Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kerboogha - Kercha - Kerckhoven, Petrus Frans von - Kerckringska vecken - Kerdase - Kere - Kereddin - Keren - Kerer - Keretéerna - Keretj - Kerfstedt - Kerfstedt 1. Hilda Augusta Amanda K. - Kerfstedt 2. Johannes K. - Kerguelenkål - Kerguelens land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom öfveransträngning och hungersnöd bragtes
korshären snart till det yttersta; K. invaggade
sig i säkerhet, men blef vid korsfararnas utfall
28 juni fullständigt slagen samt flydde till
Mosul, lämnande vägen öppen till Jerusalem. Han
dog 1102 i Choi i Aserbejdjan.
Kercha [ke-], flod i västra Persien, upprinner
på Zagrosbergen, flyter under namnet Sedmera
genom prov. Luristans bergland samt
därefter in på Kusistans slätter, där den i det
närmaste utsinar. Blott en ringa vattenmängd
når Tigris. Det är forntidens Choaspes, som flöt
förbi Susa, och af hvars klara vatten de persiske
konungarna berättas alltid ha fört med sig i ett
silfverkärl.
(J.F.N.)
Kerckhoven [kerkhåfen], Petrus Frans von,
flamländsk författare, f. 1818 i Antwerpen,
d. där 1857, var verksam som tidskriftsutgifvare,
författade populära romaner (t. ex Daniel,
1845) m. m. K:s Velledige werken utkommo i 13
bd 1869-73.
Kerckringska vecken [ke’rk-], anat. Se
Kerkringska vecken.
Kerdase [ke-], by i egyptiska prov. Gise,
8 km. n. om pyramiderna vid Gise. 9,242
inv. (1897). Sandstensbrott. Illa medfarna
pyramider från slutet af 4:e dynastien.
J.F.N.
Kere [ke-], mindre riktigt Keri, (aram., "det
lästa"), den läsart i den hebreiska bibeln, som
masoreterna ansågo böra läsas i st. f. textens
läsart, ketib ("det skrifna"). De antydde
denna sin åsikt på sådant sätt, att de läto
den vanliga läsarten (ketib) kvarstå orubbad,
med sina konsonanter; men i stället för att
tillsätta de till ketib hörande vokalerna;,
tillsatte de i texten de vokaler, som hörde
till den af dem föredragna läsarten, kere, och
de till kere hörande konsonanterna satte de i
en not under texten. Vill man således följa
kere-läsarten, läser man notens konsonanter
tillsammans med de vokaler, som stå i texten
vid ketib; vill man följa ketib-läsarten, måste
man själf ur de grammatiska reglerna finna
de rätta vokalerna till textens konsonanter.
H.A. *
Kere’ddin [ke-], stundom förekommande form för
Khair-ed-din (se d. o.).
Keren [kêren], bogos’ hufvudort på östra
sluttningen af abessiniska höglandet, s. s. v. om
Massaua, omkr. 1,450 m. ö. h., vid karavanvägen
mellan Massaua och Kassala. 1,800 inv. Det har
ett fort, som förut var besatt af egypterna,
men 1889 intogs af italienarna, och var förr ett
hufvudsäte för katolska missionärer (lazarister),
från hvilkas seminarium många infödda predikanter
utgått.
(J.F.N.)
Kerer [kêrer], grek. Käres, grek. myt.,
kallades hos forntidens greker dödens eller
eg. de våldsamma dödssättens gudinnor. Hos
Hesiodos nämnes på ett ställe blott en
ker, dotter af natten samt syster till
döden (Thanatos) och ofärden (Moros); på
andra ställen omtalas flera sådana. Hos
Homeros och andra skalder uppträda kererna
vanligen i flertal. Likt Nordens valkyrjor
vistas kererna företrädesvis i slaktningens
vilda tummel, där de, i blodig klädnad och
gräsliga att åse, framstorma vid sidan af
Eris och Kydoimos, splitets och stridsvimlets
gudamakter, för att rycka till sig de fallne
och med hvarandra kämpa om liken. Stundom
likställas de äfven med moirerna, ödets,
eller med erinyerna, blodshämndens gudinnor.
A.M.A.
Keretéerna. Se Kreti och pleti.
Keretj [ke-], sjö i ryska guv. Archangel,
269 kvkm. Dess aflopp, floden K. (52
km.), faller ut i Hvita hafvet och
är bekant för sina vackra pärlor.
J.F.N.
Kerfstedt. 1. Hilda Augusta Amanda K.,
författarinna, född Hallström, f. 5 juni
1835 i Eskilstuna, systerdotter till Rikard
Dybeck, trädde i äktenskap 1855 med prosten
i Hedemora B. G. Lindgren (d. 1858) och
1872 med sedermera direktorn (1879-1902)
vid Institutet för blinda Petrus Kerfstedt
(f. 1842, d. 1906). Hon har utgifvit, till en
början anonymt, flera berättelser och noveller,
utmärkta för behaglig stil, en religiös,
mild och varm stämning, sund anda och säker
iakttagelseförmåga af själslifvet, bland hvilka
må nämnas Vid vägkanten (2 samlingar, 1880,
1883), Små och stora. Berättelser för barn (1882;
3:e uppl. 1907), Kärlek och andra berättelser
(1885), Eva (1888), romanen Holger Vide (1893),
Bland fält och ängar. Berättelse för barn och
ungdom (1895; 3:e uppl. 1908), Bränningar (1899;
2:a uppl. 1900), romanerna Reflexer (1901) och
Susanne (1903) samt barnberättelserna Blåklint
(1902) och Tipp (1903). Flera af hennes arbeten
äro öfversatta på finska, norska och holländska.
2. Johannes K., den föregåendes svåger,
skolman, f. 1841, aflade prästerliga
examina i Uppsala 1864 och prästvigdes
s. å., blef folkskoleinspektör i norra
Hälsingland 1866, föreståndare för Evangeliska
fosterlandsstiftelsens missionsskola och
utländska mission 1875 och har sedan 1870 varit
rektor vid Fjellstedtska skolan (se d. o.) i
Uppsala. K. har på nämnda skolas organisation
och skötsel nedlagt ett framgångsrikt arbete.
Kerguelenkål [kergle’n-], bot. Se Kerguelens
land.
Kerguelens land [eng. utt. kö’gelens länd] l.
Desolation land, obebodd ö i södra Indiska
oceanen under 49° s. br. och 70° ö. lgd
fr. Greenw., har en areal af omkr. 3,410
kvkm. Ön har en oregelbunden form, med en
mängd djupt inträngande fjordar, och är,
såvidt man känner, mycket bergig, med toppar
af mer än 1,800 m. höjd (t. ex. Mount Ross,
1,865 m.). Flera glaciärer sträcka sig utefter
bergssidorna ned i dalarna och betäcka en
stor del af ön, hvilken otvifvelaktigt är af
vulkaniskt ursprung, emedan basalt och trapp äro
öns hufvudbeståndsdelar. En verksam vulkan och
flera varma källor sägas finnas i öns sydvästra
del. Floder och sjöar finnas i stor mängd, en
följd af den rika nederbörden. Att döma af den
stora mängd fossilt trä, som finnes, måste ön
en gång ha varit tätt klädd med skog och annan
vegetation, som utan tvifvel gått under genom
den vulkaniska verksamheten eller möjligtvis
genom förändring af klimatet, öns nuv. flora är
besläktad med Amerikas, ej med Afrikas, och är
af brist på värme ganska fattig. Hittills äro
kända 150 växtarter, af hvilka 2 fanerogam-
och 20 kryptogamarter äro endemiska. Träd
saknas. Den mest karakteristiska växten är
kerguelenkålen (Pringlea antiscorbutica),
en till fam. Cruciferae hörande växt, som
har bladen sammanslutna likt ett kålhufvud
och ätes som detta. Landtdäggdjur saknas, men
sjöfågel finnes i mängd, äfvensom flera arter
sälar och hvalar, hvilka varit föremål för ett
skoningslöst utrotningskrig. Medeltemperaturen
är 4°, den klimatiska snögränsen ligger omkr. 600
m. ö. h., men den i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
