- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
1437-1438

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kerguelens land - Kerguelen-Trémarec, Yves Joseph de - Keri - Kerimäki - Kerka - Kerkena - Kerkholm - Kerkoper - Kerkrade - Kerkringska vecken - Kerkuk - Kerkyra - Kerkyra 1. benämning på ön Korfu - Kerkyra 2. ö, se Curzola - Kerl, J. C. von - Kerl, Georg Heinrich Bruno - Kerlaugar - Kerll, Johann Caspar von - Kermadecöarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

n.v. - s.ö. sig sträckande hufvudkedjan bär i
sin mellersta del ett sammanhängande istäcke,
som når ned till 200 m. höjd. Ön har haft
en istid och var då nästan fullständigt
isbetäckt. – Ön upptäcktes 13 febr. 1772
af franske sjöfararen Kerguelen-Trémarec
och besöktes af Cook 1776, som kallade ön
Desolation land. En närmare undersökning af ön
gjordes 1840 af J. Ross och dennes följeslagare,
botanisten J. D. Hooker. I jan. 1874 besöktes
K. af "Challengers" expedition, och kort
därefter (okt. 1874 - febr. 1875) uppehöllo
sig på ön expeditioner, som utsändts från
England, Tyskland och Förenta staterna för
att observera Venuspassagen. 1893 förklarades
ön och kringliggande småöar (130, jämte
160 klippor) vara fransk besittning. –
Den tyska sydpolarexpeditionen 1901-02
hade där en meteorologisk station och har
beskrifvit ön i sitt reseverk (d. II).
(J.F.N.)

Kerguelen-Trémarec [kergle’n -re’kk], Yves Joseph
de
, fransk landupptäckare, slutligen viceamiral,
f. 1745, d. 1797, gjorde 1767-68 en färd till
Island och anträdde 1771 en expedition till
Ostindien. På hemvägen därifrån upptäckte han 13
febr. 1772 det efter honom uppkallade Kerguelens
land. 1773 och flera gånger senare besökte han
ånyo sydliga farvatten. Sina första resor beskref
han i arbetena Relation d’un voyage dans la mer
du Nord en 1767-68
(1772) och Relation de deux
voyages dans les mers australes et des Indes

(1782).

Keri [ke-]. Se Kere.

Kerimäki [ke’ri-], socken vid Saimavattnen
(Puruvesi och Pihlajavesi), af Rantasalmi
härad och Kides domsaga, S:t Michels län,
Finland. Landareal 947 kvkm. Befolkningen
finsk, 10,893 pers. (1908). Där finnes
Putikko såg. Inom K. ligger den
för sällsynt natursköna vyer berömda Punkaharjuåsen.
K. utgör ett imperiellt pastorat
af 1:a kl., Nyslotts stift, Nyslotts domprosteri.
O. I. (A. G. F.)

Kerka [ke-] l. Krka, flod i Dalmatien, rinner
upp nära Bosniens gräns, vid foten af Dinara,
strömmar i sydvästlig riktning i en djup
karstdal, hvarunder den bildar flera fall
och genomflyter Prokljansjön (12,6 kvkm.),
och utmynnar i Adriatiska hafvet nedanför
Sebenico. Längd 75 km.
J. F. N.

Kerkena [ke’r-] l. Karkena, tunisisk
ögrupp i Gabesviken, 34 km. ö. om staden Sfaks,
från hvilken en grund hafsarm skiljer den,
består af öarna K., Mellita och Kuscha och
några mindre öar, med omkr. 8,000 inv. De äro
bevuxna med dadelpalmer, olivträd och alfagräs
och medgifva äfven någon sädesodling. Viktigt
är äfven fisket, i synnerhet svampfisket. På
romarnas tid voro öarna förvisningsort.
(J.F.N.)

Kerkholm [ke’rk-]. Se Kirkholm.

Kerkoper [kerkåper], grek. Kérkopes, i
den grekiska folksagan namn på ett slags små
illsluga och tjufaktiga pysslingar eller troll,
som under åtskilliga variationer förekomma
i sagorna om Herakles’ äfventyr. Kerkopsagan
behandlades bl. a. i en Homeros tillskrifven
komisk hjältedikt.
A.M.A.

Kerkrade [ke’rk-], ty. Kirchrat,
by i nederländska prov. Limburg,
26 km. från Maastricht. 9,389
inv. (1902). Stenkolsgrufva (564,000 ton 1906).
J. F. N.

Kerkringska vecken [ke’rk-], anat., låga, tunna
veck (se fig.), som på tunntarmens inre yta gå
tvärt öfver vid pass tre fjärdedelar af rörets
omfång. De äro högre och stå tätare i tarmens
öfre än i dess nedre del. Genom deras närvaro
blir tarmens slemhinna, d. v. s. tarmens
afsöndrande och absorberande yta, väsentligt
större än om den vore slät. De äro uppkallade
efter den hamburgske läkaren Th. Kerkring
(d. 1693).
G.v.D.*

Kerkuk [ker-], stad i Asiatiska Turkiet,
vilajetet Mosul, 150 km. s. ö. om Mosul, vid en
biflod till Tigris. Omkr. 30,000 inv. Staden
ligger rundt om en konstgjord kulle, som fordom
bar en fästning och på hvilken nu står en moské
(fordom kristen kyrka). Ö. om staden finnes en
graf, som påstås vara profeten Daniels och till
hvilken judar vid pingstfesten vallfärda. K. är
marknadsort för södra Kurdistan; i dess närhet
varma bad och starka salt- och naftakällor.
(J. F. N.)

Ke’rkyra (grek. Kérkura,,lat. Corcyra). 1. Forntida,
åter officiell benämning på ön Korfu (se
d. o.). – 2. K. me’laina, ö. Se Curzola.

Kerl, J. C. von. Se Kerll.

Kerl [ke’rl], Georg Heinrich Bruno, tysk
metallurg, f. 1824, d. 1905, verkade från 1846
i Klausthal i bergsväsendets tjänst dels som
lärare, dels som praktisk ämbetsman och var
1867-97 professor i hytt- och proberkonst
samt kemisk teknologi vid bergsakademien
i Berlin. K. författade ett stort antal
metallurgiska läro- och uppslagsböcker, som på
sin tid voro mycket spridda.
(G.H-r.)

Kerlaugar (isl. Kerlaugar), nord. myt., kallades
två af de mytiska floder, genom hvilka guden
Tor måste vada hvarje dag, då han begaf
sig till tings under asken Yggdrasel. De
två andra hette Kormt och Ormt.
Th.W.*

Kerll l. Kerl [ke’rl], Johann Caspar von,
tysk orgelmästare, f. 1627 i Sachsen, d. 1693
i München, studerade i Rom för Carissimi och
Frescobaldi, var hofkapellmästare i München
1656-73, adlades 1664 af kejsar Leopold och
var från 1677 domkyrkoorganist i Wien. Af hans
orgelverk är endast bibehållet Modulatio organica
super Magnificat octo tonis
(1686). Af hans vokalverk
har man Sacrae cantiones (1669), två böcker
mässor (s. å.), dessutom i manuskript ett Requiem
och flera mässor. Hans stil är märklig för sina
många dissonanser, upplösta på oväntadt sätt,
hvarutinnan han betraktas som en föregångare till
Seb. Bach. Han skref äfven operor, (uppförda i
München), toccater och klaversviter, canzoner
m. m. Ett urval af K:s arbeten utgafs 1902,
med inledning af A. Sandberger.
A.L.*

Kermadecöarna [kə’mədek-], ögrupp i Stilla
hafvet, n. ö. om Nya Zeeland, mellan 29° 16’
och 31° 28’ s. br. samt under 178° 32’ v. lgd,
1886 ockuperad af England och sedan 1887
administrativt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0751.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free