Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kielland. 1. Alexander Lange K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1489
Kielland
1490
sig i måiiga rika borgarhus; men han har tillika
skildrat motsatsen mellan arbetsherrar och
arbetare, mellan olika delar af samhället,
"gamle konsulns" värld och den stackars
syflickans; boken spritter af ungdom, figurerna
äro ännu något för många, man saknade något
begränsning, men det var en rik, en ung,
en frisk bok. Den följdes af Nye novelletter
(1880; öfv. 1881) och For scenen (1880), som
innehöll tre smådramer: den förut nämnda "Paa
hjem-vejen" ("På hemvägen"), "Hans majestsets
foged" ("Konungens fogde") och "Det hele er
ingenting" ("Bubblor"). Med dessa arbeten
var K:s ställning som en af de främste i den
norska litteraturen fastslagen; han var en af
Nordens populäraste författare. K. uppgaf nu
sitt tegelbruk för att h. o. h. egna sig åt
litteraturen samt bosatte sig för några år i
Köpenhamn. Hans andra stora roman, Arbeidsfolk
(1881; "Arbetare", s. å.), är en ganska bitter
samhällsskildring, ej utan inflytande från Zola;
romanen blef mycket omstridd; den riktade en
skarp filippik mot byråkratisk slentrian och
lättja - "arbejdsfolk" är menadt ironiskt -,
och K. gaf här med ärlig förtrytelse luft åt sin
medkänsla för de förtryckte och försmådde. Mycken
kritik framkallade ock indragandet i skildringen
af ett ömtåligt "patologiskt" motiv (smittsamma
könssjukdomar), men om än K. i upptagandet af
detta visar obestridlig djärfhet, dröjde han dock
icke vid detaljutmålningen af dylikt, i motsats
till de egentlige naturalisterna, utan nöjde sig
med antydningar. Boken utmärkte sig f. ö. både
för hjärtelag och kvickhet. Den allt annat än
helgdagsstämda "julberättelsen" Else (1881,
öfv. 1883 i "Tre noveller") väckte ock, liksom
Ibsens framtida "Gengangere", en häftig strid;
det var en hemsk skildring af en s. k. "fallen"
varelses lif, hvarvid K. skoningslöst tecknat
det "bättre samhällets" okänslighet för mindre
lyckligt lottades lidanden och sökt påvisa
intigheten i en julglädje, när man vet,
att tusenden lida. Däremot väckte Skipper
W or se (1882; "Skeppar Worse", s. å.) föga
motsägelse; den visade större konstnärlig mognad
och behärskning, mera fördjupande bl. a. i ett
ämne, för hvilket han egentligen stod främmande,
haugianismen, den vestland-ska pietisrnen; det
hvilar f. ö. en viss lokalpatriotisk stämning
öfver skildringen. Efter att ha offentliggjort
To novelletter f ra Danmark (1882; "Trofast" och
"Karen" i "Tre noveller", af hvilka den förra
innebar en rätt besk satir mot danskt borgerskap,
den senare var en varm och sorglig novell om
sviken kärlek) samt (tills, med E. Brändes) ha
dramatiserat "Gar-man & Worse", en dramatisering,
som dock gjorde föga lycka (tr. 1884),
drog K. 1883 åter till sin hembygd. Eomanen
Gift (1883; "Gift", s. å.) utgjorde dels en
samhällssatir mot förvända uppfostringsmetoder i
hem och skola, särskildt ett nog ensidigt angrepp
på latinundervisningen (märk "lille Marins’"
sorgliga öde), dels en trist äktenskapshistoria:
den intelligenta nutidskvinnans fru Wenckes
f örolyckan de i ett omaka äktenskap
med en konvenansfigur och i ett sviket
kärleksförhållande till en falsk och kärnlös
Don-Juanstyp. Fortsättningen, Fortuna (1884,
sv. öfv. s. å.), skildrar gossen från "Gift",
hunnen till mannaår och ställd i lifvets kamp;
f. ö. f ramställes en affärsbankrutt i kraftiga
färger; boken innehöll dessutom ett tyd-
ligt angrepp på den Oftcdalska pietismen i
komministern Mörten Kruscs figur, ett angrepp,
som hade vissa följder, ty då 1885 Björnson och
Lie anhöllo hos stortinget om "digtergage" åt K.,
bekämpades detta af Oftedal och hans anhängare
och föll med deras och högerns röster, på grund
af hans radikalism i religiösa saker. Sverdrups
regering höll sig neutral. Frågan om K:s
"digtergage" ingick ock som moment i valkampen
s. å.; väl beviljades 1886 på Björnsons
anhållan med presidentens utslagsröst ett
belopp på ett år för att hålla K. skadeslös
för förlust på grund af bristande litterärt
eganderätts-skydd, men då detta förslag 1887
ånyo framlades af den då impopulära Sverdrupska
regeringen, föll det. Under tiden hade K.,
som 1886 flyttat till Paris, utgifvit Sne
(1886), skildrande en fanatisk prästman, som i
högerbladen bekämpar motståndare, en något väl
journalistiskt hållen berättelse, lustspelen
Tre par (1886; uppf. i Stockholm 1887), med lätt
satir behandlande den s. k. "bohem-rörelsen" på
äktenskapslifvets område, och Betty’s formynder
(1887, uppf. i Stockholm 1888), hvilket
innehöll ett muntert, men nog hårdhändt skämt
med "kvinnosakskvinnorna", som öfvergifvas
af styckets hjältinna, en ung arftagerska,
hvilken sviker sina teorier för att gifta sig
med en praktisk mjölnare; här snärtas också de
"segrande" vänsterpolitikernas svansfölje. I
romanen Sankt Hans fest (1887) upptog
K. ånyo Mörten Kruse till satirisk behandling;
komministern från "Fortuna" har vuxit upp till
en liten lågkyrklig påfve i sin ort; K. svänger
med obarmhärtig komik gisslet öfver honom och
hans "kaniner" - ett efter denna bok vanligt
slagord; den personliga adressen var tydlig
nog, skildringen i sin breda geniala satir
emellertid fullt litterär. 1888 utgaf K. en
mindre lycklig dramatisk pamflett i fyra akter,
Pro/essoren, närmast riktad mot en bekant mäktig
universitetslärare, f. ö. gömmande åtskillig
stämningsrik erotik. K., som hösten 1888 åter
bosatt sig i Norge, öfvertog 1889 redaktionen
af "Stavanger avis", där han offentliggjorde
bl. a. Breve fra lodsoldermand Lauritz Boldemann
Sec-hus, men lämnade redaktionen efter ett
år. 1891 utgaf han sin sista större roman,
Jacob, som skildrar en bakslug, tjufaktig,
skenhelig uppkomlings, Torres Snörte volds,
sträfvan att från en ringa början nå upp till
makt, guld och ära; han tar bibelns "Jakob" till
sitt föredöme, då denne med list och slughet
segrar öfver Esau och Laban (själfva motivet är
tämligen ogeneradt lånadt från Geijerstams "Mor
Lenas pojke", hvilket genast påvisades). Boken
innehåller en fantasifull samhällssatir, dock
mindre humoristisk än den i "Sankt Hans fest". -
K. torde redan nu känt sig något trött; kanske
medverkade det ock, att han stod mera främmande
för de nya litterära rörelser, som uppdöko. Han
mottog 1891 borgmästarbefattningen i Stavanger
och befordrades 1902 till amtman i Romsdalen,
med residens i Molde. Under dessa år utgaf han
endast föga. Han samlade sina äldre småuppsatser
i Mennesker og dyr (1894) och skref en mycket
svag och ohistorisk bok Omkring Napoleon
(1904), i hvilken man spårar föga af den forne
talangfulle stilisten. K., som varit en arg
unionsfiende och ofta kryddat sina skrifter
med ofina glåpord mot Sverige och svenskarna,
hälsade, trots sin republikanism, den nyvalde
konungen med ett smicker, som påminde om
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
