och skarpt hånade de många
tillfällighetspoeterna. Uti "Stockholmsposten",
som från hösten s. å. ut-gafs af boktryckaren
Holmberg, var K. från begynnelsen redaktör jämte
K. P. Lenngren. För hofvets festligheter fick
K. 1778 skrifva två prologer och började 1780
efter af Gustaf III "meddelad" plan utarbeta
operan "^Eneas i Karthago". S. å. fick K. titel
af k. bibliotekarie och utnämndes 1785 till
handsekreterare. De pensioner han tid efter annan
erhöll jämte inkomsten af "Stockholmsposten",
på hvilken han 1788 erhöll privilegium, satte
honom i stånd att ekonomiskt oberoende lefva
uteslutande för sitt författarskap, utan att vid
sidan däraf bekläda något ämbete. När Svenska
akademien stiftades (1786), var K. bland de 13
af Gustaf III utsedde ledamöterna och blef genom
lottning dess förste direktör. Dessutom blef han
1788 led. af Mus, akad. I öfrigt kommo honom
inga yttre utmärkelser till del. Hans lefnad
förflöt stilla under träget intellektuellt
arbete. Af bräcklig kroppskonstitution
alltifrån ynglingaåren, tillbragte K. sina
sista lefnadsår under tilltagande sjuklighet,
med minskad arbetskraft, men bibehållen andlig
spänstighet. Hans förtidiga bortgång kändes af
landets bildade allmänhet som en mycket stor
förlust för den nationella odlingen.
K. hade sin kallelse till skald gifven i den
eldiga känsla, med hvilken han omedelbart
omfattade såväl det sköna som det rätta i
världen. Hans själs liflig-het sökte sig
äfven utlopp i en ständigt vaken, sprittande
kvickhet. Humorist var han icke; det fanns intet
innerligt förbund mellan hans skämtlust och
hans känslostämningar. De scnares ingifvelser
utsmyckades ibland af den förra; helst uppträdde
dock kvickheten på egen hand. Men hvilken ton
skalden än anslog, utmärktes hans poesi städse
af en mjuk, gratiös ledighet (också kallade
honom redan Thorild "behagens skald"). De
silfverrent melodiska tonfallen, uttryckens
ädelt naturliga flärdlöshet, delarnas organiska
måttfullhet, allt vittnar om en lyrisk fantasi,
som hemligt bevakades af ett fint öra och ett
skarpt förstånd. - Grundvalen i K:s karaktär
kan bestämmas som en manlighet af ganska hög
art. Hos denna egenskap får man utan tvifvel
söka orsaken till det inflytande han städse
utöfvade. Den visade sig i sin brodd redan hos
gossen, som föredrog vuxnas sällskap framför sina
jämnårigas och ofta tillbragte hela nätterna
med läsning. När sedan den unge mannen i ett
nu infördes som en firad medlem i Stockholms
förnäma, fransyskt bildade och
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
