Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ketos - Ketrzynsky, Wojciech Adalbert Jan - Ketsjua - Ketta - Kettler, Wilhelm Emmanuel von - Kettering - Kettil - Kettil Jämte - Kettil Karlsson - Kettil Okristen - Kettil Runske - Kettilstad - Kettle - Kettler, Gotthard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1451
K$trzynsky-. Kettler
1452
.Fehlings lösning. Viktigast bland
ketoserna är fruktsocker (se Fruktos); en
annan naturlig ketos är sorbos i rönnbär.
H. E.
K$trzy’hsky [ka-], Wojciech (Adalbert) Jan,
polsk historiker af tysk börd (han hette
eg. Winkler), f. 1838 i Lyck, kom 1859
till universitetet i Königsberg, där han
lärde sig polska. Efter deltagande i kriget
1863 hölls han till 1865 fängslad i Glatz
(Schlesien). Då han icke längre kunde få
anställning vid universitetet i Königsberg,
flyttade han till Lemberg, där han 1874 blef
kustos vid Osso-linskiska institutet och 1876
dess direktör. K. har utvecklat en synnerligt rik
verksamhet som historisk forskare. Bland hans
många arbeten märkas Die Lygier. Ein beitrag
zur urgeschichte der westslaven und germanen
(1868), O ludnosci polskiej w Prusiech niegdys
krzyzackich (1882, Om den polska nationaliteten
i Preussen på korsriddarnas tid), en katalog
öfver Ossolinskiska bibliotekets handskrifter
och utgif-ning af "Monumenta Polonise
historica". A-d J. Ketsjua [ke-], detsamma
som quichua (sed. o.). Ketta [ki’tta]. Se Ket
a. Ketteler [ke’t-], Wilhelm Emmanuel von,
friherre, tysk ultramontan biskop, f. 1811
i Miin-ster, d. 1877 i Burghausen, Bajern,
uppfostrades 1824-28 hos jesuitkollegiet i Brieg
(i schweiziska kantonen Le Valais) och blef
präst 1844. Invald i Frankfurtparlamentet 1848,
väckte han stort uppseende genom sitt kraftiga
liktal öfver dess vid septemberoroligheterna
s. å. mördade medlemmar, ’furst Lichnowski och
Auerswald. 1849 blef han prost vid Hedvigskyrkan
i Berlin och 1850 biskop i Mainz. På sistnämnda
plats, hvilken han innehade till sin död,
vardt han ett af den ultramontana katolicismens
förnämsta stöd i Tyskland. Bekant är hans mot
protestantismen fanatiskt hatfulla herdabref
vid d. helige Bonifatius’ sekularfest 1855. Med
stor ifver upprättade han katolska föreningar,
uppfostringsanstalter och läroverk, allt egnadt
att klafbinda befolkningen i det papistiska
prästerskapets händer. På konciliet i Kom
1869-70 tillhörde K. det mindretal af biskopar,
som bestred ofelbarhetsdogmens "oppor-tunitet",
d. v. s. lämpligheten af dess kungörande; men
då frågan var afgjord, underkastade han sig
mötets beslut och försvarade det. 1871 invaldes
K. i den första tyska riksdagen och blef en af
ledarna för det klerikala centerpartiet, men
nedlade snart sitt mandat. Under sina sista år
såg han sitt inflytande minskadt, men fortsatte
ihärdigt att försvara ultra-montanismens sak,
äfven med pennan. I en predikan 1870 förklarade
han den återeröfrade floden Khen ej vara en tysk,
utan en katolsk flod. Ehuru hvarken i ovanligare
grad begåfvad eller synnerligen kunskapsrik,
var K. en genom sitt personliga anseende
och sin slagfärdighet mycket inflytelserik
broschyrförfattare i kyrkopolitiska frågor. Bland
hans till ett 40-tal uppgående stridsskrifter, af
hvilka många utkommo i flera upplagor, må nämnas
Freiheit, auctorität und kirclie (1862),
Das unfehl-bare lehramt des papstes nach
der entscheidung des vaticanischen concils
(1871), Die preussischen ge-setzentwiirfe iiber
die stellung der kirclie zum staate (1873)
och Die anscliauungen des cultusministers
Falk uber die katholische kirche (1874). Se
0. Pfulf (jesuit), "Bischof von Ketteler"
(3 bd, 1899). - Hans brorson friherre Klemens
v. K. (f. 1853), först officer, sedermera
diplomat, mördades som envoyé i Peking (sedan
1899) 16 juni 1900 vid boxarupprorets utbrott.
(Hj. H-t.)
Kettering [ke^erinj, stad i
engelska grefsk. Nort-hampton. 28,653
inv. (1901). Skofabriker, ullkam-merier och
järnverk. J-
F- K-
Kettil (latiniseradt Catillus), finsk biskop
1266-86, torde tidigare varit konung Valdemars
kansler. K. gjorde valet af biskop till ensamt
de andliges angelägenhet därigenom, att han
upprättade ett domkapitel, bestående af fyra
domherrar eller kaniker, i hvilkas händer
biskopsvalet lades. K. är begrafven i Räntämäki
(S:t Marie) kyrka. M. G. S.
Kettil Jämte, skall, enligt sägnen, ha varit son
till en önund jarl i Sparabo i Trondhjem samt
flytt undan för en konung Eysteins våldsamheter
och satt sig ned i det nuv. Jämtland, som
af sägnen påstås erhållit sitt namn efter
honom. K. H. K.*
Kettil Karlsson, biskop, riksföreståndare. Se
Vasaätten.
Kettil Okristen uppgifves ha varit jarl
hos konung Håkan röde, men är troligen
en uppdiktad person. Olaus Petri angifver
honom vara en af konung Sverkers förfäder,
och Messenius berättar, att han varit
häradshöfding i Kind samt tre år före sin död
ingått i sin graf, af fruktan att han eljest
skulle förledas öfvergå till kristendomen.
K- H. K.*
Kettil Ruhske omtalas i gamla folksägner som
en run- och trollkunnig man, som förvärfvade
sin öfvernaturliga makt och kunskap genom
att bortstjäla tre runokaflar från Oden. För
sägnerna, som redan förekomma hos Olaus Magnus,
redogöros af Hyltén-Cavallius, "Läsn. f. folket",
VIII, s. 169 ff. (1842). Ett ställe, Kättilsås i
Alseda socken i Småland, säges vara uppkalladt
efter honom. Se vidare G il ber t s hål.
Th. W.*
Kettilstad, socken. Se Ka 11 ils t a d.
Kettle [ke’tl], sir Kupert. Se Förliknings-
och skiljenämnder, sp. 445.
Kettler [keller], Gotthard, svärdsriddarordens
siste härmästare, Kurlands förste hertig,
f. omkr. 1518, d. 17 maj 1587, tillhörde en
gammal westfalisk adelssläkt. Vid omkr. tjugu
års ålder trädde han i livländska ordensstatens
tjänst, blef 1554 komtur i Dunaburg och 1558
biträdande ordensmästare samt upphöjdes 1559
till ordens mästare i stället för den mindre
kraftfulle Furstenberg. Redan denne hade 1558 på
flera håll sökt hjälp mot ryske tsaren Ivan IV
Vasiljevitjs angrepp å ordenslandet och därvid
äfven vändt sig till hertig Johan af Finland,
hvilken endast genom Gustaf I:s uttryckliga
förbud hindrades att ingripa. K. gjorde däremot
direkt hos den svenske konungen en anhållan
om penninglån mot pant af ett eller flera af
ordens slott, men konung Gustaf, ehuru mån
om ordensstatens upprätthållande, iakttog sin
vanliga betänksamhet. Under tiden fullföljde
K. genom ett skyddsfördrag med Litauen af 31
aug. 1559 det redan förut in-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
