- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
1395-1396

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kelter - Keltiberer - Keltis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

germanerna, ville utvandra från Schweiz. Den
sydliga förskjutningen sträckte sig till norra
Italien på båda sidor om Po (Gallia transpadana
och G. cispadana). Dock synas galliska folk
kommit äfven från n. v. till Italien (Gallia
Narbonensis
) eller kanske företrädesvis
därifrån. I denna fråga variera åsikterna
starkt. Enstaka krigståg hotade t. o. m. Rom,
t. ex. 390 f. Kr. Denna rörelse torde sammanhänga
med de under Sigovesus’ och Bellovesus’ namn
gående krigstågen söderut. – IV. Från omkr. 350
f. Kr. förmärkes äfven en förskjutning åt
s. ö. till Donauländerna och Balkanhalfön. 335
kom således Alexander i beröring med kelter. Ända
till Mindre Asien sträckte sig denna rörelse
och resulterade i befolkning af det efter de
keltiske galaterna benämnda Galatien (se
Galatien och Stähelin, "Geschichte der
kleinasiatischen galater", 1907). – I största
beröring med kelterna kommo germanerna, som
föranledt inlåning af en hel del keltiska lånord,
hänvisande på en högre kultur (t. ex. orden
för rike, ämbete, järn). En keltisk stam volcæ
blef för germanska folken inbegreppet af alla
sydliga och västliga icke-germanska folk under
formen walh, walah (plur. walhe, angels. vealh,
pl. vealas, såsom namn på kymrerna, se d. o.),
inlånadt hos slaverna som namn på dem närboende
romanska folk (valaker, se d. o.). Kelterna
hade under sin största utbredning stora delar
af sedermera germanska länder, alltså nästan
hela Syd-Tyskland, men dessutom stora delar af
Nord-Tyskland. Ortnamnen äro härvid ledande. Att
de (syd)tyska flodnamnen Donau, Rhen, Main,
Tauber, Neckar (förutom en del ortnamn) äro
keltiska, var att förvänta. På grund af namn kan
man således också konstatera, att större delen
af mellersta Tyskland samt västra Tyskland
intill Weser samt ö. därom till Halle varit
keltiskt. – Antropologiskt räknades de rene
kelterna af de gamle till de nordiska folken
med blond färg och reslig kroppsgestalt. Denna
karaktär påträffas nog ännu i dag, i synnerhet
på Irland. Men såväl på Brittiska öarna som i
Gallien (Frankrike) ha kelterna uppenbarligen
starkt uppblandats med brunetta dels lång-, dels
kortskalliga raser. Man kan med skäl förmoda,
att grundstocken, t. ex. af den franska
befolkningen utgöres af en förkeltisk syd-
och mellaneuropeisk ras, som dels (till språk,
resp. kultur) keltiserats (i Gallien o. s. v.),
dels (senare) germaniserats (i Syd-Tyskland
o. s. v.). – Arbeten rörande kelternas etnografi:
Zeuss, "Die deutschen u. ihre nachbarstämme"
(1837), D’Arbois de Jubainville, "Les celtes
depuis les temps les plus anciens jusqu’en
l’an 100 avant notre ère" (1904), Müllenhoff,
"Deutsche altertumskunde" II, 207 ff., Hirt,
"Die indogermanen" (1905–07) I, 166 ff.,
II, 613 ff., där vidare litteratur är anförd.
K. F. J.

Keltisk arkeologi. Under det att kelternas äldsta
historia hufvudsakligen hvilar på uppgifter
hos grekiska och romerska författare, äro vi
för kunskapen om deras äldsta materiella kultur
väsentligen hänvisade till fynd af fornsaker,
gjorda i länder, som enligt ofvan nämnda
författare under århundradena omkr. Kr. f. voro
bebodda af keltiska folk, främst alltså Brittiska
öarna, Frankrike, Schweiz, Syd-Tyskland och
det nordligaste Italien. När liknande föremål
påträffas i andra länder, har man dragit den
slutsatsen, att äfven dessa haft en keltisk
befolkning, ehuru det naturligtvis kan inträffa,
att blott
starka kulturinflytelser från keltiskt område
nått dem. De båda kulturer, som tillskrifvas
kelterna, äro de äldsta järnålderskulturerna
i Mellan-Europa, Hallstattkulturen och
Latènekulturen (se Hallstatt-tiden och
Latène-tiden, med fig.). Den inhemska keltiska
kulturen fortlefde ännu lång tid e. Kr. i
England, under det att den på fastlandet vid
början af vår tidräkning uppgick i den romerska
provinskulturen. Om kelternas utseende, dräkt och
beväpning erhålla vi upplysningar genom ett antal
grekiska och romerska konstverk. En del af dessa
utgöres af statyer (om en af dessa se Gallern,
den döende
, med fig.), sannolikt härstammande
från monument, som konung Attalos af Pergamon
(241–197 f. Kr.) lät skapa för att förhärliga
minnet af sina segrar öfver galaterna. En
annan del omfattar sarkofager, ornerade
med låga reliefer, som framställa strider
mot gallerna. Viktigast af dessa är den berömda
sarkofagen från Santa Ammendola vid Via Appia i
Syd-Italien med reliefframställningar af manliga
och kvinnliga fångar, vapen, döda m. m. Andra
monument med sannolika framställningar af kelter
ega vi i en staty från Montdragon (Vaucluse) i
Frankrike, en bronsvas från Pompeji, ornerad med
två skäggiga galler, triumfbågen vid Orange, ett
par statyetter från Myrina, en portal i Pergamon,
Juliernas graf vid Saint-Rémy i Syd-Frankrike
m. fl. Jfr äfven Galler och fig. däri.

Litt.: J. Romilly Allen, "Celtic art
in pagan and Christian times" (1904),
"A guide to the antiquities of the early
iron age in the department of british and
mediæval antiquities in the british museum"
(1905), och G. Dottin, "Manuel pour servir
à l’étude de l’antiquité celtique" (1906;
med vidlyftiga litteraturhänvisningar).
T. J. A.

Keltiberer [kelt-] 1. Celtiberer, ett
af det gamla Spaniens mäktigaste folk,
som innehade landets norra och västra
delar. Alltifrån de puniska krigens tid
(3:e och 2:a årh. f. Kr.) förde de för sitt
oberoende hårda strider med romarna, tills de med
Numantias intagande (133) kunde anses kufvade;
i norra Spanien dock först senare. De utgjorde
förmodligen en blandning af landets urinvånare
i b e-r e r n a (hvaraf rester i baskerna)
och kelter, som redan på 500-talet i stora
svärmar genom södra Frankrikes urinvånare
(akvitanerna) trängdes till Spanien. Jfr
D’Arbois de Jubainville, "Les premiers
habitants de TEurope" I, 16 ff. och flerstädes.
K. F. J.

Keltis [ke’l-], by i littis socken, vid Keltis
ström i Kymmene älf. Under Karl XII:s krig
uppfördes vid K. dels ett främre retranchemang
vid Vikiä gästgifvargård, dels ett bakre invid
"Kronans bodar", s. v. om hvilka ett äldre
skansverk då fanns. Till skydd för en vid
K. nära Värrälä, placerad förpost uppfördes
under vintern 1789-90 några baracker. 19 maj
1790 ankom generalmajor Pauli med omkr. 2,000
man till K., där en öfverlägsen rysk styrka under
general Berkman intagit en fördelaktig ställning
samt anlagt fältverk och batterier. Pauli
anföll kl. 11 på kvällen, och kl. 7 på
morgonen den 20 voro ryssarna undandrifna
mot Kymmene och ställningen i svenskarnas
våld. Vid krigsutbrottet 1808 fanns i K. en
gränspostering, som dock 21 febr. utan vidare
drog sig undan de f ramträn gande ryssarna.
L. W.-son M.

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0730.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free